Det anser sig väl de flesta av oss veta men pengar är något mycket mer komplicerat än bara något vi använder för att förenkla utbyte av varor och tjänster. I boken Bankerna och skuldnätet förklarar författaren Ellen Hodgson vad pengar är, hur de blir till och hur bankernas roll i samhället egentligen ser ut. Mycket spännande och skrämmande läsning. Jag har skrivit om boken i en text för LO-tidningen.

Krönika i GP idag. Läs här.

Av någon anledning har dock de första meningarna försvunnit. Så här ska den börja:

”Nu ska det väl äntligen på ordning på skolan! För vad kan gå fel när man får vapen som böter och ”försittning” i sin hand? Säg efter mig: ”Tack snääälla Jan Björklund för att du ytterligare etablerar strafftänkandet som pedagogisk metod”, och så niger och bockar nu alla rektorer ordentligt.”

Nu finns Frankekrönikan på GP:s nätupplaga också.

Det handlar min krönika som publiceras i GP idag om. Personen på de många stolarna heter Sigbrit Franke och är den som ensam utarbetat förslaget till ny lärarutbildning. Krönikan börjar såhär:

Först gör Högskoleverket en utvärdering som kommer fram till att lärarutbildningen är undermålig (i alla fall är det så resultaten framställs utåt). Sedan tillsätts en utredning där förslag på en ny utbildning läggs fram. Utredningen går sedan ut på remiss och berörda får tycka till. Det skulle vara en alldeles utmärkt ärendegång om det inte vore för att den som var ytterst ansvarig för hur Högskoleverkets utvärdering presenterades heter Sigbrit Franke, den som tillsattes som ensamutredare för att föreslå ny utbildning heter Sigbrit Franke och en av dem som haft inflytande över några av remissvaren, i egenskap av rådgivare vid ett par lärosäten, också heter Sigbrit Franke.

En och samma person har alltså tillåtits definiera problemen och ensam föreslå lösningarna och dessutom haft inflytande över kommentarerna till sina egna förslag. Lägg därtill att den som är ordförande i Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, som delar ut forskningsanslag, råkar vara just redan tre gånger nämnda Sigbrit Franke. Den sista rollen gör att få i forskarvärlden vill stöta sig med henne, vilket naturligtvis påverkar hur mycket kritik av hennes utredning man vill uttrycka.

GPhar tyvärr inte lagt ut den på nätet än men läs den här.

Det är hög tid att ta tillbaka ordet flum och fylla det med positiva vibbar. Med hjälp av den här tröjan skaffar man sig tillfällen att argumentera för en skola som lär för livet och inte bara för proven och betygen; en skola som tar ansvar för hela människan och för framtiden, inte bara för prestationer och kortsiktiga sifferexerciser.

För övrigt blev jag mest glad över resultatet av EU-valet, men lite besviken också. Ett parti jag gillar gick starkt framåt, ett annat kom inte in. Gladast är jag över att alla jag frågat hittills faktiskt planerade att, eller redan hade, röstat.

”Det borde vara förbjudet att skicka sjuka barn till dagis” utbrast en kompis frustrerat efter att hennes infektionskänslige son blivit smittad med vårterminens tredje svåra förkylning. Med två barn i förskoleåldern har även jag en och annan gång svurit över snuvor, magsjukor och andra, ännu mindre trevliga, basillusker som mina barn drabbats av – den svenska förskolan är fantastisk men det går inte att förneka att smitta lätt sprids när man samlar många små barn på samma ställe, tätt ihop.

Tidigare i våras drabbades båda barnen av en rejäl förkylning med hosta som mullrade långt ner i bröstet och ledde till två veckor hemma för att kurera dem. Många dagar att pussla ihop för att både barnens far och jag skulle få våra arbetssituationer att gå ihop. Många dagar av vattenhämtande, snortorkande, tröstande, klappande och oro. Mitt i allt det glömde vi bort att anmäla vård av sjukt barn till försäkringskassan. Det var dumt för när vi till sist tog tag i det visade det sig ju att vi gått miste om en massa pengar, VAB måste anmälas samma dag. Det visste jag egentligen, nånstans i bakhuvudet, men glömde ändå (vi kom nyss ur en längre föräldraledighet och hade inte behövt bekymra oss om VAB på ett tag). Riktigt hur förvirrat absurda reglerna kring VAB är slog mig just i det ögonblicket.

Inte nog med att jag förväntas komma ihåg att bums ringa försäkringskassan när mina barn låter som om de tänker hosta upp sina lungor, jag måste dessutom skaffa intyg från förskolan om att barnen verkligen inte varit där de dagar jag vabbar. Som om det verkliga problemet var att folk fuskvabbar och inte att de lämnar sina barn på förskolan trots att de är sjuka och riskerar att smitta ner andra.

När Försäkringskassan i Västerbotten efter ett halvår utvärderade regeln om intyg som infördes förra sommaren så konstaterade man att den fått något missriktade effekter: antalet uttagna VAB-dagar hade inte minskat, mängden ”fusk” var fortfarande lika stor men arbetsbelastningen på personalen hade ökat eftersom en massa intyg nu behövs granskas manuellt. Vilket lett till att hanteringen av ärendena tar längre tid. Själv väntar jag fortfarande på VAB-pengar från ett par sjuklediga dagar i veckan före påsk.

I höstas kallade Sten Johansson, professor vid institutet för social forskning, vid Stockholms universitet, det utbredda VAB-fusket för en ”myt”. Han menade att det rör sig om högst sex procent fusk, vilket jag tycker är ganska lite. Särskilt om man betänker att ganska mycket av det där ”fusket” antagligen inte är fusk i ordets rätta betydelse utan misstag. Varje gång jag ska fylla i de där blanketterna så undrar jag om jag gör rätt – det är faktiskt inte helt lätt att begripa hur de ska fyllas i eller vilka regler som gäller. Är jag då alltså en fuskare, om jag gör fel? Kanske var det rentav ”fusk” att jag missade en massa vab-pengar när jag inte anmälde samma dag – det var ju också ett misstag?

De diskussioner vi borde ha, om till exempel stora barngruppers effekter på små barns infektionsfrekvens eller om hur vi ska skapa ett arbetsliv som ännu mer underlättar för småbarnföräldrar, drunknar i prat om hårdare regler mot fusk. Det borde vara förbjudet att alltid tro människor om ont – och att ännu mer krångla till ett redan nog krångligt småbarnsliv.