Varför är det så få journalister som granskar skolpolitiken kritiskt? Jag har skrivit krönika om den slappa skolbevakningen, för GP:s kultursida.

…intresserar mig bara mer och mer. För att förstå varför världen ser ut som den gör är kunskaper i ekonomi helt oumbärliga. Att förstå vem som tjänar pengar på att något sker är en viktig motor för att förstå varför det sker. Niall Fergusons bok I pengarnas tid, som jag recenserar i GP idag, är väl kanske inte den bästa bok om vad pengar är och hur finansvärlden funkar som jag har läst men den ger en och annan pusselbit som kan vara användbar.

När man pratar respekt i skolan tycks de flesta avse att elever ska lyda lärare. Lydnad och respekt är emellertid inte synonymer och verklig respekt förutsätter ömsesidighet. Om det har journalisten Thomas Lerner gjort en fin artikel i DN. I den får språkröret Maria Wetterstrand och känstnären Lars Lerin berätta om lärare som betytt mycket för dem. Själv minns jag med värme min engelskalärare på högstadiet som var genuint intresserad av både oss elever och av sina ämnen och hon ansträngde sig för att vi skulle ha roligt på lektionerna.

I stället för att ägna sig åt detta eviga hackande på skolan borde fler journalister göra som Lerner som i en hel serie på DN:s Insidan lyfter fram duktiga lärare som förmår bjuda på sig själva och skapa engagemang hos eleverna.

I GP skriver pedagogikprofessorn Bengt Persson att pedagoikforskarna måste ta mer plats i skoldebatten. Som framgår av mina artiklar i GP i juli så är vi helt överens på den punkten och det gör mig glad att fler nu börjat föra fram den åsikten.De de pedagogiska forskarna måste organisera sig och protestera mot den galna skolpolitik som nu förs. Och medierna måste vakna till liv och börja ifrågasätta och kritiskt granska skolpolitiken och ge utrymme åt dem som verkligen begriper sig på undervisning och lärande, inte bara åt dem som gapar högst om att det är kris i skolan och att allt blir bättre bara lärarna får beslagta elevernas mobiltelefoner.

… är ett förhållningssätt jag aldrig kunnat begripa mig på. Om bland annat det har Cecilia Verdinelli skrivit en utmärkt krönika i GP. Vad är det för fel på alla dessa gaphalsar som tycks tro att den som skriker högst eller är mest aggressiv också är den som har mest rätt?Har det aldrig föresvävat dem att de kan ha tokfel trots att ingen säger emot och att andras tystnad beror just på att de är aggressiva och inte på att de har rätt?

Hmm, alldeles nyss störde jag mig på att en krönikör jag annars gillar (i en annan tidning) på sista tiden mest hemfallit åt ostrukturerat gnäll. Jag har en idé om att själv skriva fler texter som handlar om konstruktiva lösningar och inte bara återger problemen. Det verkar som om jag börjar dåligt men snart ska det bli andra bullar. Nu är min semester slut och jag har massa roliga jobb på gång!