Det är bokmässa i Göteborg …

… och jag är inte där, på grund av tidsbrist. Massor av jobb och sjuka barn i en olycklig kombination gör att jag inte hinner med mässan alls i år. Lite tråkigt men lite skönt också. Det brukar vara förfärlig dålig luft, jag är värdelös på att mingla, böckerna är i alla fall billigare på nätet (och säkert sprids svininfluensan i rekordfart i trängseln också).  Eller så är jag bara en sur räv idag (eller hur uttrycket nu var).

Idag kom LO-tidningen i brevlådan. Vilket påminner mig om att jag ju hade en artikel i förra  veckans nummer. Om folkmordet i Rwanda.

Det brukar påstås att Göran Hägglund är rolig …

…. men inte visste jag att han var så här rolig! Hans debattartikel för DN är verkligen stor komik. Han försöker alltså få det till att ”vanliga svenssons” (som han tycks anse ha sig total koll på) är förtryckta av en slags radikal elit (som aldrig pekas ut i verkliga personer utan bara nämns som kollektiv).

Han skriver: ”Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.”

Nä, det är just det – de flesta ger faktiskt blanka fan i vad akademiker vid Lunds universitet pysslar med eller vad konstkritikerna skriver på kultursidorna och påverkas också av det extremt lite. De har varken tid eller särskilt mycket anledning att förhålla sig till ”alla konstigheter” eftersom det har mycket liten direkt inverkan på deras liv. Däremot påverkas så gott som alla människor i Sverige av vad politiker som Göran Hägglund gör om dagarna. Att han då utmålar sig själv som en ”svensson” och någon diffus radikal vänster som de verkliga makthavarna i Sverige, det är lite skrämmande. Men samtidigt ganska komiskt.

Heja Göran Hägglund! Fortsätt göra bort dig, det är så kul!

Att göra skolan rolig …

… är grunden för en lyckad undervisning. Något jag tycker är oerhört kul är att få lyfta fram positiva exempel och visa att det finns bra skolor och kloka lärare och skolledare som har förstått vikten av att anpassa undervisningen till varje enskild elev, och dessutom lyckats genomföra sådan undervisning i praktiken. I senaste numret av tidskriften Impuls har jag hälsa på i en sådan gymnasieskola i Tanum. Om den kan man läsa här.

Två debatter som vridits snett

Dom mot konstnären Anna Odell har fallit och rätten kom fram till att hon är skyldig. Och återigen blir det ett himla liv. Inte om psykvården, tyvärr, utan återigen om huruvida det var rätt att åtala henne eller ej. Jag tror att Anna Odell har kommit åt en mycket öm punkt – nämligen hur vi behandlar människor som vi vet/tror eller anser vara psykiskt sjuka. Och som så ofta när man rotar i något som vi vanligtvis inte låtsas se så urartar debatten till en pseudodebatt. Just nu  skiter jag i både Anna Odell, hennes konstverk och domen mot henne men vill gärna läsa/se fler granskningar av svensk psykvård. Må de vara utförda av konstnärer, journalister eller andra.

En annan debatt som också urartat till en pseudodebatt är det så kallade Israelbråket (eller är det Aftonbladetbråket det ska kallas?). Medan hundratals väderkvarnar nu vevar på om antisemitism, pressfrihet och fanatism undrar jag själv mest hur det egentligen var med den uppsprättade man som Donald Boström faktiskt hade tagit ett foto av. Om det nu så vore att detta är ett helt unikt fall och att inga andra liknande underliga ”obduktioner” utförts så hade det ju likväl varit intressant att få någon förklaring till just detta fall. Jag kan väl inte vara den enda som fortfarande undrar varför i hela friden han sprättades upp och vem eller vilka som låg bakom. Borde det inte ligga i staten Israels intresse att lägga åtminstone något litet av all sin energi på att reda ut det?