Eva-Lotta Hultén

Tydligen tänker Jan Björklund sätta stopp för förändringar av historieämnet. Jag kan inte säga att jag blir förvånad men jag finner det intressant att han inte kommenterar hur man ska hinna med nutidshistorien och de andra saker som var tänkta att läggas in i ämnet. Tanken med att minska på tiden för antiken och medeltiden var ju att hinna med även vår moderna historia och att lära om hur historia använts i exempelvis politiska syften. Men det kanske inte är så viktigt? Eller ska alltmer stoppas in i skolan och inget någonsin tas bort eller förändras?

Jag finner det också symptomatiskt att lärarutbildningspropositionen döpts till ”Bäst i klassen” – liksom för att extra noga inskärpa hur skolan alltmer kommer att handla om tävlande och eviga jämförelser. Här handlar det inte om att utbilda lärare till goda pedagoger utan att lära dem att seeda fram toppförmågorna. Eller?

Terrorist eller frihetskämpe? Skatter eller skattetryck? Kvinna eller käring? Vårt val av ord säger mycket om vilken inställning vi har till frågan vi diskuterar och med ordens valörer styr vi bilden vi ger.

 Om ordvalens betydelse har Lars Henriksson skrivit en bra krönika i GP idag. Mer specifikt handlar det om missbruket av ordet utanförskap, och om hur många av dem som påstås befinna sig i utanförskap i själva verket måste anses befinna sig i ett innanförskap. Detta innanförskap består av vårt sociala trygghetssystem, som nu monteras ner för att folk ska slippa ”hamna i utanförskap”. Vad ska man då kalla det tillstånd man hamnar i när man faller ur trygghetssystemet – är man då ”utanför utanförskapet”, kanske?

Nu ska förskolan bli mer lik skolan - även de små barnens lärande ska delas in i språk, naturvetenskap, matematik och teknik. Varför, kan man fråga sig. Finns det någon människa som umgåtts med små barn som tror att de faktiskt behöver styras mot pluggande och en falsk indelning av världen i ”ämnen” för att lära sig? Och finns det någon forskning som visar att detta är bra för barnens lärande, för deras emotionella utveckling och deras välbefinnande, eller är detta ett beslut grundat bara i tanken att det ska böjas i tid?

Jag blir in i själen ledsen och orolig över utvecklingen i skolan och barnomsorgen. Vad är det egentligen för människo- och barnsyn vi är på väg att anamma?

Krönika om kopplingen mellan jämlikhet och hälsa, i GP idag.

… på min artikel i Aftonbladet, både här på min blogg och på Aftonbladets kommentarfunktion och ett antal personer har dessutom mejlat och ringt till mig. Många påpekar att det jag säger om matematiken – att man har liten användning för den i verkliga livet – gäller för de flesta ämnen. Det kan de till viss del ha rätt i – skolan lär av gammal vana ut en hel del som de flesta av oss har liten nytta av. Desto viktigare då att göra genomgångar av alla ämnen emellanåt. En sådan genomgång har just gjorts av historieämnet, med vad jag tycker verkar vara kloka resultat (med viss reservation för att jag inte läst något annat om detta än innehållet på länken).

Det som gör det särskilt angeläget att göra en genomgång av just matematiken är emellertid att den, tillsammans med svenska och engelska, har en särställning som kärnämne med väldigt många undervisningstimmar, ständiga svenska och internationella jämförelser och med starkt fokus i debatten. Eleverna (och skolan) bedöms i väldigt hög utsträckning utifrån sina matematikprestationer. Dessutom har det blivit en sanning att matematiken har en massa positiva effekter, utan att sambanden bevisats (vad jag vet, nu stödjer jag mig på Sverker Lundins avhandling), som att göra oss mer demokratiska, förse oss med självkänsla, stärka vårt logiska tänkande, osv.

Jag vill betona att jag aldrig har propagerat för att matematiken ska avskaffas som ämne i skolan. Det jag vill åstadkomma är en seriös debatt om vad vi ska ha matematiken till i skolan, vilken form, vilket innehåll och vilken omfattning den ska ha. Kanske bör den t ex i högre grad integreras i andra ämnen i stället för att renodlas så mycket som idag.

Precis som jag befarade har många av kommentarerna skrikit ut anklagelser om flum och kunskapsfientlighet, därför kopierar jag här in slutklämmen på min artikel: ”Tyvärr är det betydligt troligare att denna text leder till högljudda anklagelser om kunskapsfientlighet, ty så ser debattklimatet om skolfrågor ut. Därför avslutar jag med en påminnelse om att bara djup okunskap och brist på reflektionsförmåga kan göra människor blinda för behovet att med jämna mellanrum ifrågasätta vedertagna sanningar och gamla traditioners makt.”

För övrigt gläds jag åt att Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister.