Nu finns min artikel om rektorer och deras möjligheter att delta i samhällsdebatten om skolan att läsa på nätet. Ett utdrag:

”Båda kommer också gång på gång in på elevperspektivet och att de ser eleverna och samhället – och inte i första hand politiker eller chefer – som sina uppdragsgivare. Om man ser sitt uppdrag på det viset är man kanske mer benägen att gå ut och debattera exempelvis neddragningar och försämringar. Det kan ju även handla om en vilja att ta ställning för de mest utsatta och maktlösa i skolsystemet: eleverna.

 Flertalet av dem jag pratar med återkommer till det problematiska med att ha två uppdragsgivare: staten, som styr över skolans innehåll och form, och kommunen, som sitter på pengarna. De kommunala beslutsfattarna är de som finns nära rektorerna och kraven på vad en rektor och en skola ska leva upp till från statligt håll riskerar att komma i skymundan. Den statliga uppföljningen och kontrollen är så mycket mindre närvarande än den kommunala, med sina krav på att hålla budget. Johan Melin berättar att i Karlskrona har kommunen lämnat beskedet att om mål och medel står i konflikt med varandra så är det medlen som gäller. Med andra ord: det är viktigare att hålla budget än att leva upp till krav i skollag och läroplan.

Björn Hareland är ombudsman på Lärarförbundet och han menar att det är få som känner till att skollagen faktiskt går före kommunallagen. Han beskriver det som att många rektorer i dag helt fastnat i att prioritera det kommunala budgetuppdraget framför det statligt reglerade pedagogiska ledarskapet. ”

– Rektorer måste vara väl förtrogna med vad som styr deras uppdrag men det krävs också pondus och mod att våga spräcka budgeten om man inte kan leva upp till skollag och förordningar, säger Björn Hareland.

Regeringens miljöpolitik är usel, enligt Naturskyddsföreningen. Det var kanske inte så mycket annat att vänta men sorgligt är det likafullt. Det vansinniga jakten på kortsiktig tillväxt prioriteras alltjämt framför en långsiktigt hållbar utveckling.

Mikael Nyberg skriver bra i Aftonbladet idag, om vad som händer när stater satsar medborgarnas pengar på att stötta privata banker.

Och så ett par, för ovanlighetens skull, kloka förslag från Jan Björklund. Om reglering av friskolornas aktieutdelningar och om stärkt meddelarskydd för anställda även inom friskolor och inom andra privata verksamheter. Om det sistnämnda har jag skrivit i ett långt reportage för tidningen Chef och ledarskap (som vänder sig till rektorer och skolledare). Lägger länk när de fått ut den på nätet.

så har Aftonbladet frågat folket vad det vill ha medan Lärarnas tidning har frågat en forskare vad som fungerar. Det blev inte samma. Folks föreställningar om hur lärande fungerar stämmer väldigt dåligt överens med vad som faktiskt gör det.

Idag är min text om Peter Gärdenfors Lusten att förstå bok inne i GP. Lagom till skolstarten.  

Peter Gärdenfors skriver om vikten av att hänga upp lärandet på berättelser, arbeta med problemlösning, utgå från elevens egna intressen och dess nyfikenhet och ha ett helhetsperspektiv på eleven och på vad kunskaper är. En mycket klok bok!

En tanke som slagit mig, och som inte fick plats i min recension av Gärdenfors bok, är att den individfokusering som läroplanen slår fast att skolan ska arbeta utifrån har urvattnats till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen. Men den ursprungliga tanken var faktiskt en helt annan: nämligen att lärandet skulle vara personligt anpassat efter elevens förutsättningar, intressen och nyfikenhet. Det behövs inte mer mätningar, det behövs mer tid för varje elev, mer intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt), mer frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.

Min recension av Döden i grytan är inne i GP idag.

…skriver Johan Croneman mycket roligt i gårdagens DN.

Jag passar på att återigen efterlysa Jan Björklunds föräldrar. De borde snarast kallas in till utbildningsdepartementet för att hålla ordning på sin son.

Jag håller precis på att färdigställa en recension av Mats-Eric Nilssons nya bok (han med Hemlige kocken). Döden i grytan har han skrivit tillsammans med kollegan Henrik Ennart och det är en reportagebok om matproduktion, hygien, smak, näring och mycket annat. Mycket intressant och skrämmande bok om hur vår extremt industrialiserade matproduktion berövar oss både matglädje, smaker och näring och utsätter oss för bakterier och virus som blivit resistenta mot de botemedel vi har att ta till.

. I dagens DN har de en debattartikel som sammanfattar boken på ett utmärkt sätt. Jag blir väldigt sugen på att gå ut och sköta om mina odlingar i trädgården, och koka några av mina egna rödbetor till lunch. Världens matproduktion MÅSTE tillåtas bli mer småskalig igen.

Jan Björklunds lust att hota och domptera känner tydligen inga som helst gränser och nu har turen kommit till föräldrarna. Är deras barn stökiga ska de tvingas vara i skolan för att ta hand om dem. Björklund verkar sakna även de mest elementära kunskaper om socialpsykologi och om om barns olika livsvillkor.

För en åttaåring med misshandlande och/eller alkoholiserade föräldrar, eller med andra sociala problem på hemmaplan är skolan i bästa fall en oas och med tillräckliga resurser klarar skolan av att hantera ett utagerande barn med behov av stöd och extra uppmärksamhet. Att tvinga dit de personer som kan ha orsakat att barnet mår dåligt och har fått problem låter som något av det sämsta man kan hitta på.

Det blir allt tydligare att olika former av straff är de främsta redskap Jan Björklund har i sin mycket lilla verktygslåda och att jag är beredd att gå så långt som att kalla honom en samhällsfara. Var är hans föräldrar?

I dagens DN skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att hon vill att blocken kommer överens om när det är dags att sätt betyg – i sexan eller i sjuan – så att lärarna får tydliga regler att hålla sig till och vet vad som gäller.

 I hela den långa artikeln efterfrågar hon inte en enda gång några motiv till varför man ska börja ge betyg till yngre elever, det är bara tydliga besked om vad som gäller hon efterfrågar. Det hon med andra ord säger är att lärarkåren står beredd att vara nyttiga idioter och lyda precis vad som helst. Någon risk att de tänker ta strid för att beprövad forskning ska vara ledande och för elevernas bästa tycks det alltså inte vara.

I stället får jag en bild av en uniformerad scoutkår som bara väntar på att få sträcka på ryggarna, göra honnör inför politikerna och skrida till verket med vad än de blir beordrade till. De är egentligen bara lite småsura över att de där ordrarna dröjer.