Lärarnas tidning skriver om hur de nya kursplanerna medför att mer stoffkunskaper ska avhandlas och att ribban höjs för godkänt. Såhär efter SD:s inträde i riksdagen känns det ännu mer fel med den ensidiga fokuseringen på faktakunskaper. Vilken typ av faktakunskaper skulle kunna hjälpa mot främlingsrädsla och egoism? Ingen, vill jag hävda. För det krävs en annan typ av undervisning än den som ägnar all kraft åt att banka in fakta. Empati, solidaritet, medkänsla och öppenhet är inget man kan göra prov på, det är förhållningssätt som behöver tränas in.

Anders Johansson skriver om SD:s intåg i riksdagen i AB idag. Jag håller med. Återigen: man kommer inte att kunna lösa problemet så länge man inte ser det som ett samhällsproblem utan som ett renhållningsproblem, typ ”om vi bara städar bort sd så blir allt bra igen”. Politikens förytligande vinner ingen demokratiskt sinnad person på.

Jag väntar med spänning på vad som blir de olika demokratiska partiernas recept för att vinna sd-röstarna till sig. Och då bör det handla om att skapa förtroende för samhället och bygga in jämlikhet, rättvisa och solidaritet.  Inte om att stöta ut med hot och aggression.

Det kändes inte bra att följa valvakan igår. 5,9 % som röstade på Sverigedemokraterna. Detta rädda, förvirrade, hatiska, egoistiska parti. Idag svämmar facebook över av upprördhet och upprop att skriva under poppar upp hela tiden. Det lär inte förslå särskilt långt. Gärna tusen upprop mot Sverigedemokraterna men också ett mer jämlikt och mindre segregerat samhälle där skolor arbetar mycket mycket mer med demokrati-, rättvise- och solidaritetsfrågor. Hur gör vi då?

Både Kalle Larsson (v) och Frederik Federley (C) sa något klokt under valvakebevakningen igår. Nämligen att det nu är oerhört viktigt att se till att de etablerade partierna inte tar över sd:s politik, så som skett i Danmark. Där är nu så gott som alla partierna mer eller mindre främlingsfientliga. Det känns bra att det finns folk i riksdagen som är beredda att kämpa för att sd:s människosyn inte blir norm i svensk politik.

Det behövs många människor som är beredda att föra den kampen också utanför riksdagen. Jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska kunna bidra men något måste jag göra för jag står inte ut med tanken på att Sverige ska tillåtas bli ännu mer segregerat och osolidariskt.

Naturligtvis kunde inte GP:s ledarsida avhålla sig från att (indirekt) kommentera min krönika från igår. Som vanligt en massa babbel om att man sviker de svagpresterande barnen genom att inte ge ”tidiga omdömen”. Det är ju bara det att sådana redan ges. Alla barn har redan idag en individuell utevecklingsplan.

IUP:erna ska innehålla just den typ av information som forskning visat bäst gynnar elevers lärande och utveckling, bland annat utvecklade omdömen om hur de utvecklats och hur väl de når målen, men också information om hur skolan ska hjälpa dem framåt och vad de själva behöver göra för att komma vidare. Så vad är det då de på GP:s ledarsida menar med ”tidiga omdömen”? Kan det möjligen vara så att den enda typ av omdömen de begriper sig på är betyg? Eller är det så illa att de inte känner till IUP:erna?

Säkert kan många skolor och lärare behöva utveckla sitt arbete med IUP:erna men jag har svårt att se att de borde ge upp dem för att i stället sammanfatta barns utveckling och väg framåt med enstaka bokstäver.

Idag är min krönika om betygens skadliga verkningar inne på GP:s kultursida.

Eftersom kommentarfunktionen där just nu inte verkar fungera så meddelar jag mina källor här, eftersom det efterfrågats:

Tänkvärt om hur medierna rapporterar om respektive politiskt läger, i Aftonbladet idag.

Har varit borta en dryg vecka och därav att jag länkar lite sent men tyckte denna artikel i GP var värd lite uppmärksamhet – om hur regeringens jobblinje medför sänkta löner. Ingen nyhet egentligen kanske, men väl uttryckt. Gillar särskilt uppmaningen till Sveriges journalistkår, på slutet.

I veckan som gick var också min recension avSara Kadefors nya ungdomsbok inne i GP.