I två reportage har radions Kaliber granskat ämnet livskunskap i skolan. Deras slutsats är att elever blir kränkta av ovederhäftiga metoder och att det strider mot skollagen att schemalägga livskunskap, som saknar egen kursplan och lektionstid. Reportagen gjorde mig djupt beklämd, av två skäl. För det första naturligtvis för att elever uppenbarligen får sin integritet kränkt på lektionstid men också för att det återigen är den del av skolans uppdrag som går utöver ren faktaförmedling som står i skottgluggen.

Jag har ett flertal vänner som mådde dåligt av hur de behandlades under bland annat matte- och idrottslektioner i skolan och jag har själv minnen av lärare som ibland kränkte oss elever – i alla möjliga ämnen. Sånt händer tyvärr men ingen skulle komma på den absurda tanken att lösningen är att avskaffa matematik eller idrott från schemat. Det är bara kunskaper om sådant som hur vi gör för att må bra, hur vi utvecklar oss själva och våra relationer och hur man bygger demokrati som eleverna förväntas få med sig utan att någon tid läggs på det och utan att något någonsin blir fel.

Alla som någon gång arbetat i skolan och som har något vett i skallen vet naturligtvis att även om inte samtal om relationer schemaläggs så tar det lik förbannat tid från annan undervisning. Har det varit slagsmål på rasten och två elever gråter och de övriga tjugosju är rädda eller upprörda så börjar man knappast lektionen med att säga åt eleverna att plocka fram matteböckerna (och gör man det i alla fall så blir det hur som helst inte så mycket räknat). En ynka timme livskunskap i veckan kan fungera som den ventil som behövs för att slippa göra akututryckningar som tar oplanerad tid från de andra ämnena. Goda relationer i skolan är en viktig förutsättning för lärande och mobbning arbetar man bäst med preventivt, inte genom bestraffningar när problemen redan uppstått.

Av både den rådande läroplanen och den nya som tas i bruk nästa år framgår tydligt att skolan har ett uppdrag som går långt utöver att bara förmedla faktakunskaper. Mycket handlar om förhållningssätt som kan förmedlas på alla lektioner. Men så fort människor, oavsett ålder, hamnar i grupper uppstår relationsproblem och konflikter som behöver lösas och för att fungera både i skolsituationen och på en framtida arbetsplats behöver barn lära sig hur man förhåller sig till varandra. Livskunskapen bör bli ett riktigt skolämne bland de andra och få en egen kursplan och utbildad personal. Den behöver utvecklas, inte avvecklas!

 (Införd som krönika i GP idag)

I dagens SvD ger bedömningsforskaren Christian Lundahl några goda skäl till varför det inte är tidigare betyg vi behöver i skolan. Välformulerat och klokt.

Varför envisas vi med att tro att betyg är ett bra pedagogiskt verktyg? Hur kan någon tro att den tydligaste information vi kan ge någon annan består en en enda bokstav eller siffra? Kan det i själva verket bli så mycket otydligare än så? Vilken vuxen person skulle förresten acceptera ett så ynkligt underlag som exempelvis arbetsintyg eller som underlag för lönesamtal?

 Till våren ska jag för Pedagogiska magasinet försöka reda ut vad det är som lockar så med betyg. Ser fram emot att börja rota i det.

har återpublicerat ett antal av mina artiklar. Här är länk till en av dem: http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/eva-lotta-hulten-finns-det-ingen-forskning-som-duger/comment-page-1/#comment-527

Att lärare inte vågar säga ifrån om tillståndet i skolan är djupt oroväckande. Om detta skriver Skolvärlden i en bra artikel: http://www.skolvarlden.se/artiklar/svenska-larare-skrams-till-tystnad. Kommunalisering, godtycklig lönesättning, konkurrrens om eleverna och okunnighet om meddelarfrihet gör att lärare undviker att kritisera sina skolor och ibland öppet åthutas eller trakasseras för att de höjer rösten. I våras skrev jag om liknande problem för rektorerna: https://evalottahulten.com/artiklar-och-reportage/rektor-tige-i-forvaltningen-chef-och-ledarskap-augusti-10/. Man kan tydligt se en katten på råttan, råttan på repet-situation.

Som jag skrev i söndags ägnade jag en del av måndagen åt att söka svar på de frågor som uppstod i huvudet på mig efter att ha hört Hanne Kjöller påstå att skolforskningen är ”genompolitiserad”. Resultatet kan läsas på GP:s kultursida idag. Jag sökte Hanne Kjöller på telefon och mejl för att ställa frågorna direkt till henne men hon gick inte att få tag på. Jag skriver bland annat:

”Men om nu inte den svenska skolforskningen duger, borde man då inte se sig om efter internationell forskning? Så har hittills inte skett, vare sig bland borgerliga skoldebattörer eller på utbildningsdepartementet. Kanske ska det tolkas som att den skolpolitiserade konspirationen är världsvid. Ingen pedagogisk forskning på hela jordklotet är tillräckligt neutral och vederhäftig för den svenska skolan. Frågan är då hur man utan att göra internationella utblickar ändå har lyckats komma fram till att den svenska skolforskningen är politiserad. Utifrån vilka kriterier har bedömningen skett? Min teori (ännu inte fastslagen genom forskning och sålunda precis lika vederhäftig som stora delar av Jan Björklunds politik) är att kriteriet för ”politiserad” har varit ”överensstämmer ej med fastslagen politisk inriktning”. Allt som avviker från Jan Björklunds personliga åsikter om skolan är alltså politiserat. Slut på samtalet.”

Ännu ett gäng forskare som underkänner Björklunds skolpolitik. Denna gång är det lärare, forskare och professorer med koppling till geografiämnet som protesterar. De är upprörda över hur Utbildningsdepartementet fullkomligt kör över alla experter i sitt nya kursplaneförslag i skolämnet geografi och helt bortser från att världen förändras och kunskapsbehoven med den. De skriver bland annat:

”De nya skrivningarna i kursplanen för grundskolans geografi kommer att motverka elevens förmåga till öppen analys av världen, insikt om närområdet som en del av världen och förståelsen av olika kulturer i olika delar av världen och deras samverkan i en globaliserad värld. Omskrivningarna som Björklund gjort speglar en stark eurocentrisk världsbild. Frågan gäller vems värld som skolans undervisning i geografi lyfter fram och vilken världsbild som bör diskuteras i skolämnet geografi.

Vi anser att regeringen måste hålla fast vid det förslag till ny kursplan som Skolverket presenterade. Intentionerna i den kursplanen stärker kunskapsnivån och bidrar till att göra ungdomar bättre förberedda för en globaliserad arbetsmarknad i en alltmer föränderlig värld. Mot bakgrund av den ökande efterfrågan i samhället, nationellt och internationellt av moderna kunskaper och metoder i geografi går regeringen här på tvärs med samhällets behov av god utbildning och därmed helt på tvärs med tiden! ”

Jag hyser dock små förhoppningar om att Jan Björklund kommer att lyssna. Han har redan alltför många gånger visat att han har en helt egen agenda när det gäller skolan och att han inte tänker höra på människor med mer kunskaper än han själv.

Och Malin Ullgren har i DN gjort nästan precis samma reflektioner som jag gjorde i mitt förra inlägg (men lite mer välformulerat). Reaktionerna på boken har sannerligen varit underliga.

Såhär i svallvågorna gör jag två reflektioner:

Många journalister pratar om boken i termer av ”gammal skåpmat” och hävdar att ”det här har vi ju vetat länge”. Jag undrar vilka ”vi” de menar men antar att de faktiskt menar ”vi journalister”. Rykten om kungen har florerat länge i mediekretsar men ingen har behagat rota i dem och offentliggöra vad de kommit fram till. Så att ett antal journalsiter anat att det fanns ett och annat mindre rumsrent att berätta om kungen är faktiskt inte detsamma som att det som nu tas upp är allmänt känt. Jag tror att de flesta svenskar är överraskade av det som boken tar upp och att många faktiskt inte hade en aning om ryktena.  Detta ”vi visste redan” är bara en dålig ursäkt för att inte ha gjort jobbet själva.

Jag har också läst ett antal påståenden i stil med att det som nu kommer upp gör kungen ”mer mänsklig”. Jag måste då säga att om kontakter i under världen, porrklubbsbesök och privata fester med unga prostituerade är att visa sig mänsklig så hade jag föredragit en mer omänsklig kung.  Om det boken berättar är sant är han en skithög, vare sig mer eller mindre. Och hans försvarstal var inte mycket att hänga i julgranen.

… och det sjunker hela tiden. Med gripandet av ”terrormisstänkta” i Göteborg nås nya bottnar. När poliserna själva säger att ”kontrollerad aggressivitet” är den metod de valt när de ska gripa personer så börjar man ju undra vad de egentligen vill uppnå. Så många chockade och livrädda som möjligt? Jo, det verkar ha varit avsikten. Varför då? Om nu personerna verkligen var farliga, trodde polisen då att de skulle stå ständigt beredda med k-pistar innanför dörren? Hur man än vänder och vrider på det så blir kränkningar och övervåld inget annat än idioti. Om inte målet är att SKAPA människor som hatar svensk polis och känner sig alienerade från det svenska samhället förstås. Och borde inte en miniminivå åtminstone vara att man först kollar att man kastar sig över rätt personer? 

Polisen pratar om att de drabbade ska få kompensation men vilken typ av kompensation ger man till människor som eventuellt fått sin psykiska hälsa förstörd och sitt anseende bland grannar och vänner krossat?