Eva-Lotta Hultén

Natalia Kazmierska skriver mycket klokt i Aftonbladet om det absurda i att feminismen granskas gång på gång på gång medan den förvirrade mansrörelsen kommer undan:

”Jag är helt uppriktig när jag säger att det är ganska tröttsamt att just feminismen alltid ska nagelfaras på det här viset, likt liken på bårhuset i CSI. Detta petande och skärande och analyserande, som om man tvångsmässigt letar efter orsaker och förklaringar: ”Hm, få se nu, vad är det som är FEL här egentligen? Vem i hela friden kan älska en feminist?”

Vore det inte intressant att titta närmare på någon annan politisk rörelse någon gång? Kanske radioprogrammet ”Vem vill ligga med en liberal”?

Eller en granskning av den växande mansrörelsen?”

Fortfarande ses män som exempelvis Pär Ström bara som lite lustiga och harmlösa och bjuds in till TV-soffor och allehanda debattforum eftersom det ju blir så bra TV (eller radio) när det blir bråk och folk säger tokiga saker som gör andra upprörda. Hur vore det om man i stället tog in någon av alla de seriösa mansforskare som faktiskt finns och diskuterar vad de kommit fram till? Nä, då skulle man ju kunna riskera att fördjupa samtalet eller lära folk något. Så kan vi ju inte ha det. Sånt drar inte publik.

Det har det bara gått ett par timmar sedan jag skrev ovanstående och nu hittade jag just en utmärkt intervju i DN, med mansforskaren Michael Kimmel. Så allt är ju inte mörker i medierna. Bra analys av vad som förenar män med extrema åsikter och tro på olika våldsideologier: en längtan efter att få känna sig som män.

Tankar om tillväxtens förutsättningar och gränser och behovet av en radikalt annorlunda ekonomi verkar faktiskt börja få ett allt större genomslag! Tillåter mig att åtminstone för en liten stund känna visst hopp när jag läser Anders Wijkmans debattartikel i DN.

Han skriver: ”Den mest omedelbara åtgärden måste bli att snabbast möjligt ersätta dagens fossilenergi med alternativ energi, främst förnybar. Parallellt måste energi- och materialanvändningen i samhället radikalt förändras. Dagens slit- och slängkultur måste ersättas av slutna kretslopp, där återbruk och återanvändning samt längre livslängd på produkterna blir normen. Allt detta förutsätter nya affärsmodeller. Samtidigt bör BNP ersättas av indikatorer som ger en mera rättvisande bild av välfärdsutvecklingen. Vidare krävs en radikal reformering av finansmarknaden.”

Samtidigt bör man inte glömma bort att CO2-utsläppen globalt sett ökade med 5,8 procent under förra året, enligt oljebolaget BP:s senaste statistiska sammanställning över världens energiförbrukning – något jag tog upp i min krönika tidigare i somras. Vi reser och shoppar hela tiden mer och mer istället för tvärtom.

När människorna kom till Påskön för 1500 år sedan var den täckt av skog. De nya invånarna odlade, fångade fåglar och byggde kanoter för att fiska. De levde av allt att döma ett gott liv med tid över för att skapa storslagen konst. Skickliga stenhuggare formade gigantiska statyer av klippblock. De rullades sedan på trädstammar ut till öns kuster för att vaka över havet. Fler och fler skulpturer blev det och fler och fler trädstammar behövdes. Skogarna försvann. Kanske fälldes en del av träden också för att ordna fram odlingsbar mark men när inga träd längre växte blåste och regnade den kala jorden bort och förutsättningarna för att odla försämrades. Fåglarna man tidigare jagat och ätit försvann från ön. Det fanns heller inte längre något material att bygga kanoter av för fiske. Eller för att fly i. Människorna på Påskön blev sina skulpturers fångar och svalt ihjäl.

Om Påsköns historia skriver Christel Kvant i ett avsnitt i sin vackra, poetiska, allvarsamma bok Trädets tid (med bilder av Viktor Kvant). Det är lätt att uppröras och tycka att påsköborna var bra dumma som förstörde sin egen livsmiljö. Men skövlat har vi gjort också i Sverige.

Ute vid det öppna havet har hårda vindar fulla av salt alltid gjort Bohuslän kargt och trädfattigt. Men två stora öar, Tjörn och Orust, skapar ett långt sund mot fastlandssidan och ger Bohuslän också lummiga kuster där gran- och tallskogen går ända ner till vattenbrynet. För den som vistas där idag är det lätt att tro att det alltid sett ut så men i boken Röster från skogen. Människor och natur på Bredfjället, skriver författaren och miljödebattören Stefan Edman: ”dagens granskogar är faktiskt inte särskilt gamla. De växte till största delen upp på 1900-talet. Dessförinnan, i hundratals år, var Bredfjället nästan trädlöst. Ett ljust, öppet, blåsigt landskap av mossar, myrar och ljungklädda berg.”

Bredfjället ligger strax öster om Ljungskile, bara någon kilometer från havet men i skydd av Orust. På gamla bilder av min egen – numera skogklädda – ö några kilometer längre norrut i sundet ser man också nästan bara kala klippor och hagmark. En och annan ek men inget som kan kallas skog.

Under femtonhundratalet blev det dittills norska Bohuslän en del av Danmark. Det blev inledningen på skövlingen av de bohuslänska skogarna. Bönderna ålades att betala skatt till Danmark och den bestod av timmer, näver och ved. Timret behövdes bland annat för att bygga upp Köpenhamn och Helsingör efter att elden dragit fram i städerna. Stora ekar togs ner för att bli till fartyg och man behövde ständigt bränsle till fästningar och fyrar. Och under de stora sillperioderna byggde man tunnor av träden från Bohuslän. I början av 1700-talet var Bohusläns skogar så gott som borta. I de små torpstugorna fick man elda spisen med ljung och torv. Först i början av 1900-talet började skogen återvända och den som tog ner skog ålades då skyldighet att återplantera.

”Numera skövlas ingen skog i Sverige, bara i fattiga länder och regnskogsområden.” Så vill nog i alla fall många av oss svenskar gärna tro. Men sanningen är en annan. 95 procent av den svenska skogen brukas, nästan uteslutande med kalhyggesbruk. Av det barrskogsbälte som kallas taiga och som sträcker sig hela jordklotet runt, från atlantkusten i norra Europa via Ryssland och norra USA och Kanada och tillbaka till Atlanten igen, har vi alltså skapat plantager av nästan hela vår del. Med gigantiska skördarmaskiner har vi gått in och tagit ner både gamla och nyare skogar, kört sönder vattendrag, lämnat ibland flera meter djupa maskinspår, sprängt sönder flyttblock, trängd undan djur och växter och dödat ekosystem.

När radions Kaliber i våras granskade det svenska skogsbruket kunde man konstatera att i en tredjedel av sina avverkningar når de svenska skogsbolagen inte ens upp till de krav som lagen ställer på naturhänsyn. Reportern Ola Sandstig besökte områden med nyckelbiotoper och gammelskog som avverkats i strid med riktlinjerna för skogsbruket och såg ett hygge på 44 hektar – nästan 90 fotbollsplaner. I nätverket Skydda skogens nyhetsbrev läser jag sedan om ett hygge på vansinniga 800 hektar i norra Värmland.

Att vi sätter nya små granplantor i den förödelse som ett kalhygge utgör är visserligen en tröst, men en ganska liten sådan. Raka rader av gran i samma ålder blir aldrig vare sig särskilt artrik eller särskilt vacker. En virkesåker förblir ofta en virkesåker, utan att någonsin göra sig förtjänt av att kallas skog.

Den kandensiske professorn Christian Messier, som forskar på hållbart skogsbruk, kallade vid ett seminarium i Uppsala nyligen den svenska intensiva satsningen på skogsproduktion för ”ett avskräckande exempel”. I ett långt nyhetsreportage i engelskspråkiga Al-Jazeera framställdes också skogsbruket i Lettland som ren skövling. Ungefär på samma vis som europeiska medier gärna skildrar nedhuggningen av regnskogarna på Borneo och i Amazonas. Det lettiska skogsbruket är starkt präglat av svensk påverkan och av svenska skogsbolags närvaro.

När jag för några år sedan skrivit en bok om den svenska skogen och höll föredrag om den kände sig en kvinna föranledd att protestera mot min dystra beskrivning av tillståndet för den svenska skogen. Med visst trots i rösten deklarerade hon att hon minsann uppskattade de odlade skogarna och tyckte om att vandra i dem.

Mitt svar till henne blev att det väl var alldeles utmärkt att tycka om sådan skog – det finns ju så mycket av den och då blir det lätt att njuta. Det är inte fel att tycka om att plocka blåbär mellan höga, raka tallar eller att leka gömme i skuggan i en granplantering. Men man bör vara medveten om att priset för den skogen stavas mångfald. Och det är också bra om man är mentalt förberedd på att de älskade träden nästa gång man kommer kan vara borta och ersatta av ett virvarr av ris på marken, djupa hjulspår och ett och annat ensamt och vilset vajande hänsynsträd som riskerar att blåsa ner vid nästa storm.

Numera är skogskövling inte bara tillåtet i de svenska skogarna, det är påbjudet. Plantagen regerar.

I LO-tidningen idag.

Filmen The Yes men fix the world ligger kvar på SVT play i någon vecka till. Missa inte! Fantastiskt roligt och vasst.

När något stort händer, som i det här fallet dödsskjutningarna i Norge, svämmar medierna över av artiklar och min reaktion blir ofta att bara bläddra förbi. Jag förstår tanken att ge mycket medieutrymme åt en mycket stor händelse men oftast står det inte särskilt mycket matnyttigt i artiklarna. Så jag väntar en vecka eller två, tills kloka människor har hunnit ta reda på saker, tänka och reflektera lite. Men alla blir förstås inte klokare allteftersom händelsen kommer i perspektiv. Idag läser jag Cecilia Verdinellis krönika i GP och kan varmt rekommendera den. Handlar om hur somliga skribenter och debattörer försöker mörka att Breviks massmord faktiskt är en politisk handling. Skrämmande.