”Före 90-talet var likvärdigheten oerhört hög i Sverige men nu har den sjunkit så mycket att vi inte längre kan prata om en skola.”

Det var fullsatt i stora kongressalen på ABF-huset när seminariet Skolan – i händerna på vem? hölls i tisdags kväll. Repliken ovan var sociologiprofessorn Ove Sernhedes och han drog ner starkt bifall från publiken . Under hela seminariet varvades applåder med ljudliga fnysningar och Ove Sernhede, blev så engagerad varje gång han skulle göra inlägg att han inte kunde avhålla sig från att ställa sig upp och veva med armarna. Roger Haddad, riksdagsman för folkpartiet, blev snabbt mycket röd i ansiktet och spillde ut vatten över både sig själv och motdebattören Louise Malmströms (s) papper. För den som känner passionerat för skolan var det alltså en härligt livlig tillställning.

Så vad ville då kvällens inbjudna politiker, som båda sitter i utbildningsutskottet, göra för att återställa likvärdigheten i den svenska skolan? Roger Haddads lösning stavades återförstatligande av skolan och en ökad kontroll via Skolinspektionen. Louise Malmström pekade på den omöjliga uppgift många skolledare har, då de är så överhopade med arbetsuppgifter att de blir administratörer i stället för pedagogiska ledare. Hon vill inte återförstatliga skolan men förespråkade ökad statlig styrning. Det fick Ove Sernhede att påpeka att skolans problem hänger ihop med samhället utanför. Det går inte att bara ändra på skolan utan att hantera den segregation och mångdimensionella fattigdom som råder i många områden. Skolan måste ta in världen runtomkring och ta hänsyn till vad som rör sig i elevernas huvuden och engagerar dem. Det låter självklart och vettigt men hur ska det gå till i praktiken? Lärarförbundets vice ordförande Ann-Charlotte Eriksson konstaterade: ”Vi lärare vill förbättra skolan men det är så mycket vi ska hinna. Vi har ingen tid för utvecklingsarbete och då kommer inget kunna förändras.”

Min vän som arbetar som socialpedagog suckade lite efteråt och sa att skolan aldrig får tid att arbeta med de grundläggande problemen – det finns bara tid att hantera det mest akuta. Och vad hjälper det då med aldrig så många reformer och kontroller?

Det pratades en hel del om lärarnas löner under seminariet men högre löner trollar inte fram mer tid. Det kanske är samhället i stort och lärarnas arbetsvillkor snarare än deras löner som är de verkligt stora problemen om man vill åstadkomma förändringar. Som Ove Sernhede formulerade det: ”Vi måste ha en idé om att vi bygger ett samhälle med skolan!”

Som krönika i GP idag

Idag kom nya numret av tidskriften Genus, där jag har skrivit ett reportage om normkritisk pedagogik. Hela numret har tema skolan! Under hösten kommer jag också att skriva flera artiklar för Nationella genussekretariatets webbsatsning genusskolan.se. Det är alltid lite extra roligt när man får chans att kombinera två av sina specialområden: i detta fall alltså skola och jämställdhet.

Förändringarna av både skolan och resten av samhället har gått fort de senaste mandatperioderna. Nya beslut har hela tiden följt på varandra utan några utvärderingar emellan. Nu har SNS kollat om ökad konkurrensutsättning verkligen sparar pengar och ger bättre välfärd. Det gör det inte. I skolans fall verkar vinstdrivande friskolor bl a ha givit sämre ämneskunskaper än förväntat som följd. 

SNS (Studieförbundet Näringsliv och samhälle) är ”en politiskt oberoende ideell förening. Föreningens högsta beslutande organ är SNS förtroenderåd som består av ledande beslutsfattare i näringsliv och offentlig förvaltning.” Medlemmar är en mycket lång rad av myndigheter och företag varav många är stora och börsnoterade. Det är alltså inte någon liten vänsterorganisation som säger att privatiseringarna varit ineffektiva …

Det här med tävlande och kunkurrens har blivit en ideologi som sällan ifrågasätts. För alla som vill ha hjälp att ta sig loss ur de föreställningarna kan jag varmt rekommendera Alfie Kohns No contest. The case against competition. Den handlar mer om vad tävlande gör med oss på individnivå än på samhällsnivån men ger många nya insikter och tankeställare som är applicerbara också när man ska forma ett samhälle.

Den tyske socialpsykologen Harald Welzer beskriver i sin bok Gärningsmän hur de tyskar som massavrättade judar och polacker på östfronten kunde distansera sig från dödandet trots att de på alla vis befann sig mitt i det. Själva nackskottet blir bara en del, en detalj i en på förhand uttänkt och automatiserad process som någon annan har ansvaret för att ha tänkt ut. Målet är att utföra ”arbetet” så effektivt som möjligt. Lyckas man skjuta så många att gevärspipan börjar glöda, då har man arbetat bra och då blir det irrelevant att arbetsmaterialet består av levande människor.

Vägen mot att bli en människa som begår onda handlingar är också ett sluttande plan. Som Harald Welzer skriver: ”De flesta av oss behöver bara klara av att ta de första stegen för att också kunna ta de sista.” Som Milgrams berömda lydnadsexperiment visar är det oerhört svårt att bryta ett skeende man redan givit sig in i. Har man väl börjat att på order av andra utdela elektriska stötar för att straffa någon som lär sig för långsamt, och varje steg bara skiljer sig marginellt från det föregående, så är det mycket svårt att avgöra var det är dags att sluta. ”Kan jag ta den så kan jag ta den” som den lilla gumman som plockade vedpinnar sa i den sedelärande anekdoten. Var för sig väger vedpinnarna knappt någonting men vad den lilla gumman inte märker förrän hon försöker lyfta sitt lass är att den sammanlagda tyngden ändå blivit alltför stor för henne att bära.

Samma gäller för den som sönderdelar sitt ansvarstagande i alltför små bitar. Det sammanlagda ansvaret för de egna handlingarna förblir diffust för en. Men varje människa har alltid ett ansvar för hur de val man gör (och det finns inget öde, inga auktoriteter och inget grupptryck att gömma sig bakom) påverkar andra människor (och djur med, för den delen).

Idag skriver Maria Küchen oerhört klokt i Sydsvenskan om faran av att bara se sig som verkställare av andras idéer och beslut i stället för som aktör. Man har alltid ett val att göra och kan aldrig skylla på byråkrati eller att man bara lydde order. Om detta skriver jag just nu mycket i den bok jag arbetar på och som förhoppningsvis blir klar nu under hösten.