Eva-Lotta Hultén

I en intervju med Ekot säger Jan Björklund att skolor borde polisanmäla elever oftare. På frågan om en elvaåring som sparkar en lärare bör polisanmälas blir svaret ja.

Varför stanna vid skolorna, undrar jag? Borde inte föräldrar polisanmäla sina barn mycket oftare också?

Nähä, låter det som en dålig idé? Kanske för att det är barn det handlar om och att vi vuxna ska lära barn vad som är rätt och fel, hellre än att straffa. Varför poliser skulle vara bättre än utbildade pedagoger på att förklara för barn varför det är fel att slåss eller mobbas förstår jag inte. Är de det? Knappast. Återstår alltså någon slags skrämselfunktion.

Att polisanmäla i tid och otid är att avsäga sig sitt eget vuxenansvar för de barn man anförtrotts att undervisa och utveckla som människor. Barn gör ibland fel. Då bör de få hjälp och stöd att be om ursäkt och rätta till vad de felat i stället för att själva riskera att utsättas för skräcken och (den eventuella kränkningen) det innebär att överlämnas åt vuxna auktoriteter som inte känner en.

Vid allvarligare problem kan man behöva sätta in personal med mer kompetens men polisanmälan bör sparas till verkligt allvarliga fall där de inblandade är femton år (eller i alla fall nära).  Jag blir mörkrädd av den barnsyn som uttrycks av denna sjuka önskan att polisanmäla barn oftare.