Den tvåhundraåriga skiktade tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Skogen hade uppkommit efter inlandsisens tillbakagång och det var en otroligt fin miljö, hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. Där fanns mycket grov död ved och Malin Sahlin och hennes kollegor bedömde markerna som mycket skyddsvärda. I området hittade de bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Sammanlagt kunde de dokumentera 210 fynd av hotade och rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till det FSC-certifierade skogsbolaget som anmält det för avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en så vacker och värdefull skog.

Hösten 2011 är Koskällåstjärn ett av de tjugo ärenden som Malin Sahlin arbetar med att göra en FSC-anmälan på. Hon är sakkunnig i skogsfrågor på Naturskyddsföreningen och författare till ett par FSC-kritiska rapporter. Malin Sahlin menar att FSC:s sätt att fatta beslut utifrån kompromisser mellan tre kamrar som ska vara jämställda leder till att att man ofta bortser från den nya forskning som finns kring bevarande av mångfald.

– Ett par hundra forskare har skrivit under ett upprop där de slår fast att vi måste skydda 20 procent av den produktiva skogen för att bevara mångfalden. Om FSC ska vara en så viktig del i vår skogspolitik som det är idag så borde man lyssna mer på naturvårdsforskarna.

Naturskyddsföreningen har varit medlemmar i FSC sedan starten 1997 och Malin Sahlin säger att de ansåg att intentionerna var goda. De har gjort allt vad de kunnat för att påverka i positiv riktning under de år de varit medlemmar men föreningen ansåg att det inte givit tillräckligt i önskat resultat. Ute på fältet kan de fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med högt skyddsvärde avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna. När Naturskyddsföreningen valde att gå ur FSC sommaren 2010 orsakade det en viss oro inom FSC-organisationen, berättar Malin Sahlin. Hon tror att deras utträde bidragit till en skarpare diskussion om efterlevnaden av standarden men ännu ser hon inga större skillnader i fält. Den ideella naturvården har kunnat fortsätta dokumentera övertramp i samma omfattning som tidigare. Den nya standard som kom förra året tycker hon i stora delar är bra, även om det finns saker hon skulle vilja se skärpas. Men det är inte på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

När hon berättat om ett antal av de ärenden som är aktuella för anmälningar just nu och hur oregistrerade nyckelbiotoper fortsätter att avverkas så tycker jag plötsligt att Malin Sahlin låter lite uppgiven. Men när jag frågar henne om det kommer glöden i rösten tillbaka:

– Nej, jag är inte uppgiven. Jag är förbannad och frustrerad! Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det. Vi ska gå vidare med fler anmälningar och försöka bryta den här onda cirkeln nu.

Här kan man läsa hela mitt reportage om FSC.

Och här är Malin Sahlins blogg, där hon skriver om tillståndet i det svenska skogen.

I senaste numret av Chef & ledarskap finns mer att läsa om Nossebro skola. Jag känner mig åter lite mer hoppfull. Och lika övertygad om att resultat på nationella prov inte kan ge någon heltäckande bild av kunskapsresultaten på en skola. Jag ser fram emot att läsa den bok som Bengt Persson, professor i specialpedagogik, håller på att skriva om arbetet på Nossebro skola (om jag förstått rätt).

”Vi har indoktrinerats av frågetävlingar i TV som har påverkat vår uppfattning om vad offentlig utbildning bör vara.” Så skriver Howard Gardner i sin bok Den bildade människan.

Vi blandar ihop verklig kunskap och förståelse med något som man kan tävla i. Får mig att tänka på På spåret, som är den enda TV-frågetävling jag gillar. Jag tror det har att göra med att man inte bara ställer en massa faktafrågor utan att det också krävs slutledningsförmåga, förmåga att se samband, lösa gåtor och vara lite klurig för att räkna ut resmål och vem det är som söks i momentet Vem där?.  Det krävs helt enkelt att man inte bara är allmänbildad utan också att man kan tänka och dra slutsatser. Precis som i verkliga livet.

30 procent av alla föräldrar ruskar eller skakar sina barn och uppger att det beror på stress. Det framkommer av en rapport framställd av Stiftelsen Allmänna barnhuset.

Eftersom siffran för bara elva år sedan låg på betydligt lägre 12 procent och jag misstänker att stressen i samhället inte har ökat så lavinartat sedan dess tror jag något annat ligger bakom. Nämligen vår attityd till barn och till att straffa barn. Skämskuddar, kvarsittning och time-out gör något med vår syn på vad som är okej barnuppfostran och inte.

Om det är i sin ordning att straffa barn psykiskt så varför inte fysiskt? Antagligen tänker vi inte så medvetet men om man börjar se på barns beteenden som något som kan straffas bort så har vi ju redan accepterat själva straffandet. Steget till fysiskt bestraffning har helt enkelt blivit mycket kortare att ta.

Jag har nu fått beskedet från tidskriften Mana att de inte plockat bort några artiklar från sitt arkiv. Och hur jag än letar hittar jag inga där de kallar skolpolitiken för ”fascistisk”. Att Demirbag-Sten skyller på Mana var antagligen väldigt uttänkt från hennes sida eftersom de redan fått sin trovärdighet kraftigt ifrågasatt de senaste åren. Kanske har det ifrågasättandet skett med rätta (jag har inte satt mig in i det), men jag finner det ändå troligare att Demirbag-Sten bara drog till med något när hon konfronterades med sina hafsigt ihopkomna påståenden.

För ett par år sedan fick jag anledning att skriva en krönika om hur man på ledarsidor kan tillåta sig att påstå lite vad som helst eftersom man aldrig tar in repliker på samma sida. Mycket av det jag skriver där stämmer lika bra denna gång. Det som gör det hela lite extra pikant denna gång är att Demirbag-Stens krönika handlar om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Hon framställer alltså sig själv som sansad och balanserad, vilket naturligtvis ger extra trovärdighet åt hennes anklagelser mot kulturjournalister, samtidigt som hon ljuger rätt upp och ned.