Eva-Lotta Hultén

Nu har SKL (Sveriges kommuner och landsting) gått ut med åsikten att ett visst antal timmar i alla ämnen inte är det viktigaste utan vad som händer på de lektioner man har. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Om alla får rätt hjälp att både nå målen och nå sin egen fulla potential så borde ingen sitta och räkna timmar. Men gamla strukturer och föreställningar om hur en ”riktig” skola fungerar lever kvar och hindrar utveckling och nytänkande i skolan. Bort med timplanerna!

Troligen har alla som har egna barn (eller på andra sätt nära umgås med barn) gjort upptäckten att det är lätt att trots goda intentioner göra fel. Motstridiga råd från auktoriteter på området, dåligt tålamod, sömnbrist och ren utmattning av att dygnet runt vara ansvarig för en annan människa leder oss att ibland göra saker med och mot våra bara som vi egentligen tycker är fel. Det är förståeligt och mänskligt och ger oss ofta dåligt samvete.

Att uttrycka sig offentligt kring hur man ska uppfostra barn är därför extra känsligt. Det är lätt att framstå som förnumstig och beskäftig, trampa på ömma tår eller rentav riva i blödande sår. När nu en av ikonerna inom barnuppfostran, Anna Wahlgren, har visat sig ha brister – rentav allvarliga brister enligt en av döttrarna, har det i både en del recensioner, krönikor och blogginlägg framskymtat ibland inte så lite skadeglädje. Se där, så går det för en som sätter sig på sina höga hästar och vågar tala om för oss andra hur man ska ta hand om barn.

Jag har inte läst Barnaboken eftersom jag ogillat delar av det jag på annat sätt fått veta om Anna Wahlgrens metoder. Det verkar finnas anledning att vara kritisk men skadeglädjen inger mig obehag av flera skäl. Att leva som man lär är svårt, det vet nog de flesta som vågat ha synpunkter på hur vi som människor bör bete oss mot oss själva och varandra. Det bör inte betyda att synpunkter från den som själv felar inte kan tas på allvar.

Wahlgrens dotter Felicia Feldt är i sin fulla rätt att ge sin version av den egna uppväxten, både i böcker och intervjuer. Men det är djupt olyckligt att så många som kommenterar boken missar problematiken det medför att Feldts uthängning av mamman är så ensidig. Hon väcker själv vår sympati genom att utmåla sin barndom som förfärlig. Hennes – enligt henne själv – egna tillkortakommanden som förälder ges därmed en bakgrund och en förklaring. Samtidigt framstår hennes mors tillkortakommanden som utslag av någon slags obegriplig elakhet och självupptagenhet. Men Anna Wahlgren har ju tidigare berättat att hon själv har en hel del med sig i bagaget från sin uppväxt. Borde inte en jävlig barndom kunna förklara även hennes beteende? Mönster upprepar sig som bekant gärna från generation till generation. Att se sina föräldrars barndomssår hjälper en att förstå och släppa taget om de egna. Feldts försök att ge igen och hennes oförsonlighet är en tragedi. En tragedi som kan fortsätta hämta bränsle ur delar av det offentliga samtalet om hennes bok. Det lär inte hjälpa någon människa.

Som krönika i GP idag

På en film från Afghanistan syns några amerikanska soldater urinera på dödade afghaner. Handlandet har av Hillary Clinton påståtts gå stick i stäv med amerikanska värderingar och höga militärer har uttryckt bestörtning. Förkastligt är det helt klart, men hur oamerikanskt kan det anses vara? Våren 2004 exploderade Abu Ghraib-skandalen. Ett antal amerikanska vakter vid ett militärfängelse i Bagdad hade på olika sätt förnedrat och misshandlat irakiska fångar. På bilder syntes leende unga amerikaner intill högar av nakna kroppar eller släpandes fångar i koppel.

Socialpsykologen Philip Zimbardo förklarar i sin bok The lucifer effect hur helt vanliga människor under vissa omständigheter kan begå övergrepp och grymheter som går på tvärs med deras egen moral. Situationens makt är stor. Vi anpassar oss efter det vi tror förväntas av oss och när vi befinner oss i för oss själva nya och okända miljöer där vi inte kan luta oss mot gamla riktlinjer blir vi särskilt utlämnade till denna situationella makt. Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka som är möjliga att hamna i. Och där kommer systemets kraft in. Systemet, förklarar Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionell support, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur.

Den amerikanske journalisten Seymour Hersh gav i boken På given order all information man kan önska för att dra slutsatsen att Abu Ghraib inte bara var en enstaka situation. Hersh visar att de personer som dirigerade skeendena i Abu Ghraib fanns så högt upp man kan komma i det militära systemet. Övergrepp var både sanktionerade och uppmuntrade.

Ett antal militära rapporter visar att övergrepp som på olika sätt liknar dem i Abu Ghraib varit många i både Irak och Afghanistan. Redan i april 2006 pågick över 400 utredningar om övergrepp mot fångar i Irak. I oktober 2010 läckte 400 000 hemligstämplade amerikanska dokument ut via Wikileaks. De visade att övergrepp liknande dem i Abu Ghraib varit närapå vardagsmat. Bland annat blev ett fall från Afghanistan känt, där en pluton soldater dödat flera civila afghaner för nöjes skull och samlat på likdelar.

Det Zimbardo visar är att ett sådant beteende, hur groteskt det än kan verka, ofta utförs av helt vanliga, normalgoda unga människor. Beteendet är tyvärr vare sig oamerikanskt, omänskligt eller ens ovanligt. Och fortsätta lär det göra inom såväl den amerikanska som andra arméer så länge de med makt att förändra låtsas överraskade och chockade varje gång ett nytt fall får genomslag i media.

Som krönika i GP idag

I år är det 200 år sedan bröderna Grimms första sagosamling kom ut. Bröderna Jacob och Wilhelm var språkforskare med intresse för folksagor. De samlade in sagor (Wilhelms hustru, sagoberätterskan och nedtecknaren Dorothea Wild gjorde en stor insats) och lät publicera dem. När succén uteblev bearbetades sagorna och gavs ut på nytt, denna gång med större framgång. Generation efter generation av barn har sedan fått ta del av deras versioner av Mästerkatten i stövlar, Rapuntzel och Askungen – som från början var berättelser för vuxna.

Folksagor är berättelser som förts vidare muntligt, genom århundraden och över flera kontinenter. Vissa sagor har funnits i otaliga varianter. Varje berättare har filat lite på sagan och ibland har varianterna utvecklats till egna historier, men med gemensamma drag (en askungesaga har nedtecknats i Kina på 800-talet). Det de båda bröderna Grimm gjorde var bland annat att putsa bort grovheter och spränga in dialoger. Något hände alltså i transformationen från muntligt berättande till nedtecknade historier. Flera av de drag som utmärkte det muntliga berättandet försvann. Ändå är det bröderna Grimms versioner som kommit att bli modellen för vad vi betraktar som folksagor.

Jag är fascinerad av folksagor och har alltid varit. Ändå har jag undvikit att läsa dem för mina barn. De mustiga och ofta mycket våldsamma eller uttalat sexuella versioner som kanske verkligen förtjänar att kallas folksagor är som sagt inte för barn och de varianter som Grimm nedtecknat är så kvinnofientliga att även de sorterats bort av mig. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att läsa berättelser för dem där kvinnor antingen är hämndlystet avundsjuka på alla andra kvinnor eller hjälplösa och ömtåliga våp vars enda hopp om räddning är att en man ska falla för deras skönhet. Början av 1800-talet var en ur feministisk synvinkel djupt olycklig period att nedteckna sagor (det finns äldre varianter av Grimms berättelser där kvinnorna spelar en mer aktiv roll och där män och kvinnor är mer jämlika i både mod och svaghet). 1900-talet och disneyfieringen av folksagorna har inte direkt hjälpt upp det hela heller.

Så när vi i år firar 200-årigt grimmjubileum kan vi kanske passa på att fundera över vad det gör med små flickor att identifiera sig själva och den grupp de tillhör med antingen intrigerande styvmödrar/häxor eller väna mesproppar (båda lika utseendefixerade) och vad det gör med små pojkar att se flickor på det viset. Sedan kan vi väl ta nya tag och skapa 2000-talets versioner av Törnrosa och Snövit.

Som krönika i GP igår.

 Ordning och reda, allt fokus på de mätbara kunskapsresultaten och läraren som en tydlig och stark ledare. Det är Jan Björklunds främsta recept för en framgångsrik skola. Om bara lärarna blir bättre på att ta kommandot och man väljer att sätta traditionell kunskap i centrum så kommer den svenska skolan att få sin efterlängtade uppryckning och kunna tävla om tätpositionerna i de internationella ligorna (förlåt, kunskapsmätningarna). Mer auktoritet, mer katederundervisning och tydligare regler alltså. Problemet är bara att detta redan testats på ett ganska stort antal skolor i Sverige, utan några resultat på kunskapsnivåerna.

Quadricepsprogrammet, som det senaste decenniet prövats och/eller anammats av ett hundratal svenska skolor, hämtar sin grund ur den praktik som utvecklats på Lorraine Monroes skolor i Harlem. Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan. I praktiken innebär detta att varje lektion ska inledas enligt ett visst mönster, lärarnas bemötande av eleverna standardiseras och goda prestationer premieras med diplom och applåder. Skolans regler bestäms av lärarna och eleverna ska lära sig dem utantill (reglerna ska också gärna sitta uppsatta överallt i skolan). Lärarna ska vara goda förebilder genom att klä sig och föra sig som högt uppsatta samhällsrepresentanter och elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen. Lärarna ses som obestridliga auktoriteter och eleverna får lära sig att alla som vill kan lyckas bara de anstränger sig. Sammantaget är programmet alltså utformat helt i enlighet med den nu förda skolpolitiken.

”Inte en bra skola men en excellent” är harlemrektorn Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i quadricepsmanualen En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Så hur ser det då sammantaget ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?

Stiftelsen Quadriceps har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Med mätverktyget Salsa kan man se hur väl skolor lyckas i relation till sina förutsättningar. Om man presterar precis vad som kan förväntas ligger man på noll. För några quadricepsskolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2. Det är alltså ungefär i nivå med vad man kan förvänta sig av dem. Detta på skolor som alltså öppet säger sig sätta kunskapsmålen före alla andra av läroplanens mål, och som arbetar helt i enlighet med den skolpolitik som förs – och som har som främsta mål just att höja kunskapsresultaten.

Pedagogikforskaren Anneli Schwartz har följt en skola som arbetar enligt quadriceps” koncept och konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning: ”Modellen tenderar att se eleverna som objekt för lärarnas kunskapsförmedling snarare än som subjekt med förmåga att kritiskt och självständigt granska, värdera och reflektera. Därigenom utvecklas inte heller förmågan att sätta in olika typer av kunskapsstoff i kontexter och orsakssammanhang.” Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla och Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.

Inte bara saknar metodiken synbara effekter på de mätbara kunskapsresultaten utan den riskerar alltså också att hämma elevernas förmåga till mer komplext tänkande och ge dem bilden av att de får skylla sig själva om de misslyckas. Forskaren Johannes Lunneblad konstaterar i nyutkomna antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen (red Ove Sernhede) att Monroemodellen inte hämtar sin grund i psykologiska eller pedagogiska teorier utan i managementteorier. Han ser i appliceringen av monroepedagogik i svenska skolor en tydlig allians mellan konservativa och nyliberala intressen som försöker återupprätta en traditionell skola med tydliga hierarkier. I den processen individualiseras problem som egentligen är strukturella.

Men kanske finns det andra fördelar med metodiken? Programmet påstås öka elevernas trivsel och trygghet och de bekräftas av Anneli Schwartz samt även av andra som är insatta. Men i sin masteruppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i en quadricepsskola. Han beskriver en skola där eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blir lydiga och anpassliga snarare än verkligt empatiska och solidariska med varandra.

Quadricepsprogrammet har skapats med de bästa intentioner och jag är övertygad om att de många rektorer och lärare som arbetar i enlighet med det gör det med barnens bästa för sina ögon. Hade metoderna varit de rätta borde alltså förutsättningarna för goda kunskapsreslutat vara alldeles utmärkta. Ändå syns inga nämnvärda effekter. Det är helt enkelt inte starkare ledare, mer regler och mer katederundervisning som är lösningen på skolans problem.

Igår befann jag mig i Göteborg och när vi blev hungriga gick vi till en korvkiosk för att få något att äta. Jag frågade om de hade några ekologiska korvar och fick motfrågan: ”Vad innebär det?” (När jag såg paff ut tillade hon att deras korvar är gluten- och laktosfria).

På andra sidan disken stod en kvinna i tjugofemårsåldern som alltså inte visste vad ekologiskt är för något. Det innebär dels att det år 2012 ännu inte är självklart för alla vad ekologiskt är och dels att det är möjligt att arbeta i en korvkiosk utan att någonsin ha behövt ta reda på vad ekologiskt är. Vilket inte kan tolkas på annat sätt än att ingen har frågat denna kvinna efter ekologiska korvar förut.

Vi står inför en klimat- och miljökris men folk shoppar på som vanligt och äter samma mat som vanligt och hej och hå snart sjunker skeppet men så länge orkestern spelar så dansar vi ändå.

Att äta ekologiska korvar kanske inte precis ensamt är jordens räddning men det är å andra sidan en ganska liten uppoffring med åtminstone vissa positiva effekter. Men inte ens så lite orkar vi alltså med att göra. Usch så deprimerande.