Eva-Lotta Hultén

Jag har just läst Björn Elmbrants senaste bok, Europas stålbad, och rekommenderar den varmt. Om man vill påverka politiken måste man förstå ekonomins roll. Elmbrant förklarar på ett begripligt sätt bankernas roll och varför kriserna i Grekland och Irland upstått.

Att vissa svenska kommunala bolag skatteplanerar och att SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte ser några problem med det säger också en del om synen på ekonomi idag. Som om det ekonomiska vore något separat från samhället och att skatt alltid är något som ska undvikas.

Andra kommuner tänker tvärtom och ställer krav i upphandlingarna att inga pengar får hamna i skatteparadis. Så olika kan man tänka och handla.

När jag för några år sedan intervjuade en av riksdagens mer engagerade monarkister frågade jag henne hur hon såg på den blodsmystik som vårt statsskick vilade på. Hon förstod först inte frågan och svarade sedan tvärsäkert att någon blodsmystik minsann inte existerade. När jag en stund senare frågade henne om det vore tänkbart med en adopterad tronföljare blev hennes svar ett tvärsäkert nej. En tronföljare måste vara av rätta genetiska virket alltså - så nog lever blodsmystiken i Sverige alltid (f ö får inte adopterade inom adeln heller föras in i adelskalendern).

Så här efter någon månads medial yra över den nya Bernadotten tänker jag att det kan vara dags att fundera lite över vilka premisser Estelles framtida tronskap vilar på. Förutom att hon måste vara av den rätta tron, inte får gifta sig utan regeringens tillstånd och inte uttala sig i politiska spörsmål är det värt att uppmärksamma vad som förväntas av henne på det sexuella och reproduktiva planet när hon blivit vuxen. Eftersom svenska regeringschefer tillsätts genom sexuell reproduktion finns självklart en stark press på henne att få barn. Så vad händer om Estelle visar sig vara steril? Kan hon adoptera utan att avsäga sig tronen? Skulledet i så fall innebära att tronföljden övergår till prins Carl Philips barn? Eller går det att tänka sig en tronföljare som tillkommit genom äggdonation. om Estelle skulle välja det? Eller spermiedonation i det fall det skulle vara barnafadern som visar sig steril?

Tänk om Estelle inte vill ha några barn alls? Kanske vill hon inte leva med en man utan med en kvinna – hur skulle det tas emot? Eller om det rentav visar sig att Estelle betraktar sig som man och inte som kvinna?

I en ledare i Expressen funderarade Ann-Charlotte Martéus på om Victoria kanske håller på att ” pre-abdikera i slow motion”. Jag hoppas det. För både hennes egen, hennes dotters och hela Sveriges skull. Det är inte värdigt oss att tillsätta statschef genom avel i stället för genom kompetens, att hålla fast vid människofientliga gamla traditioner och som främsta representanter för vårt land ha personer som förväntas stå för bakåtsträvande och stärka fördomar kring föräldraskap, könsidentitet och kvinnlighet. Jag hoppas att det här kommer bli en åtminstone lika stor del av debatten som vilken dopklänning man kommer välja till den nya lilla prinsessan.

I dagens GP svarar Dilsa Demirbag-Sten på min krönika. Hon kallar min krönika för ”drapa” och hävdar att den bevisar allt hon sagt om usel kulturjournalistik. Att kritisera hennes debatteknik är alltså, enligt henne, detsamma som att inte kunna skilja på tyckande och tänkande, att tycka att Pol Pot är bra, att anse ”att världen skulle ha varit bättre om USA förlorat det kalla kriget, och som fortfarande ser jämlikhet som en fråga om att göra de rika fattiga snarare än att göra de fattiga rika”, osv. Hon har uppenbarligen en ganska intressant bild av sin egen vikt i samhällsdebatten…

Demirbag-Sten använder uttryck som att jag ”kliver fram ur skuggorna”, och kallar debatten på kultursidorna för ”denna sekteristiska kökkenmödding av floskler och lögner” – återigen utan några hänvisningar eller citat. Hon har rotat fram ett citat från Mana som hon menar bevisar hennes påstående, och som nämner fascism och Jan Björklund i samma mening (på ett sätt jag inte skulle göra själv) men som inte handlar om skolan. Så här lyder mitt svar:

På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens nyheter och GP.

Är det sant?

Självklart inte.

I GP skrev Dilsa-Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”.

“Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter.

Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Genom att anklaga andra framställde hon sig själv som saklig och balanserad, vilket naturligtvis gav extra trovärdighet åt hennes påståenden. Samtidigt ljög hon rätt upp och ned (och konfronterad med sin vals drog hon en till).

Det var inte första gången Demirbag-Sten smutskastade kulturjournalister och hon fortsatte i samma stil i en krönika i Dagens Nyheter i veckan. Där framställde hon, återigen helt utan hänvisningar eller citat, landets samlande kulturjournalistkår som besittande galna åsikter om allt från jämlikhet till Pol Pot. Hon förklarade att ”deras insatserför samhällsdebatten (är) att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia.” En namngiven kulturjournalist påstods dessutom ”stoltsera med sin okunskap” utan att Demirbag-Sten såg någon anledning att reda ut vari denna påstådda okunskap bestod.

Demirbag-Sten framstår som rent hatisk i sin iver att kasta skit på landets kulturjournalister och kultursidor. Men samtidigt som hon anklagar oss för åsiktsextremism, osaklighet och oförmåga att skilja mellan tyckande och tänkande så är hon själv en stenslungande väderkvarn i ett glashus.

Som krönika i GP idag

Efter att ha läst George Monbiots text om Ayn Rands segertåg över världen inser jag att jag nog måste läste Atlas shrugged för at få bättre koll på ur vilken mylla dagens tokhöger hämtar sin näring. Monbiot kallar den för ”a manifesto for psychopaths”. Några borgerliga debattörer som har bekänt sig vara Rands lärljungar är Annie Lööf och Johan Norberg.