Idag meddelas att den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp är en av dem som får dela på Right Livelihood Award. Om honom skrev jag en lång text för GP i våras. Han är en värdig pristagare.

Hans skrifter cirkulerade bland aktivister på Tahrirtorget 2011 liksom de tidigare spritts i Burma, Serbien och Ukraina. I de artiklar jag läser framstår den amerikanske statsvetaren Gene Sharp som något av nutidens och västerlandets Gandhi: timid, vänlig, principfast och predikandes ickevåldsmotstånd. Han står inte själv på barrikaderna – tvärtom lever han ett ganska tillbakadraget liv och har som hobby att odla orkidéer – men tillhandahåller kunskap och goda råd till dem som vill göra uppror utan onödigt mycket blodspillan.

Gene Sharp är numera 84 år och har varit verksam som forskare sedan 40-talet. Hans forskning har alltid kretsat kring totalitära system, folkligt motstånd och ickevåld och han har skrivit en lång rad böcker om hur människor kan göra civilt motstånd och med ickevåldsliga metoder avsätta tyranner och bygga en demokrati. 1953-54 satt han nio månader i fängelse för sina protester mot att skicka soldater till Koreakriget. På 80-talet grundade han sitt eget forskningsinstitut, the Albert Einstein Institution, vid Harvarduniversitetet. Den som vill förstå vilken kunskapsbas han står på kan läsa hans mastodontverk i tre band: The politics of nonviolent action. Men det är hans lilla pamflett From dictatorship to democracy som bidragit till förändring i flera av världens länder.

Att ta till våld för att störta en diktatur är att utmana motståndaren där den är som starkast, konstaterar Gene Sharp i boken. Väpnad kamp riskerar att stärka både systemets makt och legitimitet och det bäddar också för att ett våldsamt och förtryckande system ersätts av ett annat när civilsamhället utvecklat sin våldsamma sida i stället för sin demokratiska.

Gene Sharp har kallats ”ickevåldets Machiavelli”, vilket är träffande. År 1532 beskrev den florentinske filosofen, politikern och adelsmannen Niccolò Machiavelli i boken Fursten hur en furste ska agera för att behålla sin makt över folket. Det är en slags manual för envåldshärskare. From dictatorship to democracy är i stället en manual skriven för folket som envåldshärskaren (eller det totalitära systemet) lagt under sig. Den tillkom 1993 efter att Gene Sharp tillfrågats av dissidenter i Burma om han kunde skriva en analys av hur man omvandlar en diktatur till en demokratisk stat. Eftersom Sharp inte specifikt kände till omständigheterna i Burma skrevs den lilla boken i så allmänt hållna ordalag att den blivit möjlig att använda sig av i en lång rad länder. Den finns gratis nedladdningsbar på nätet och har översatts till över trettio språk.

All makt bygger på acceptans, menar Gene Sharp. En diktator har bara makt om folket samarbetar och lyder. Makten kan undermineras genom att fler och fler människor blir olydiga och vägrar samarbeta. Det kan handla om passivt motstånd – som att låta bli att göra vad som efterfrågas i form av illegitima arbetsuppgifter – eller mer aktivt, som att sprida flygblad.

En ickevåldslig revolution kräver planering och strategiskt tänkande. En klok motståndsrörelse börjar med att bygga ett starkt civilsamhälle där demokratiskt sinnade organisationer av alla slag kommunicerar och samarbetar. För att stärka självförtroende och moståndslust börjar man med små och enkla handlingar, som att bära en viss färg på kläderna. Efterhand kan man sedan övergå till mer krävande och riskfyllda insatser. Merparten av alla stora förändringar, påpekar Sharp, sker i små steg.

Alla totalitära system har en akilleshäl och det är mot den man bör rikta sin kraft. Kanske finns rivalitet mellan högt uppsatta makthavare, konflikter mellan olika departement eller andra interna svagheter. Olika diktaturer kräver olika motstånd. Vapnen kan vara psykologiska, sociala eller ekonomiska. Det kan handla om att gå ut på gatorna och protestera, ockupera viktiga byggnader eller upprätta en parallell regering. I boken listas 198 olika konkreta sätt att göra motstånd. Det som fungerar i ett land är kanske verkningslöst eller alltför farligt i ett annat.

Så vad kan utomstående göra för att stödja demokratirörelser i andra länder? Gene Sharp varnar frihetskämpar för att lita till interventioner från andra stater. De har ofta en egen agenda. Bara när det redan finns en stark intern motståndsrörelse bör andra stater uppmuntras att ingripa. Men press utifrån är ofta ett bra stöd: bojkotter, embargon, uteslutande ur internationella organisationer och FN-resolutioner. Enkla självklarheter, kan tyckas. Men då tjänar förstås inte vapenindustrin några pengar …

Gene Sharps skrifter är hoppingivande och klok läsning för alla som vill se en fredligare, mer demokratisk värld. Han är en av de nominerade till årets Nobels fredspris och det finns de som tror att hans chanser att vinna är goda. Kanske får han ett välförtjänt erkännande i höst. Det är bara att hoppas att det i så fall också leder till större spridning av hans tankar.

Jag har gjort ett reportage om en bra och klok skola vars pedagogik går ut på att följa läroplanen och låta eleverna ha stort inflytande. De är delaktiga på riktigt och tränas i att ta ansvar för både sig själva och samhället. Jag önskar att många fler skolor jobbade så här!

När jag kom in i den lilla matbutiken var innehavaren upprörd och pratsam. Några tidigare kunder hade varit zigenare, berättade hon, ”och det är ju hemskt hur de stjäl och stoppar in saker i sina stora kjolar, och de lär barnen att stjäla också”. Snus var det visst som hade försvunnit, eller om det var cigaretter. Sådant som man kan misstänka att också ganska många av bygdens ungdomar kunde tänkas vara sugna på att snatta till sig. Men jag sa inte det. Jag sa inget alls och vet bara att jag ända sedan dess har tänkt på det varje gång jag går in i butiken. Jag har skämts och försökt formulera för mig själv vad jag borde ha sagt. Jag vet fortfarande inte riktigt. Hur bemöter man fördomar ackumulerade under hundratals år och fast rotade i vår föreställningsvärld när man stöter på dem lite hastigt i en mataffär? Hur hanterar man de fördomar som också finns hos en själv?

Varje gång jag är i stan fyller tiggarnas bedjande blickar och underdåniga sätt mig med obehag och jag kommer ibland på mig själv med att bli arg på dessa fattiga människor som tagit sig till Sverige i hopp om ett bättre liv. Mitt undermedvetna försöker hjälpa mig att smita från mitt ansvar genom att intala mig att de bara luras. På så viss innebär varje möte med en tiggare en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet. 

Romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet och historien av förföljelse och fördrivning har pågått ända sedan dess. I Rumänien hölls romer som slavar ända fram till andra hälften av 1800-talet och ungefär lika stor andel av den romska folkggruppen som av den judiska utrotades i tyska dödsläger. Till Sverige kom romerna troligen redan på 1200-talet – Birger Jarl talar om ”utländska landstrykare”. På 1600-talet utfärdades dekret om att fördriva alla ”tattare” ur landet. De som ännu påträffades efter ett år fick slås ihjäl. Huvuddelen förvisades till Finland och senare till Norge och svenska Pommern.

I 1914 års nya utlänningslag slog man fast att zigenare var icke önskvärda i Sverige. Riksdagens fattigvårdslagstiftningskommitté skrev 1922: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.” Författaren Irka Cederberg, som outtröttligt skildrat romernas situation, konstaterar att de alltså helt enkelt skulle trakasseras ut ur landet. Invandring för romer förbjöds och hindrade dem som försökte rädda sig undan andra världskrigets förintelse.

Förföljelserna och trakasserierna har sedan fortsatt in i vår tid. I böcker, TV-program och tidningsartiklar har de kopplats till lättja och kriminalitet. I en artikel i Illustrerad vetenskap så sent som 2001 slog man fast att ”zigenarna avskyr varje form av registrering och fast arbete” och det påstods vara en sport för romer att lura sig till medlidande genom att tigga på kryckor eller med hungriga barn i famnen. I en artikelserie i Göteborgs-Posten i juni 2012 granskades tiggeriet på stadens gator. En rubrik löd ”Polisen misstänker: tiggeriet kan vara organiserat.” När orden polis och organiserat förekommer i samma mening går tankarna lätt till brottslighet. Läser man noggrant framgår det emellertid att de personer som vidtalats som experter inte sagt något annat än att en del av tiggarna samarbetar såtillvida att de kommit hit tillsammans och bor på samma ställe. Mer organiserat än så har man inga bevis för att det är. En annan rubrik lyder ”Filip 21 ‘tigger för att överleva’.” Citattecknen antyder att rukbrikmakaren känner behovet att i rubriken tala om det kanske inte är sant att Filip tigger för att överleva, det kan vara något han bara hittar på. Tonen i artiklarna är genomgående misstänksam och nedlåtande.

Så varför tigger då människor från Östeuropa på svenska gator? I boken Europas skam berättar journalisten Lisa Bjurwald om situationen för romerna i några av de länder de lämnar och samma gör Magnus Linton i De hatade. Fram träder en bild som mer än förskräcker. Det är ren fasa som fyller mig när jag ser de tydliga parallellerna till 30-talets Europa. I Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton (i ett fall inhägnat av en mur) och i flera länder utsätts romer för mord och mordbränder. I Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. I många länder är den politiska retoriken mot romer, även bland etablerade partier, mycket hätsk och rentav uppviglande. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har slagit fast att de 10 miljoner europeiska romerna är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Och vilka möjligheter har man att få ett jobb i en fientlig värld som förväntar sig att man är lat och stjäl? Som en människorättsaktivist Lisa Bjurwald intervjuar konstaterar: ”Om du inte har någon annan utväg och det handlar om överlevnad – då stjäl du. Punkt slut. Det har ingenting med ras att göra.” Bjurwald ger också exempel på hur de romer som själva utsätts för brott – misshandel, mordbrand, mordförsök – inte har någon hjälp från polisen att vänta. Ironiskt nog utpekas alltså romerna som brottslingar och en av följderna är att de utsätts för brott långt mycket allvarligare än de stölder de själva anklagas för.

Är man fattig och så marginaliserad att inget jobb står att finna, vad ska man göra för att överleva och landet man bor i inte ger en socialbidrag? Vad återstår? Att stjäla eller att försöka ta sig till ett land där man kanske kan tigga ihop till mat åtminstone. Men också i det nya landet blir man misstänklig- och främmandegjord, sedd som en lat och kriminell paria. Det är verkligheten för de romer som lämnat förföljelse och diskriminering i exempelvis Rumänien eller Bulgarien för att ta sig till Sverige och tigga ihop till mat. När det kommer till tiggarna skulle antagligen många av oss kunna vända blicken mot oss själva och studera hur rationaliseringar, skuldbeläggande och likgiltighet skapas av att se andras lidande. Då kan vi kanske öka vår förståelse för hur merparten av det tyska folket kunde blunda för judarnas utsatthet och lidande i 30-talets Tyskland. Är vi verkligen ett smack bättre själva?

En variant på denna text finns på Arbetets kultursida idag.

För 150 miljoner om året genomförs varje år tester av svenska elever – tester som saknar mening. Jag pratar om de nationella proven. De som skulle ge tydliga besked om hur eleverna ligger till och göra betygen mer likvärdiga. Som påstods bidra till att få bukt med sjunkande mätbara resultat. Som omfamnades så varmt av dem som vill göra upp med den så kallade flumskolan.

Under tre år har Skolinspektionen omrättat 94 000 prov och de konstaterar att det ofta finns stora skillnader mellan de ursprungliga rättarnas (elevernas vanliga lärare) och Skolinspektionens bedömningar. För vissa delprov skiljer sig 45 procent åt. Skolinspektionen föreslår nu att man tar bort de delar som innefattar längre skriftliga redogörelser eftersom dessa är så svårbedömda. Samtidigt konstaterar man att viktiga förmågor inte kan testas på något annat sätt än just genom längre textsvar.

I en artikel i DN intervjuas Anders Jönsson, biträdande professor och forskare i bedömning, apropå rapportens slutsatser och frågar retoriskt: ”Vad skulle lärarna ha för nytta av dessa enskilda prov när det gäller betygssättningen om de bara speglar enkla fakta- och minneskunskaper och inte prövar elevernas prestationer på ett djupare plan?”

Om vi nu ska ha betyg är det självklart bra att de är så rättvisa som möjligt. Men de tycks alltså inte bli mer rättvisa bara för att alla lärare i Sverige rättar samma prov. Inte heller tycks det gå att kombinera de nationella provens två huvudsakliga syften: att stödja en rättvis bedömning och att ge lärarna underlag för analys av hur kunskapskraven uppfylls.

Testskolan har nått vägs ände och det är dags att på allvar pröva helt andra saker än utökade kontrollsystem i skolan. Den lärare som inte utan statlig inblandning vet hur de egna eleverna ligger till, och vad de behöver utveckla, behöver inte hjälp med ett färdigkonstruerat prov utan med att utvecklas som lärare. Och har läraren kunskaper om bristerna men saknar möjligheter att åtgärda dem så är nationella prov knappast heller till någon hjälp.

Det vi behöver för att få kloka underlag för fortsatt lärande och för likvärdiga betyg är inte prov utan mer utbildning av lärarna i så kallad formativ bedömning – som till skillnad från den summativa bedömning som betyg utgör, är en utvecklad och framåtsyftande feedback – och i betygsättning. Hade det varit mindre bråttom med att stöpa om hela det svenska skolsystemet hade vi kunnat göra rätt från början men det är aldrig för sent att ge upp, som komikern Ronny Eriksson formulerat det. Bort med de nationella proven.

Som krönika i GP idag

Det här med subventionerad läxhjälp är verkligen absurt. Skolan går på knäna av resursbrist och staten omfördelar så att pengar som skulle kunna gå till alla barn i stället går till dem från redan resursstarka hem. Tydligare än så kan knappast de ökande klyftorna i skolan, och deras orsaker, illustreras.