Om ni bara ska se ett enda faktaprogram i år så välj det här. Vetenskapens värld om varför den stora majoriteten av världens ekonomer missade att en stor kris stod för dörren, trots att det fanns tydliga signaler. Den dominerande ekonomiska vetenskapen bygger på teorier utan förankring i verkligheten. Bankernas agerande och människors skuldsättning har räknats som oviktig – vilket är fullkomligt absurt. Det börjar väldigt uppenbart bli dags att skrota en ekonomivetenskap som bara funkar i teorin.

 Pengar rinner iväg till dåligt genomtänkta projekt, tveksamma bidrag och tjänster upphandlade genom svågerpolitik. I boken Tystnadens Europa beskriver journalisten (och tidigare informatören på Europaparlamentet), Helle Larssen, en utbredd korruptions- och tystnadskultur inom EU. Tjänstemän som slår larm blir utfrysta, avskedade och hotade. Ändå finns det de som vågar. De som envist håller fast vid sin uppfattning om rätt och fel och vid de lagar som reglerar hur saker ska gå till. I boken porträtteras ett antal av dem som vågat blåsa i pipan. Många av dem har farit mycket illa; de har förlorat både jobb och vänner. Ändå ångrar de sig inte. De anser att de gjorde vad som var rätt och nödvändigt.

I en tid då ordet ”hjälte” i det närmsta tycks ha förvandlats till en synonym med ”elitfotbollsspelare” saknar jag ofta reflektion kring och bilder av vad det innebär att visa verkligt hjältemod. Inför 2013 lanserar Forum för levande historia Raoul Wallenberg-kalendern i vägg- och fickformat. Sammanlagt presenteras 365 personer (en för varje dag) som vågat ta stora risker för det de anser rätt eller för att rädda andra. Det är upplyftande och inspirerande läsning. Men vilka är de modiga? Vad avgör om man slår larm och vågar stå upp mot makten eller om man i stället blir medlöpare eller tyst åskådare?

Den frågan fick de båda forskarna Samuel P Oliner och Pearl Oliner att på 70-talet studera hundratals personer som med risk för sina egna liv räddat judar under andra världskriget. De konstaterade att ”räddarna” i allmänhet inte hade mer information om vad som skedde än andra. Det handlade snarare om hur de valde att ta till sig den information de fick. Hos hjälparna kombinerades empati med en stor ansvarskänsla. De var även mer benägna att känna att deras handlingar kunde göra skillnad och att de hade kontroll över skeenden i sina liv. ”Snarare än att se sig som schackpjäser, utsatta för andra människors maktutövande, var de i betydligt högre utsträckning än icke-räddarna benägna att uppfatta sig själva som aktörer, kapabla att planera och genomföra saker och villiga att acceptera konsekvenserna”, konstaterar Oliners.

Det mesta tyder på att dessa egenskaper har med ens relationella utveckling under barn- och ungdom att göra. Överlag har altruistiska människor haft trygga och varma relationer inom familjen, med föräldrar som framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna till Oliners ”räddare” hade resonerat med dem kring rätt och fel och sällan eller aldrig straffat dem och de hade själva agerat som goda förebilder.

Vi föds med anlag för empati och identifikation och med förmågan att tolka och förstå intentioner. Hur väl vi utvecklar dessa förmågor hänger ihop med det bemötande vi får. Hjärnan är långt ifrån färdigutvecklad vid födseln. Exempelvis utvecklas 70 procent av hjärnbarken – som har stor betydelse för bland annat uppmärksamhet, minne och tänkande – senare. De första åren har mycket stor betydelse för utvecklingen av vår personlighet och våra sociala förmågor. Barn med trygg anknytning till sina vårdnadshavare har bättre självkänsla och högre tillit till andra människor. Med självkänsla följer förmåga att skaffa sig egna ståndpunkter och göra självständiga bedömningar och mod att handla. En familj som i stället uppmuntrar anpassning och underkastelse fostrar ryggradslösa ögontjänare. Men vad som sker i familjen påverkas av strömningar i samhället. Vi ser gärna vårt samhälle som extremt individualistiskt men i viktiga avseenden är vi snarare auktoritetsbundna och trycket att anpassa sig till gruppen är ofta starkt.

I sin bok Ondskans filosofi skriver den norske filosofen Lars Fr H Svendsen om individualitetens paradoxala status som problem och lösning: ”Denna paradox upplöses emellertid när man ser att både individuella och allmänna intressen kan tillvaratas om man skiljer mellan intressen och ansvar. Det individuella skall inte innebära att jag håller fast vid mina individuella intressen utan vid mitt individuella ansvar, och det allmänna skall inte innebära att jag delegerar mitt ansvar till någon utanför mig själv, utan snarare att jag värnar om allmänna intressen. Det onda uppstår när ansvaret flyttas från individen till allmänheten, och när intressena flyttas från allmänna hänsyn tillbaka till min individualitet. ”

Modiga människor gör vad de anser vara rätt därför att de lärt sig att bilda sig egna ståndpunkter, vågar ifrågasätta och gå emot auktoriteter och klarar att stå emot grupptryck. De som använder sitt mod till att hjälpa andra gör det för att de lärt sig att känna medkänsla. De är både individer och del av en grupp. Att bli en modig människa underlättas av att ha haft en viss typ av barndom men människan är formbar hela livet. En skola som satsar på reflektion, empatiträning och att bygga upp god självkänsla hos eleverna kan göra stor nytta. Ett samhälle som arbetar för att begränsa prestationsfixering och statusjakt och på olika sätt uppmuntrar medmänsklighet och civilkurage likaså.

Visselblåsarna i Larssens bok anser att de gjorde sitt jobb och att det inte var något märkvärdigt. Samuel och Pearl Oliners forskning visar att det är en attityd de delar med många andra som vågat ta risker för det de anser vara rätt. Det som utifrån ter sig beundransvärt, och som man nog gärna föreställer sig föregås av stor vånda, upplevs inifrån bara som självklart och nödvändigt. Därmed inte sagt att det inte också är tungt och svårt. Att stötas ut, ifrågasättas, åsidosättas vid befordringar och se hur också närstående mår dåligt av pressen utifrån – eller att rentav leva under dödshot – är naturligtvis väldigt tärande. Vågar man inte själv stå på barrikaderna kan man kanske därför i alla fall försöka visa sitt stöd för dem som gör det. Larssens bok (och forskning kring whistle blowing) visar att det är sorgligt få som gör det.

I Raoul Wallenbergkalendern finns kortkorta porträtt av Ruby Bridges, Hawa Abdi, Roméo Dallaire, Anna Politkovskaja och många andra. Kalendern vänder sig till lärare och elever på gymnasiet (det finns en tillhörande lärarhandledning) men den kan tjäna som inspiration för alla oss som önskar oss mer civilkurage. Vårt behov av förebilder är stort och det är aldrig för sent att skaffa sig nya.

Matjordens alltså. I senaste Arbetet skriver jag om hur jordens tunna lager av matjord flyger bort med vinden och rinner bort med vattnet. Vi håller på att underminera en av de viktigaste förutsättningarna för människans fortsatta liv på planeten jorden:

”Alltmer har odlandet ökat mitt intresse för matjord också ur ett större perspektiv. Hur kan reglerna se så olika ut för trädgårdsodling och storjordbruk? I mina egna odlingsbäddar undviker jag att gå på jorden som ska odlas. På åkrarna kör bonden omkring med flera ton tunga maskiner. Min egen täppa försöker jag skydda mot vind. Odling i stor skala innebär enorma öppna fält. I min trädgård följer jag råden att samplantera för att minska risken för angrepp. På åkrarna råder enformiga monokulturer. Så vad gör dagens onaturliga jordbruk med vår matjord?

(…)

Vi står, antingen vi vill eller ej, inför mycket stora förändringar av hur vi behandlar vår matjord – grunden för vår överlevnad. Idag är svenskt jordbruk helt mekaniserat. Bara ett par procent av svenskarna arbetar i jordbruket mot mer än häften för bara hundra år sedan. Maskinerna drivs av olja, liksom även det artificiella gödsel vi sprider på våra åkrar är framställt av olja. Det säger sig självt att det på sikt måste till en ändring av hur vi brukar och återför näring till våra jordar. Varför ska människans gödsel övergöda våra vattendrag i stället för att komma till nytta på våra åkrar? Vi behöver sluta kretsloppet igen. Samtidigt är det idag problematiskt att sprida rötslam från våra reningsverk på åkrarna. Det innehåller visserligen en hel del av den för växterna så viktiga fosforn men också en rad kemikalier och metaller som kadmium som riskerar att anrikas i och förgifta jordarna. Kadmium skadar våra njurar och kan orsaka olika former av cancer.

Det storskaliga kemikaliejordbruket må ha den fördelen att skörden blir större än med ekologisk odling, täckodling, permakulturodling eller småskalig samodling, men priset stavas mänsklig hälsa och matjordsutarmning och när oljan sinar har vi inte längre något val. Många fler av oss måste i framtiden vara beredda att jobba i jordbruket om vi ska klara matförsörjningen och eftersom vi ännu inte kommit på något sätt att livnära oss på vare sig kemikalier eller sten kommer vi förr eller senare behöva tänka om kring hur vi behandlar och återför näring och mull till vår jord.

Bloggen Samtider förklarar på ett humoristiskt vis vilken reell nytta den förda skolpolitiken gör. Apropå betyg från åk 4: 

”Ehh, E är alltså vad ert barn har uppnått. Nej, det är inte dåligt, det är godkänt. Det motsvarar G i det gamla systemet. Nej, ingen etta. Ettan var mycket sämre i det systemet. Det är mer som en trea. Nej, C är inte mittemellan som en trea. C är jättebra, det är svårt att få C. Vad som är D? Det är kanske som typ G plus. Va, VG minus? Jo, det var ju lite bättre. Säg att D är mittemellan G plus och VG minus… Nej, då är inte C något VG minus. Va? Nej, inte C i det systemet. Det var ju jättedåligt, mycket sämre än E i detta system. Vadå, för att bli en D-elev?”

osv.

Glasklart? Tydliga besked? Leder till mer lärande?

I december ska elever i årskurs sex få betyg för första gången. Innan minsta utvärdering varit möjlig att genomföra flaggar Jan Björklund nu för betyg redan från fyran. Motivet han angivit är att eleverna tar skolan mer på allvar om de får betyg. Det är en kränkande antydan om att barn är lata och behöver pressas. Det är också ett minst sagt underligt motiv för en skolreform. För vad är poängen med att ta skolan mer på allvar om man samtidigt lär sig sämre?

Pedagogikforskaren Alli Klapp vid Göteborgs universitet har genomfört en stor studie på 7000 elever där hon tittat på effekterna av betyg. Bara för sex procent gav betyg i sexan positivt utslag på deras studieresultat i sjuan. För majoriteten flickor gjorde betyg inte så stor skillnad men för majoriteten av pojkar hade det negativa effekter – för några grupper starkt negativa. Som jämförelse var de positiva effekterna (som återfanns hos redan högpresterande flickor) relativt små.

Det här är inte så konstigt. Att använda sig av betyg som någon slags press för att plugga skickar tydliga signaler till eleverna: att lära sig är tråkigt och vi utgår från att du är ovillig, därför måste vi ha verktyg att belöna eller bestraffa dig med. En sådan attityd riskerar att att leda till att eleverna går från att vara inre motiverade (nyfikenhet och intresse) till att drivas av yttre motivation (längtan efter belöningar, försök att undvika misslyckande). Yttre motivation dödar den inre och gör det svårare att ta in kunskap – som också blir ytligare.

Att vi lär oss sämre under negativ stress är väl belagt inom forskningen. Att använda detta mot barn är extra illa eftersom de tenderar att leva upp till de förväntningar vi ställer på dem – vare sig de är positiva eller negativa. Att få ett lågt betyg i årskurs fyra resulterar i låg självkänsla som påverkar förmågan att ta in kunskap. Barn behöver inte en stämpel på sina misslyckanden utan framåtsyftande feedback som berättar vad de behöver göra för att utvecklas och lära.

Alla de här (forskningsunderbyggda) invändningarna är antagligen irrelevanta för vår skolminister. Skälet till hans betygsreform är nämligen högst troligt ett annat än att eleverna ska lära sig bättre. Som Petter Larsson konstaterar på Aftonbladets kultursida: ”Folkpartiet ligger i dag på drygt 5 procent. Men enligt Lärarnas Riksförbund är svenska folket mycket positivt till både prov och betyg. 30 procent ville rent av ha tidigare betyg än i årskurs sex.”

Jan Björklund struntar i barnen. Det är rösterna han vill åt.

Som krönika i GP igår

Debatten om läxhjälp fortsätter och bland många är upprördheten stor. Att skattepengar inte bör användas på ett sätt som ökar klyftorna håller jag med om men jag saknar den övergripande debatten. Sanningen är ju att läxor över huvud taget ökar klyftorna. En stor andel av eleverna i svenska skolor har liten eller ingen hjälp från sina föräldrar när det kommer till läxor eftersom de inte talar svenska, har sociala problem eller för låga egna kunskaper. Detta problem kvarstår vare sig somliga kan betala för läxhjälp eller ej. Det vi borde diskutera är varför skolan alls ska ge läxor. Vuxna avråds från att ta med sig jobbet hem för att undvika osund stress. Med barn gör vi tvärtom. Läxor skapar konflikter i hemmet när föräldrarna förvandlas till tjatande övervakare. Barn riskerar felinlärning när personer utan utbildning förväntas stötta dem i deras lärande.

Redan idag finns skolor som framgångsrikt och med goda studieresultat arbetar helt läxfritt. Skolans lärande bör klaras av inom skoldagens ram.

I GP idag.

Läs gärna även Hanna Fridéns reaktion på att Pär Ström slutar som genusdebattör. Han har under ett antal år nu bidragit till att sänka debattnivån och Fridén ser ingen anledning att sörja att han slutar eller att tycka synd om honom för att han fått ta emot hårda ord. Dem har han själv bäddat för på alla sätt.

På s 10-12 i senaste numret av SkogsEko har Maria Steen och jag ett reportage om ett ”steampunklajv i kurortsmiljö”. Ett av de roligaste jobb jag gjort i år och fantastiska bilder av Maria. I samma nummer har jag också skrivit om skogsbete, och Maria har tagit superfina bilder även till den texten.