Det stormar i skogen. Både bildligt och bokstavligt. Ja, kanske är det de riktiga stormarna, de som fäller träden, som fått debatten att vakna. Plötsligt handlar samtalet om det svenska skogsbruket inte bara om förödd natur utan också om pengar. Monokulturer (läs granplantager) är inte lika stormfasta som en mer blandad skog, och gran är dessutom ett särskilt stormkänsligt trädslag. Enorma värden går till spillo med träden som faller. Lägg till det att den svenska skogsindustrin står för en allt lägre andel av BNP och att allt färre får sin försörjning från skogen.

Samtidigt växer naturturismen och den bygger till inte liten del på att vi har vackra och naturliga skogar att visa upp. Så vad ska det då egentligen vara bra för att skövla naturen? Finns det något värde alls i det?

Grundvalarna för det svenska skogsbruket har blivit instabila. I kölvattnet har ett bredare intresse vaknat. Kaliber, trendiga magasinet Filter, Vetenskapsradion i P1, Expressen och många andra har det senaste året uppmärksammat problemen i det svenska skogsbruket. I våras kom de mycket uppmärksammade reportagen av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Nu finns de i en bok med titeln Skogen vi ärvde.

När Zaremba skriver blir det så gott som alltid rabalder. Han är skicklig på att välja sina ämnen och är en oerhört duktig stilist. Samtidigt är han en riktig slugger och kan kanske i sin journalistiska stil karakteriseras som en mer sofistikerad Janne Josefsson. Jag ogillar starkt hans sätt att hårdra och ibland slira på sanningen och när jag hörde att han givit sig på att skriva om den svenska skogen blev jag skeptisk. Jag var rädd att hans insatser skulle stjälpa den ännu trevande samhällsdebatten snarare än hjälpa den.

Min oro ersattes under läsningen efterhand av triumf. Äntligen någon med makt som förde skogens talan! Äntligen någon som visade på absurditeterna i svensk skogslagstiftning och ärendehanteringen kring avverkningar! Äntligen någon som vågade ryta till om oligopol, orwellskt nyspråk (som ”föryngringsyta” i stället för ”kalhygge”) och tjänstemän och politiker som sitter i knät på skogsindustrin!

Nu läser jag igen med stort intresse. Min hunger efter kritisk reflektion kring vad vi gör med vår natur är långtifrån mättad och fortfarande blir jag lika gripen. Detta behöver sägas.

Jag har själv i flera år skrivit om skogsfrågor och gång på gång känt frustration över att se hur det sägs en sak – att miljö- och produktionsmål är jämställda – men hur det i praktiken alltid är produktionen som går först. Som journalist känner jag lättnad över att bevakningen av vad som sker med skogen breddas. Som delägare till en skog i Jämtland gläds jag åt hur Zaremba visar hur utsatt man är när det kommer till att sköta sin skog. Råden man får är skrämmande samstämmiga (kalhugg!) och ersättningen som erbjuds är låg. Som naturmänniska har jag, liksom Zaremba, sörjt över hur litet värde människans upplevelser tillskrivs när det kommit till skogen. Nu pratar man visserligen alltmer om ”skogens sociala värden” men i praktiken gäller sådan hänsyn bara i stadsnära skog. Ute på landet får man finna sig i att det kalhuggs ända fram till tomtgränsen och att svampskogen intill byn förvandlas till en biologisk öken.

Problemet med Maciej Zarembas reportage är hans stora polemiska begåvning. När han skrev om skolan var de slutsatser han landade i andra än mina. Då var det också lätt att se hur han hårdrog och förvrängde. När det gäller hans slutsatser om skogen delar jag dem. Då blir risken större att man blundar för bristerna.

Från Skogsstyrelsens håll kom bland annat synpunkter på att man aldrig givits möjlighet att bemöta den massiva kritik myndigheten utsattes för i reportagen. Även om min åsikt är att det mesta var vederhäftigt så hade det naturligtvis varit lämpligt att låta alla sidor – och inte bara dem som bekräftar ens egen tes – komma till tals. Även delar av miljörörelsen fick hård kritik, men inget utrymme att svara.

Det går också att säga ett och annat om Zarembas förkärlek för att utse hjältar och framställa dem som ensamma på barrikaderna. De som jobbar för att rädda den svenska skogen är många, liksom metoderna för och skälen till det. Med det sagt är Zarembas skogs- reportage ändå mycket läs- och tänkvärda. Det pågår ett barbari i den svenska naturen som är så omfattande att det är svårt att begripa. Skogen vi ärvde ger en god introduktion.

 

Som recension i GP idag.

Om du kunde operera in ett datachip i hjärnan och införliva all kunskap det rymmer, skulle du göra det då? Inom en inte allt för fjärran framtid kan det vara något vi faktiskt måste ta ställning till. Experiment pågår redan på råttor. Om detta berättar Johan Norberg i sin bok Hjärnrevolutionen. Varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens. Han ger exempel på hur tekniken skulle kunna komma till användning för en somalisk flykting: ”Tänk om hon skulle ha möjligheten att utan ansträngning lära sig att läsa och skriva, och förstå det svenska språket och det svenska samhället och kulturen.”

För somliga kanske det skulle vara en tilltalande tanke, men om man inte fick välja fritt? Tänk vad ett totalitärt samhälle skulle kunna göra med sina medborgare med sådan teknik. Kanske beror mina obehagskänslor på att jag hittills bara sett liknande idéer prövas i dystopiska science fiction-filmer. Kunskap av det här slaget måste naturligtvis inte per automatik missbrukas; tekniken skulle exempelvis kunna komma till användning för att hjälpa hjärnskadade patienter. Men den ställer våra (i alla fall mina) föreställningar om vad en människa är på huvudet. Vem är jag om jag kan operera in någon annans erfarenheter i min hjärna?

Vår modifiering av människan har inga tydliga brytpunkter. Många dricker kaffe varje dag för att koncentrera sig bättre. Vissa döva kan få hjälp att höra med implantat som stimulerar hörselnerven elektriskt. Hur ska vi förhålla oss när de inte bara kan ge en hyfsad hörsel utan till och med bättre än den normala? Och varför inte förmåga att zooma in och fotografera direkt i hjärnan när vi redan kan få tillgång till den funktionen om vi köper en kamera? Norberg skriver: ”I varje skede har tekniken krupit allt närmare människan och varje gång har det känts konstigt. Och varje gång har vi vant oss.”

Jag vill skrika stopp av många skäl. Vad händer till exempel med klyftorna i samhället när inte alla har råd att operera sig smartare? Finns tekniken så kan det bli svårt att hindra den som vill ha trådlös uppkoppling direkt i hjärnan eller kunna kommunicera telepatiskt. Kanske blir det frågorna om vilka människoideal som råder och var gränserna ska gå för vad vi får göra med andra som vi tvingas koncentrera oss på. Men hur ska vi lyckas upprätthålla en verklig frivillighet i en värld byggd på konkurrens? Vem kommer att vilja sacka efter när täten drar ifrån? Jag kan lätt föreställa mig en situation där välvilliga föräldrars önskan att ”hjälpa” sina barn ställs mot barnens rätt att slippa integritetskränkande ingrepp.

En annan brännande fråga är hur vi ska klara att hantera de möjligheter till övervakning som den nya tekniken ger. Under Johan Norbergs arbete med boken kom nyheten att forskare lyckats dokumentera vad människor sett för filmer genom att ta magnetresonansbilder av deras hjärnor – vilket i princip möjliggör tankeläsning. Och redan har den första personen fällts i en domstol delvis för hur hon reagerade på information om det mord hon stod anklagad för (hjärnans minnescentrum aktiverades, vilket ansågs som bevis för hennes skuld).

Boken Hjärnrevolutionen handlar inte bara om spektakulär modifiering av hjärnan utan också om intelligens i allmänhet, definierad som förmågan att tolka information, dra slutsatser, lösa problem, arbeta för att nå sina mål och förstå och hantera världen. I början av boken slår Johan Norberg fast att vi ogärna talar om intelligens i vårt samhälle. Det är en sanning av samma halt som att vi inte pratar om invandring, det vill säga mycket låg. Vi pratar massor om intelligens men visst finns det sådant som vi har svårt att beröra. Som att vissa folkgrupper generellt får högre poäng på IQ-tester än andra (Norberg ger rimliga förklaringar till varför) eller att vissa elever inom normalspannet har svårt att klara kraven i dagens skola och att det delvis kan ha genetiska orsaker. Det är lätt att komma in på grumliga tankegångar. Exempelvis känns Norbergs nyliberala funderingar kring att intelligenta människor är mer positiva till frihandel och till föreställningen att alla kan lyckas inte helt fräscha. I huvudsak väjer han emellertid för de värsta grynnorna. Vår intelligensnivå är visserligen till stor del ärftlig men också starkt beroende av vår uppväxt och det omgivande samhället. Det visar den forskning han tagit del av (även om han skriver om studier som går på tvärs också). Intelligens är inte heller allt – över en viss nivå tycks vi inte har någon större praktisk nytta av den. Då är det andra saker, som bakgrund, omgivning, social förmåga, motivation eller charm som får betydelse för hur väl vi fungerar och presterar. Intressant nog har sambandet mellan IQ och kreativ förmåga visat sig svagt.

 Så vad är då Norbergs recept för intelligens? Att växa upp och leva i en miljö där vi får frågor, hjälp att fundera och ifrågasätta och svar på våra undringar; där vi får lagom stimulans och utmaningar på rätt nivå – och vi motionerar. Det låter ju som en ganska trevlig värld så vi kanske hellre ska satsa på den än på att operera in datachip. Johan Norberg tycks långt mycket mer positiv än vad jag är till den nya teknik och den hubotvärld som väntar om hörnet men jag har i alla fall fått min tankeverksamhet oavbrutet stimulerad av hans upplysande och omtumlande bok.

I GP idag