Vore man cynisk och kortsiktig skulle man kunna säga att det är bra om fler elever mår dåligt. Då presterar de nämligen  bättre i skolan. Psykologen Pia Rosanders nyutkomna avhandling visar att inte bara IQ och sociala omständigheter utan också personlighetstyp är avgörande för gymnasieelevers insatser i skolan. De som drivs av oro och ångest i sitt lärande är de som har störst chans till höga betyg.

Är man lite mindre cynisk och mer långsiktig – och dessutom tycker att skola och utbildning har fler syften än höga betyg – finns många goda argument för en annan typ av skola att hämta ur Pia Rosanders resultat. Hon visar att ångestdrivna elever har en ytligare inlärning än dem som vägleds av nyfikenhet och intresse. De oroliga eleverna undviker dessutom gärna utmaningar och  lär för betygen, snarare än för livet. Att ett lärande för proven riskerar att kväva nyfikenhet och intresse som drivkrafter är dessutom känt sedan tidigare.

Ungas oro och ångest är inte något naturgivet utifrån deras personlighetstyp – i så fall skulle den vara mer eller mindre konstant över tid. I Sverige har den ökat i rask takt i flera decennier. En studie från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet konstaterade för något år sedan att 30 procent av de elever som intervjuats visade allvarliga stressymtom, som sömnstörningar (bland flickor var andelen hälften). Andra studier har visat att andelen 16-24-åringar som lider av ängslan och ångest har tredubblats de senaste tjugo åren.

Något i samhället måste förändras, det kan vi nog alla enas om. En bra början vore att sluta blunda för kopplingen mellan skolans utformning och ungas psykiska välbefinnande (även om skolan inte är ensamt skyldig). Alla personlighetstyper måste naturligtvis få chans att lyckas i skolan och dra nytta av sina personlighetsdrag – även de med neurotisk läggning. Men en skola som gynnar dem som drivs framåt av ångest riskerar också att spä på och sprida den till fler. Det är ju inte så enkelt att somliga uteslutande drivs av ångest och andra av lust och nyfikenhet. Det går att påverka vilket förhållningssätt eleverna utvecklar.

Pia Rosanders avhandling om personlighetstyper och lärande visar att det är hög tid att debatten om skolan inte bara handlar om mätbara kunskaper utan också om hur vi ska göra det möjligt för alla individer att blomstra och må bra – till sitt eget och samhällets fromma. Till att börja med kan vi fundera över vad det egentligen är som ska betygsättas i skolan. Och om vi tycker att eleverna ska lära för livet eller för betygen.

Som krönika i GP förra veckan

En av de näthatare som intervjuades i Uppdrag granskning förra veckan menade att det varit skillnad om det han skrev sagts öga mot öga. Nu tror han inte att den han trakasserat tagit illa vid sig sig. En annan konstaterar att nej, han hade inte uttryckt sig så i ett möte i verkliga livet. Samma sak har sagts i intervjuer med näthatare tidigare. De verkar ha svårt att förstå att också skrivna ord gör andra illa på allvar. Att ett hot om våldtäkt inte nödvändigtvis blir mindre skrämmande för att det framförs anonymt och i text.

Under ett bombanfall under andra världskriget konstaterade George Orwell att piloterna som släppte bomberna var högt civiliserade människor och att de inte kände någon fiendskap mot honom som individ: ”Jag är säker på att de flesta av dem är snälla och laglydiga personer som aldrig skulle drömma om att begå mord i privatlivet. Men om någon av dem lyckas spränga mig i småbitar med en välriktad bomb så kommer inte hans nattsömn att störas av det’.”

Tekniken har givit oss möjligheter att både kränka och massmörda på avstånd. Det mänskliga psyket har inte haft en chans att hänga med i utvecklingen och bygga in moraliskt motstånd mot det på samma sätt som när vi har vårt offer i blickfånget. Den som inte ser förödelsen känner ingen skuld. De drabbade förblir abstrakta idéer. Ändå blir förstås inte alla näthatare. För det krävs en aktiv aggression, riktad åt något håll. Men om vi vidgar diskussionen till att handla om hur vi skadar våra människor genom tanklöshet eller likgiltighet inför dem, hur många av oss kan räkna in oss bland de goda då?

Det är få som avstår flygresor för att låglänta öar kommer utplånas om vi inte hejdar klimatförändringarna. De flesta av oss köper kläder utan större eftertanke trots att vi har läst och sett reportagen om hur framställning av bomullstyg orsakar utsläpp som förgiftar vatten för fattiga indier. Vi vet att färgning av tygerna ger frätskador, andningsproblem och cancer men handlar ändå. Hade butikerna varit fyllda av bilder på de sjuka hade det antagligen varit svårare. Ännu mer så om en shoppingtur inneburit att vi tvingats ta oss till de drabbade byarna för att köpa våra kläder direkt från dem som med sin egen hälsa som insats producerat dem.

I den moderna världen har mina handlingar dagligen konsekvenser för människor jag aldrig behöver möta och bristen på närhet ställer till det för oss när det kommer till empati och ansvarstagande. Det gäller inte bara näthatare utan oss alla.

Som krönika i GP idag

Utdelningsfest igen. Och så blir det kris och staten måste rädda bankerna. Och så blir det utdelningsfest igen och så blir det kris … Man tycker att företag som arbetar med ekonomi borde vara lite bättre på att hantera pengar. Bra krönika av Andreas Cervenka, i Svd, om vilka krav som borde ställas på bankerna.

Och så en bra debattartikel i GP – om att timplanerna inte borde ändras (till att stadga fler mattetimmar) utan avskaffas. Det finns inget stöd i forskning för att timplaner är bra. Tvärtom lär vi oss olika saker olika effektivt, och behöver därför lära oss på olika sätt. Dessutom är tematiskt lärande bättre – och då blir ju timplaner bara till besvär.

När de kommersiella TV-kanalerna dök upp på 80-talet kallades de konsekvent för reklam-TV. Det som främst utmärkte dem var inte programutbudet utan att det sändes reklam. När programmen bröts för reklam blev det protester och filmskapare rasade mot att deras upphovsskyddade verk styckades upp. Idag protesterar ingen längre. Vi har vant oss. Samtidigt tittar vi allt mindre på de reklam-finansierade TV-kanalerna. Det innebär att de får färre tittare att ”sälja” till de företag som ska lockas att köpa reklamtid. På mediernas branschorganisation TU:s hemsida konstaterar man att ”Ur annonsörssynpunkt är problemet särskilt intressant eftersom det handlar om attraktiva och köpstarka grupper. ” 75 procent av befolkningen undviker dessutom själva reklamen när de väl ser på en kommersiell kanal. De passar på att göra annat.

Vi har blivit så vana vid reklam att vi blivit allt skickligare på att ignorera den. Det gäller var den än dyker upp. Första gången en stor reklamblaffa dök upp framför den stora dagstidningens hemsida så reagerade jag starkt. Nu klickar jag bara bort den och blir knappt irriterad.

I nyutkomna boken Reklam och PR som ger effekt återges ett psykologiskt experiment som visar hur skickliga vi är på att ignorera sådant som inte intresserar oss. Försökspersoner ombads räkna antalet passningar i en basketmatch. Mitt i filmen klev en man i gorilladräkt för en stund in på planen. Över hälften av experimentets deltagare var så koncentrerade på sin uppgift att de inte noterade den. Fenomenet kallas inattentional blindness. Det tar sig exempelvis uttrycket att vi snabbt scannar av en dagstidningssida och registrerar vad som är artiklar och vad som är reklam – och ignorerar den sistnämnda. Den här egenheten innebär att reklammakare hela tiden söker nya vägar att nästla sig in i vårt medvetande.

Genom att få in marknadsföringen i det vi har för avsikt att ta del av undviker man inattentional blindness. Reklam som är gratis och dessutom framställs som nyheter producerade av en journalist är naturligtvis dessutom en oerhört bra affär rent ekonomiskt. Därför har företagen ständigt förfinat sig på att paketera lanseringar av nya varor och tjänster så de blir nyhetsanpassade. I kombination med allt större tidspress och allt snävare budget på redaktionerna leder det till nyhetsartiklar som i väldigt hög grad bygger på PR-makarnas utskick. I boken Reklam och PR som ger effekt tar man Ryanair som exempel. När de lät meddela att de ville införa ståplatser på sina flyg fick det stort genomslag. Budskapet att företaget var beredda att göra nästan vad som helst för att få ner priserna nådde ut.

Den som arbetar med TV måste i allt högre utsträckning hantera frågor om produktplaceringar. Hur mycket tål tittarna? Produktplacering går inte att undkomma i någon TV-kanal. I regeringens Public Service-utredning, som kom tidigare i höstas, diskuteras också sponsring. Man konstaterar att många stora sportevenemang blir omöjliga att köpa in utan sponsring och föreslår ett tak på 20 sponsrade evenemang per år. Då blir företagen som sponsrar en del av själva sändningen i stället för ett störande avbrott. Så kallad indirekt sponsring, vilket innebär att externt producerade program sponsrats, är idag tillåtna men utredningen föreslår att man ska ställa särskilda redovisningskrav för att säkerställa programföretagens oberoende.

Reklamen tränger sig på och kryper hela tiden närmare oss. Den kommer som mejl i vår inkorg, sms i vår telefon, som flimrande bilder när vi står i kassaköer och som smygreklam i bloggar vi läser. Dagens marknadsföring vill ”bygga relationer” och ”skapa förtroende”. Vi ska känna att det är en del av vår personlighet att dricka en viss läsk eller köpa ett visst klädmärke. Vi väljer inte bara jacka/möbel/mat/semestermål, vi väljer vilka vi är. Drömmen är att vi inte ser det som att vi köper X-läsk, vi är ”anhängare” till X-läsk.

Allt oftare kommer reklamen dessutom med våra vänner som avsändare. Vi vidarebefordrar roliga filmsnuttar till varandra på sociala medier, på facebook trycker vi på ”gilla” för något företag, checkar in på restauranger och nöjesetablissemang eller deltar i tävlingar om prylar. Vips dyker det upp i våra vänners nyhetsflöden. Genom att sända budskapen via våra vänner inger företagen förtroende och utnyttjar vår önskan om att höra till och vara som dem vi umgås med.

På facebook har vi dessutom varit snälla nog att självmant förse reklamköparna med information om oss: ålder, kön, bostadsort, födelsedag, utbildning …. Företag som köper facebookannonser kan skräddarsy målgruppen utifrån elva parametrar. Det är självklart ingen slump att jag som 40-årig kvinna får reklam för antirynkkräm och bantningsmedel.

Boken Facebook marketing ger tips på hur företagen kan använda våra personliga data för att skräddarsy reklam där vi själva vävs in i berättelser och upplevelser. De tar welcometoFC.com som exempel. Man loggade in på sajten via facebook, som bidrog med den personliga information man uppgivit. Den användes för att bygga en story från filmen Fight Club där man byggdes in som karaktär. Som avslutning kom uppmaningen att köpa en Fight Club-dvd. Facebook Marketings författare förklarar varför det här är så bra: ”Det (…) får dig att vilja springa runt och berätta för alla dina vänner eftersom det är så coolt. Sådan här mun-till-mun-marknadsföring är den bästa marknadsföring ett varumärke eller en produkt kan önska sig”.

Facebook är inte bara världens största sociala medium, det är också världen mest effektiva marknadsföringskanal. Som Anton Samuelsson formulerade det i en artikel för Svenska dagbladet i december: ”Facebook förvandlas sakta till ett jättehäfte med rabattkuponger och många användare börjar tröttna på friheterna man tar sig i våra namn.” Det är visserligen gratis att gå med men vi betalar genom att säljas som potentiella kunder och genom att själva arbeta gratis som marknadsförare. Ibland utan att ens ha klickat på något. Under hösten granskade SVT hur medlemmar på facebook använts i annonser mot sin vilja och hur människor påståtts ha klickat på ”gilla” för olika företag när de inte ens varit uppkopplade.

Redan 1957 skrev författaren Sven Lindqvist i sin bok Reklamen är livsfarlig: ”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.” Sedan dess har antalet reklambudskap vi möts av en vanlig dag ökat lavinartat.

Reklam går ut på att få oss att känna att vi inte duger som vi är och inte kan vara nöjda med det vi har. Det hela paketeras som löften om lycka och framgång i utbyte mot pengar. Det finns anledning att bekymra sig över hur reklamen tränger sig allt längre in i våra liv och hur den lägger sig som en hinna också mellan våra sociala relationer.

Det förändrade reklamlandskapet innebär att vi ständigt måste vara på vår vakt inför att i princip alla budskap vi nås av kan vara del av ett företags marknadsföring. Som Nina Björk skriver i Lyckliga i alla sina dagar: ”När någon talar till mig blir min första fråga: Vad är han ute efter? Är det mig eller mina pengar som tilltalas? (…) En genomkommersialiserad kultur fostrar oss till misstänksamhet.” Medieutbudet kommer att förändras. Reklam-TV kan inte finansieras utan tittare som faktiskt ser på reklamen och våra dagstidningar går redan på knäna under den vikande annonsmarknaden. De stora mediehusen söker nya vägar för att rädda sig; satsar på webb-TV, kampanjjournalistik och mer skvaller och köper upp nätcommunitys för att säkra sina reklamintäkter och sin överlevnad. Det här innebär att journalistiken och dagspressen står inför stora förändringar och ingen kan ännu säga vart det bär hän. Det enda vi vet säkert är att reklammakarna kommer fortsätta söka vägar att nå fram till oss, och att de inte kommer betala för annonsering där det inte ger utdelning.