Majoriteten av svenska folket, även bland de borgerliga väljarna, om jag fattat rätt, är emot vinstutdelning i välfärden, så varför går inte fler partier ut och säger att det är vad de vill jobba för?

Är de rädda att förlora den månghövdade väljarskaran ”riskkapitalister som investerar i omsorgsbranschen”? Tar de i hemlighet emot stora kampanjbidrag från dem? Finns det en hemlig milis som trakasserar politiker som är emot vinstutdelning i välfärden? Vad är problemet?

Det är ju för sjutton öppet mål för den som vill förbjuda vinstutdelning i välfärden!!! Kom igen nudå, politikerna, ni klarar det, sparka in den!

I många år har Jan Björklund varit skoldebattens och skolpolitikens okrönte konung. Likt en despotisk lejonhanne har han legat oåtkomlig på sin klippa och rutit ut nya direktiv lite som det fallit honom in. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Björklund fortsätter pytsa ut tvärsäkra påståenden och tillsätta pseudoutredningar i jämn takt, som han alltid gjort. Den senaste tiden har det bland annat handlat om ett nytt skolforskningsinstitut, en utredning om ordning och reda (Björklund visste att berätta att allt nu var föräldrarnas fel, innan utredaren ens startat) och en utredning om tidigare betyg.

Men något nytt har börjat hända. Plötsligt blir han kritiserad och ifrågasatt, inte bara av vänsterpartiet, skolforskare och en och annan skoldebattör utan också av allianskollegor och en del borgerliga ledarskribenter (Expressens Anna Dahlberg skrev nyligen en lysande artikel om hur regeringen missbrukar utredningsväsendet och att Björklund är värst: ”Vad utredningen ska komma fram till är ofta klart från början. Utredarens uppgift blir snarare att hitta goda argument till den politik som förs än att ta fram ett nytt, oberoende kunskapsunderlag”). Också nyhetsjournalisterna har börjat läsa på och ställa kritiska frågor.

När reportern Johan Zachrisson Winberg i Rapport häromdagen ställde hårda frågor till Björklund om hans förslag att sänka betygsstarten till fjärde klass förvandlades kungen i stället till en naken kejsare. Som svar när Winberg pressade honom om hur forskningsstödet ser ut för tidigare betyg var det bästa svar Björklund kunde åstadkomma att ”nästan hela världen har betyg i sina skolor”. Det blir allt mer uppenbart att ”kunskapsskolan” byggts på lösa antaganden snarare än ”forskning och beprövad erfarenhet”.

Jan Björklunds ovilja att lyssna på dem med kunskap, eller ens vänta in vad hans egna utredningar har att säga, börjar till sist slå tillbaka på honom själv. Är jag skadeglad? Jo, jag erkänner att en del av mig faktiskt är det. Björklund har inte bara varit klantig och envist ignorant utan också ofta arrogant och nedlåtande, mot lärare, mot elever och mot alla som kommit med högst relevanta invändningar och frågor. Men mest är jag lättad. Både hans barnsyn och hans kunskapssyn har givit anledning att förskräckas och eftersom jag ofta är ute på skolor för att göra reportage så vet jag att genomslaget för strafftänkande och mätfixering på en del håll varit stort. Det tar antagligen några år att städa upp efter Jan Björklund men kanske går det nu att i alla fall ana möjligheter till verklig skolutveckling någonstans vid horisonten.

Även om högerextrema krafter just nu tar allt mer makt och utrymme i det offentliga rummet så är majoriteten för att Sverige ska vara demokratiskt fortfarande förkrossande. Demokratin som ideal lever; de flesta vuxna människor tycker att det är självklart att allas röster är värda att höras, och att man bör ha möjlighet till inflytande både i samhället och på jobbet. Men när det kommer till barn och unga är tongångarna ofta andra.

Barninflytande och skoldemokrati tycks fortfarande vara svåra områden att hantera för många vuxna.

Tankarna om demokratiskt inflytande för barn avfärdas med att sådant hör det flummiga 70-talet till – men idéerna är faktiskt mycket äldre än så. Olika långlivade projekt på området har förekommit åtminstone sedan 1800-talet och under 1900-talets första hälft var självstyrelse ett livligt omdebatterat men också omhuldat begrepp i svensk skoldebatt.

Ett ställe där det prövades i praktiken var Norra Latins sommarhem, som öppnade redan 1938 i Stockholms skärgård. Sommarhemmet tog emot pojkar i två omgångar under sommarlovet. Om hemmet och dess många deltagare har pedagogikforskaren Joakim Landahl skrivit en innehållsrik bok som fått titeln Stad på låtsas. Sommarhemmet arrangerades nämligen som ett miniatyrsamhälle med stadsfullmäktige, egen brandkår, egen sjukstuga, radio, tidning och mycket annat som hör en fungerande stad till. Landahl har intervjuat deltagare från olika tidsperioder och grävt i arkiven, där det finns relativt mycket dokumentation, vilket sammantaget ger en både bred och djup bild av vad Norra latins sommarhem stod för och betydde för dem som vistades där.

Pojkarna fick verkligen på många områden ta stort ansvar. De plåstrade om varandra i sjukstugan, ansvarade för nattvakteri – som bland annat innebar att hjälpa de yngre pojkar som fick hemlängtan eller behövde gå upp och kissa – och vara med och snickra och laga byggnader och båtar. Sommarhemmets stadsfullmäktige fick vara med och ta beslut även om viktiga saker.  Samtidigt var en av avsikterna med självstyrelse att ansvaret för disciplinen skulle axlas av pojkarna. I den idén rymdes, också på Norra Latins sommarhem, att äldre elever skulle ha rätt att styra över yngre och utdöma olika sorters straff, medan de grundläggande reglerna bestämdes av vuxna. Barnen fick alltså vara med och upprätthålla systemet men hade mycket begränsade möjligheter att delta i formandet av det. Under alla år hade sommarhemmet samma föreståndare, Sigge Bruce, och hans mångbottnade framtoning, som lekfarbror, demokratiförespråkare och despot, skänker hela projektet en ambivalent framtoning. Det fanns gränser, om än lite otydliga, för hur mycket pojkarna hade att säga till om och straffskalan som användes var godtycklig och ofta orättvis och hård. Det förekom till exempel aga och ganska långa instängningar i fängelset (bastun). Självbestämmandet var så kringgärdat och snöpt att det inte förtjänar att kallas fullt demokratiskt. I lite för hög utsträckning tycks systemet ha syftat till att göra pojkarna anpassliga och få dem att ta över ledarnas värderingar. De flesta av Landahls informanter har emellertid mestadels ljusa minnen och återkom som gäster på sommarhemmet under flera år. De berättar om både lek och allvar som utvecklade dem och som demokratiexperiment är sommarhemmet ändå oerhört intressant.

Ett annat och liknande system inrättades av den polske barnläkaren Janusz Korczak på hans barnhem i Warszawa under 1900-talets första hälft. Också där hade barnen mycket ansvar och bland annat publicerade de en egen tidning (som gavs ut som bilaga till en vanlig dagstidning) och hade ett parlament och en domstol. Till skillnad från Norra Latins domstol var barndomstolen i Warszawa främst inriktad på att skapa förlåtelse och straffen handlade om gottgörelse, inte hämnd. Det förekom inget våld på Korczaks barnhem och resonemang var en mycket viktig beståndsdel i hans, och den övriga personalens, samspel med barnen. Barnen tycks på allvar ha fått vara med och fatta beslut om det mesta som rörde vardagen på barnhemmen.

På Summerhill School i England gick man ännu längre. Summerhill startades 1921, med tanken att skolan ska anpassas efter eleverna, inte tvärtom.  På internatskolan, som fortfarande existerar, är allas röster lika värda, elevers såväl som lärares, och alla viktiga beslut fattas på gemensamma stormöten. Eleverna väljer själva om de vill gå på lektionerna eller ej, barn anses lära sig bäst om det sker av fri vilja. Klasserna är åldersblandade utifrån elevernas nivå. Summerhill har fått mycket kritik för att ha varit mer inriktad på barnens sociala utveckling än deras akademiska men i den senaste statliga inspektionen, gjord 2011, fick skolan och dess elever bara goda omdömen på alla områden, även de kunskapsmässiga.

Att elever lär sig bättre om de tas på allvar som samhällsvarelser och medborgare visar moralforskaren Lawrence Kohlbergs experiment i USA på 70-talet. På två skolor byggde han upp liknande organisationer som på Summerhill och kunde visa att eget ansvar och demokrati i praktiken inte bara gjorde eleverna bättre rustade för att resonera kring moral utan också mer empatiska och hjälpsamma, mindre benägna att använda droger och begå brott och inte minst högre presterande och mer benägna att söka vidare till högre utbildning efter high school.

För den som vill lära sig mer om skolor som arbetat demokratiskt med sina elever i en svensk kontext kan jag också rekommendera att kika på Viggbyholmsskolan i Täby och Experimentgymnasiet i Göteborg (ingen av dessa finns kvar längre) eller de nutida Fridaskolorna i Västsverige eller någon av de Reggio Emiliaskolor som finns i Sverige. Också en del skolor som arbetar utifrån idéer om entreprenöriellt lärande ligger långt framme på detta område.

Unga människor ifrågasätter idag auktoriteter. Det är bra, om de möts av vuxna som kan fungera som ledare utifrån sina kunskaper och erfarenheter och ge relevanta svar. Den som fått träning i att ta ansvar för sig själv och för samhället och det sammanhang de befinner sig i, har också fått erfarenhet att veta hur man ifrågasätter på rätt sätt, och skaffar sig kunskaper för att fatta kloka beslut. När skolans form och skolans innehåll samspelar med varandra är elevers självbestämmande och ifrågasättande en tillgång, inte ett hot. Precis som för vuxna är demokrati och inflytande även för barn något bra.

Som essä i Arbetet i dag. Även med fina bilder.

Idag köpte jag en kasse mat till en tiggare. Hon blev glad och jag blev glad för att hon blev glad. Vi människor mår bra av att ge och hjälpa andra. Vi mår samtidigt dåligt av att leva i ett ojämlikt samhälle. Jag går sönder lite varenda gång jag möter en tiggare och den där matkassen dövar bara för stunden, för både henne och mig. Det borde inte vara så här!

Jag vill gärna bli tagen i anspråk och göra insatser för andra, och jag vill gärna att andra gör saker för mig, men jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om det där givandet och mottagandet inte handlade om människors absoluta basbehov utan om grädden på moset. EU-val stundar och jag hoppas verkligen att en röst på rätt parti kan göra skillnad för dem som har det allra sämst ställt i Europa.

För några veckor sedan förlorade IKEA:s dotterbolag Swedwood sitt ryska FSC-certifikat eftersom de avverkar urskogar i Karelen. Uppdrag granskning gjorde ett reportage om missförhållandena redan för två år sedan.  I programmet uttalade sig representanter för ryska FSC: ”Vi kan inte skydda varje skog. Om vi skulle skydda varje gammalt träd skulle vi behöva stänga. Inga företag skulle använda sig av FSC. Så realistisk är alltid en kompromiss.”

Men till sist blev alltså kompromissandet ohållbart.

Också i Sverige kompromissas det friskt när det kommer till skogen och miljön. Lite för friskt för många. De svenska miljöorganisationerna har lämnat FSC-samarbetet en efter en och kvar är numera bara WWF och Sveriges ornitologiska förening.

Fram till nyligen hade inte ett enda svenskt skogsbolag blivit av med sitt FSC-certifikat, trots dokumenterat stora problem och brister inom skogsbruket även på certifierad mark. Men så, för några veckor sedan, kom beskedet att Bergvik skog – Sveriges största privata skogsägare med 2,3 miljoner hektar skog – fick sitt certifikat indraget. Det borde givit eko i svensk nyhetsrapportering men jag har bara hittat en handfull inslag och artiklar. Inte heller blev det någon nyhet när FSC:s anlitade certifieringsbolag, Det norske veritas, mildrade straffet till en tummetott. Företaget förlorar bara sitt certifikat för ett litet område i Dalarna, och bara tillfälligt.

Det är lätt att gnälla över att det avverkas regnskog eller urskog i andra länder (utom när IKEA är inblandat, då blir det märkligt tyst) men när det kommer till vårt eget skogsbruk tycks svenska medier ganska ointresserade av att våra små kvarvarande naturskogar fortfarande avverkas, mångfalden minskar och en tredjedel av avverkningarna inte når upp till lagens miljökrav. Den svenska självgodheten på skogsområdet saknar allt fog men tycks mycket svårutrotad.

Svenska FSC har av sina kritiker kallats för greenwashing och det är lätt att instämma. Ett miljömärkningssystem som överges av miljöorganisationerna och där skogsbolagen har mest att säga till om är inte värt namnet. Vill skogsbolagen skryta med en riktig miljömärkning skulle de behöva lämna FSC helt och hållet och låta dem med verkliga miljöambitioner bestämma kriterierna för att bli certifierad. Men det kommer knappast hända så länge granskningen och kritiken av vad som sker med våra svenska skogar är så återhållen.

Fotnot: FSC är en internationell organisation där miljörörelser, sociala rörelser samt skogsbolag tillsammans arbetar med märkning av skogsbruk och träprodukter. Den svenska grenen har skapat sina egna kriterier för certifiering.

Som krönika i GP igår

Mycket vass och bra ledare i Expressen, om hur regeringen missbrukar utredningar. Björklund är värst. Skribenten Anna Dahlgren skriver:

”Det var knappast en slump att utredningen om kommunaliseringen, med sitt anklagande finger riktat mot Socialdemokraterna, hann färdigställas redan i februari. Den bredare utvärderingen av 90-talsreformerna som IFAU har fått i uppdrag att göra – där även det fria skolvalet och friskolereformen ska utvärderas – blir dock inte färdig förrän i december, det vill säga tre månader efter valet. Kan man tänka sig.

I veckan fick så gamla fackbasen Metta Fjelkner i uppdrag att utreda problemen med ordning och reda i skolan. Och mot alla odds hinner utredningen bli färdig redan till den 31 juli.

…

För Björklund passar det dock som hand i handske. Bara någon veckare senare ska han hålla sitt traditionella sommartal och kommer att ha manuset klart. Skolans problem är kommunaliseringen och kaoset i klassrummen. Det är ju vad Björklund har sagt i alla tider! Om det inte vore för sossar, -68 och slappa föräldrar skulle den svenska skolan blomstra.”

När jag kollade på Björklunds presskonferens om ordningsutredningen så slogs jag själv av hur han nu säger att man måste sluta skylla på lärarna (vem var det nu som började?) och att vi nu måste inse att även föräldrarna har ett stort ansvar. Det är alltså inte lärarnas fel längre utan föräldrarnas. Vi föräldrar ska lära våra barn veta hut, så det blir ordning i skolan. Björklund själv har så klart inget ansvar. Trots att vi presterade bra på Pisa när han tillträdde  men nu bara presterar sämre.

Nej, jag menar inte att allt är Björklunds fel, men han har verkligen ingen anledning att peka finger åt något håll alls. Och visst är det underligt att han vet att berätta att det är föräldrarnas fel med ordningsproblemen i skolan, redan i n n a n hans nya utredare ens börjat sitt arbete?