Den tvåhundraåriga skiktade tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Skogen hade uppkommit efter inlandsisens tillbakagång och det var en otroligt fin miljö, hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. Där fanns mycket grov död ved och Malin Sahlin och hennes kollegor bedömde markerna som mycket skyddsvärda. I området hittade de bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Sammanlagt kunde de dokumentera 210 fynd av hotade och rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till det FSC-certifierade skogsbolaget som anmält det för avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en så vacker och värdefull skog.

Hösten 2011 är Koskällåstjärn ett av de tjugo ärenden som Malin Sahlin arbetar med att göra en FSC-anmälan på. Hon är sakkunnig i skogsfrågor på Naturskyddsföreningen och författare till ett par FSC-kritiska rapporter. Malin Sahlin menar att FSC:s sätt att fatta beslut utifrån kompromisser mellan tre kamrar som ska vara jämställda leder till att att man ofta bortser från den nya forskning som finns kring bevarande av mångfald.

– Ett par hundra forskare har skrivit under ett upprop där de slår fast att vi måste skydda 20 procent av den produktiva skogen för att bevara mångfalden. Om FSC ska vara en så viktig del i vår skogspolitik som det är idag så borde man lyssna mer på naturvårdsforskarna.

Naturskyddsföreningen har varit medlemmar i FSC sedan starten 1997 och Malin Sahlin säger att de ansåg att intentionerna var goda. De har gjort allt vad de kunnat för att påverka i positiv riktning under de år de varit medlemmar men föreningen ansåg att det inte givit tillräckligt i önskat resultat. Ute på fältet kan de fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med högt skyddsvärde avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna. När Naturskyddsföreningen valde att gå ur FSC sommaren 2010 orsakade det en viss oro inom FSC-organisationen, berättar Malin Sahlin. Hon tror att deras utträde bidragit till en skarpare diskussion om efterlevnaden av standarden men ännu ser hon inga större skillnader i fält. Den ideella naturvården har kunnat fortsätta dokumentera övertramp i samma omfattning som tidigare. Den nya standard som kom förra året tycker hon i stora delar är bra, även om det finns saker hon skulle vilja se skärpas. Men det är inte på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

När hon berättat om ett antal av de ärenden som är aktuella för anmälningar just nu och hur oregistrerade nyckelbiotoper fortsätter att avverkas så tycker jag plötsligt att Malin Sahlin låter lite uppgiven. Men när jag frågar henne om det kommer glöden i rösten tillbaka:

– Nej, jag är inte uppgiven. Jag är förbannad och frustrerad! Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det. Vi ska gå vidare med fler anmälningar och försöka bryta den här onda cirkeln nu.

Här kan man läsa hela mitt reportage om FSC.

Och här är Malin Sahlins blogg, där hon skriver om tillståndet i det svenska skogen.

I senaste numret av Chef & ledarskap finns mer att läsa om Nossebro skola. Jag känner mig åter lite mer hoppfull. Och lika övertygad om att resultat på nationella prov inte kan ge någon heltäckande bild av kunskapsresultaten på en skola. Jag ser fram emot att läsa den bok som Bengt Persson, professor i specialpedagogik, håller på att skriva om arbetet på Nossebro skola (om jag förstått rätt).

”Vi har indoktrinerats av frågetävlingar i TV som har påverkat vår uppfattning om vad offentlig utbildning bör vara.” Så skriver Howard Gardner i sin bok Den bildade människan.

Vi blandar ihop verklig kunskap och förståelse med något som man kan tävla i. Får mig att tänka på På spåret, som är den enda TV-frågetävling jag gillar. Jag tror det har att göra med att man inte bara ställer en massa faktafrågor utan att det också krävs slutledningsförmåga, förmåga att se samband, lösa gåtor och vara lite klurig för att räkna ut resmål och vem det är som söks i momentet Vem där?.  Det krävs helt enkelt att man inte bara är allmänbildad utan också att man kan tänka och dra slutsatser. Precis som i verkliga livet.

30 procent av alla föräldrar ruskar eller skakar sina barn och uppger att det beror på stress. Det framkommer av en rapport framställd av Stiftelsen Allmänna barnhuset.

Eftersom siffran för bara elva år sedan låg på betydligt lägre 12 procent och jag misstänker att stressen i samhället inte har ökat så lavinartat sedan dess tror jag något annat ligger bakom. Nämligen vår attityd till barn och till att straffa barn. Skämskuddar, kvarsittning och time-out gör något med vår syn på vad som är okej barnuppfostran och inte.

Om det är i sin ordning att straffa barn psykiskt så varför inte fysiskt? Antagligen tänker vi inte så medvetet men om man börjar se på barns beteenden som något som kan straffas bort så har vi ju redan accepterat själva straffandet. Steget till fysiskt bestraffning har helt enkelt blivit mycket kortare att ta.

Jag har nu fått beskedet från tidskriften Mana att de inte plockat bort några artiklar från sitt arkiv. Och hur jag än letar hittar jag inga där de kallar skolpolitiken för ”fascistisk”. Att Demirbag-Sten skyller på Mana var antagligen väldigt uttänkt från hennes sida eftersom de redan fått sin trovärdighet kraftigt ifrågasatt de senaste åren. Kanske har det ifrågasättandet skett med rätta (jag har inte satt mig in i det), men jag finner det ändå troligare att Demirbag-Sten bara drog till med något när hon konfronterades med sina hafsigt ihopkomna påståenden.

För ett par år sedan fick jag anledning att skriva en krönika om hur man på ledarsidor kan tillåta sig att påstå lite vad som helst eftersom man aldrig tar in repliker på samma sida. Mycket av det jag skriver där stämmer lika bra denna gång. Det som gör det hela lite extra pikant denna gång är att Demirbag-Stens krönika handlar om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Hon framställer alltså sig själv som sansad och balanserad, vilket naturligtvis ger extra trovärdighet åt hennes anklagelser mot kulturjournalister, samtidigt som hon ljuger rätt upp och ned.

I en krönika i GP förra veckan skrev Dilsa-Demirbag-Sten ”När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.”

Va, tänkte jag, hur har jag kunnat missa detta? Ett flertal kulturjournalister har alltså påstått att skolpolitiken är ”fascistisk”. 

Eller om sanningen ska fram så tänkte jag väl snarare: okej, here we go again, vilda anklagelser utan substans mot dem som vågar ifrågasätta den förda skolpolitiken.

Så efter att ha googlat och inte hittat några kulturartiklar där skolpolitiken kallades för fascistisk så mejlade jag Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig ned hänvisningar till de åsyftade citaten. Jag väntade och väntade men fick inget svar. Först efter att jag mejlat igen fick jag följande svar:

”sorry för sent svar. En hel del att göra. Kulturtidskriften Mana har likställt JB:s politik med fascism (var en populär jämförelse förra mandatperioden). Går att söka i Manas arkiv, om de inte har tagit bort det nu.”

”Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med ”liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Sanningen var det visst inte så noga med när Jan Björklunds kritiker skulle näpsas. Jag gissar att när målet är att avskräcka folk från att läsa kritik av skolpolitiken så känns det som en bra metod att framställa kritikerna som rabiata och oresonliga galningar som kallar saker för fascism lite hur som helst.

Tråkigt, för jag hade väntat mig lite mer av en annars ofta vettig debattör som Demirbag-Sten.

Jag har för övrigt sökt i Manas arkiv men inte hittat några artiklar där de kallas skolpolitiken för fascistisk. Kanske har de plockat bort just de artiklarna, kanske fanns även de bara i Demirbag-Stens fantasi.

Jonas Vlachos sätter fingret på något i det här blogginlägget:

”Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.”

Man ser helt enkelt det man förväntar sig att se.

I dagens DN kan man läsa om Nossebroskolan. Där har man satsat på att höja betygen bl a genom att alla lärare läser in sig på specialpedagogisk litteratur och genom att slopa smågrupper och i stället arbeta med fler lärare inne i klassrummen. På bara några år gick de från att ligga i botten till att nå resultattoppen bland svenska skolor. Massor av svenska kommuner har rest till Nossebro för att lära. Men i dagens DN konstaterar man att de höga betygen kanske inte riktigt korrelerar med elevernas verkliga nivåer. Det har satts för höga betyg jämfört med vad eleverna presterar på nationella prov (där de är medelmåttiga).

Jag tillhör dem som läst om Nossebro med både hopp och skepsis. Det de gör för kunskapsutvecklingen har verkat bra och intresssant. Samtidigt har jag själv nyligen skrivit om en metodik med vissa likheter med det man gör i Nossebro och även där har skolor hyllats som stora framgångar trots bara medelmåttiga resultat. Nossebro har i jämförelse verkat mycket mer seriösa och metodiken mer välunderbyggd forskningsmässigt. Har DN rätt finns anledning till besvikelse. Samtidigt kanske det är bra att det (återigen) blir uppenbarat att det inte finns några patentlösningar på hur en bra skola ska arbeta. Att skolutveckling är komplicerat och att kunskapsmätningar inte säger allt om en skola. Kanske är det så att ha som mål att höja kunskapsresultaten i stället för att utveckla eleverna som människor kan fungera som en begränsning för hur långt det är möjligt att nå vad gäller kunskapsresultat.

I en intervju med Ekot säger Jan Björklund att skolor borde polisanmäla elever oftare. På frågan om en elvaåring som sparkar en lärare bör polisanmälas blir svaret ja.

Varför stanna vid skolorna, undrar jag? Borde inte föräldrar polisanmäla sina barn mycket oftare också?

Nähä, låter det som en dålig idé? Kanske för att det är barn det handlar om och att vi vuxna ska lära barn vad som är rätt och fel, hellre än att straffa. Varför poliser skulle vara bättre än utbildade pedagoger på att förklara för barn varför det är fel att slåss eller mobbas förstår jag inte. Är de det? Knappast. Återstår alltså någon slags skrämselfunktion.

Att polisanmäla i tid och otid är att avsäga sig sitt eget vuxenansvar för de barn man anförtrotts att undervisa och utveckla som människor. Barn gör ibland fel. Då bör de få hjälp och stöd att be om ursäkt och rätta till vad de felat i stället för att själva riskera att utsättas för skräcken och (den eventuella kränkningen) det innebär att överlämnas åt vuxna auktoriteter som inte känner en.

Vid allvarligare problem kan man behöva sätta in personal med mer kompetens men polisanmälan bör sparas till verkligt allvarliga fall där de inblandade är femton år (eller i alla fall nära).

Vad innebär egentligen liberalism på 2010-talet? De som påstår sig representera traditionell liberalism drar åt konservatism och nyliberalismen behåller sitt grepp om det ekonomiska liberala rummet. Socialliberalerna isoleras som en lite udda kvarleva som kanske egentligen borde fundera på var de hör hemma på den politiska arenan. Frihet – det liberala slagordet framför andra, tycks idag handla mer om pengars frihet än om människors.

I inledningen till sin bok Frihet och fruktan skriver den enligt egen utsago liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz: ”Vart har de liberala demokratierna och i vissa fall uttalat liberala politikerna egentligen tagit vägen under det senaste decenniet eller så? Övervakning av oskyldiga, tortyrens återkomst, muslimskräck, lönearbetet som primär ideologi: det finns mycket att oroa sig för och undra över”. Hennes bok är ett försök att sovra i den liberala tanketraditionen och dagspolitiken för att se vad som håller och vad som inte gör det. Vad har liberalismen stått för, i vilket skick är den idag och vart ser det ut att bära det hän? Det är en spännande resa att följa med på. Hadley-Kamptz vågar sig på sådant som att ifrågasätta om äganderätten verkligen bör få behålla sin ställning som grundpelare inom den liberala tanketraditionen och om den fria viljan existerar; våra jag är ju i så hög grad en produkt av omgivningen. Men kanske är det när hon diskuterar liberala förhållningssätt till marknaden som hon är allra skarpast. En fri marknad är en chimär i vår tid, menar Hadley-Kamptz. I stället är våra moderna finansekonomier att betrakta som antimarknader (ett begrepp myntat av den franske historikern Fernand Braudel).

Stora företag samlar så mycket makt att de sätter den fria marknaden ur spel. De behåller och befäster sin makt eftersom de är för stora för att tillåtas gå omkull. Med subventioner och andra former av statligt stöd hålls de vid liv eftersom konsekvenserna av deras fall skulle bli alltför stora för samhället. ”Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare” skriver Hadley-Kamptz med referens till Grekland, Island och Irland. Ja, visst är det underligt att det fortfarande är så få marknadskramare som upprörs över att banker och finansinstitut slipper ta ansvar för sina dåliga affärer. Den fria marknaden är bara på låtsas men seglar likväl under liberal flagg. Alla de människor som kommer i kläm ses som ett nödvändigt offer för att hålla liv i det monstrum vi själva skapat.

Som krönika i GP idag