När jag som femtonåring började kalla mig feminist var jag ganska ensam om det. Det var 80-tal och inte precis feminismens årtionde. Jag hade ganska vaga begrepp om vad feminism var för något. I min värld syntes inte skymten av någon kollektiv kamp och att kalla mig feminist var nog mest någon slags personlig plattform att stå på: ‘ jag vet att jag är smart och jag tänker inte låta någon trycka ner mig’, typ.

I själva verket lät jag mig naturligtvis tryckas ner en hel del. Om man är femton år och heterosexuell så blir det lätt så. Jag blandade en kaxig attityd med en hel del svassande och nervösa fnitter. Och höll alltemellanåt på att gå sönder av att inte få ihop mina ideal med mitt beteende eller mina personliga strävanden.

På gymnasiet blev det både lättare och svårare. Jag träffade fler tjejer som var medvetna och stridslystna, även om jag inte precis rörde mig i några revolutionära kretsar. Men det fanns en och annan som också kallade sig feminist. Killarna skulle minsann inte få tro att de hade ensamrätt på att definiera världen och ta all plats. Jag sparkade – ofta ganska ofokuserat – åt lite alla möjliga håll, men var i alla fall inte längre ensam. Jag började bli medveten om och kunde bearbeta mitt eget kvinnoförakt, det som fått mig att fnysa åt tjejer som lät killarna tafsa på dem (jag klippte ju till, det kunde väl de också göra?) eller som inte tog för sig. Jag började förstå och se helt nya saker. Som att männen alltid framställdes som norm och kvinnor som någon slags avvikelse i våra skolböcker och som att det mest var kvinnor som förändrade sig och anpassade sig i relationer.

Först så småningom började jag också läsa på mer. 1991 började tidskriften Bang komma ut och det var en aha-upplevelse att läsa texterna i den. Idag fyller de tjugo år och Bang blev en startpunkt för min mer bildade feminism, en första väg in i alla de stridsskrifter, böcker och organisationer som drivit jämställdheten framåt under, faktiskt, flera hundra år.

Att vara påläst och ha siffror, forskning och andras kloka argument att luta sig emot var ett viktigt stöd när man inte riktigt kände att man passade in i den traditionella tjejrollen (jag var liksom alltid lite för högljudd, tyckmycken, argsint och platstagande och aldrig särskilt bra på att skratta åt dåliga skämt). Carin Holmberg och Nina Björk blev så småningom husgudar och viktiga inkörsportar till ännu fler viktiga feministiska tänkare. Tillsammans har de berikat mitt liv, hjälpt mig att ta strid, ta plats och ge saker deras rätta proportioner. Och det gäller såväl i yrkeslivet som i privatlivet. Utan dem hade jag kanske blivit galen i stället för konstruktivt arg.

Så här på internationella kvinnodagen vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam mot alla kvinnor (och en och annan man) som lagt tid och engagemang på att bilda sig själva och andra och föra en kamp för jämställdhet. Jag önskar bara att jag själv hade bidragit med mycket mer.

I senaste numret av Pedagogiska magasinet har jag ett reportage om de pedagoggrupper som inte kommer få lärarlegatimation på samma villkor som övriga.

Pedagogikprofessor Christer Fritzell skriver idag i Svenskan nyanserat om en kunskapssyn som leder fel. Jag vet inte om jag inbillar mig, men börjar inte mediesamtalet om skolan bli lite mer nyanserat ändå?

Måndag och tisdag spenderade jag på två olika skolor. Första dagen på Margarethaskolan i utkanten av Knivsta. Det är en f-9-skola som arbetar Reggio Emiliainspirerat. Jätteroligt att få se hur de arbetar och prata med lärare och elever. Skolan tar sitt demokratiuppdrag på stort allvar och arbetar mycket med elevernas inflytande och delaktighet. På sin hemsida skriver de bland annat:

”I det pedagogiska arbetet betonar vi värdet av ömsesidigt beroende genom delaktighet, förhandling och lärande i grupp. Att tänka själv, ställa frågor och formulera hypoteser tillhör vardagen på vår skola. Likaså att göra val, driva projekt från start till mål och reflektera över lärande. Vi lyfter fram elevernas processer likaväl som deras resultat. Kort sagt vill vi ge eleverna övning i att vara självständiga och starka individer med goda samarbetsförmågor.”

På tisdagen var jag sedan på Rytmus musikgymnasium i Nacka och var med på några lektioner och pratade med elever och lärare. Skolan arbetar med normkritisk pedagogik, vilket innebär att man hela tiden försöker synliggöra normer och lära eleverna att ifrågasätta dem.  Också det en mycket givande dag för mig. Jag blir så oerhört glad av att träffa pedagoger som driver skolutvecklingen framåt och har både eleverna och övergripande värden i fokus.

För övrigt lovar jag att från och med nu sluta använda uttrycket ”i fokus” så mycket.

Flera av de reformer regeringen nu genomdriver på skolans område är kontraproduktiva. Det finns det massvis av forskning som visar. Ändå är pedagogikforskarna nästan osynliga i det offentliga samtalet om skolan.

Med argumentet att den pedagogiska forskningen är ”politiserad” har de marginaliserats. Personer som kräver mer kunskap i skolan tar alltså plats på bekostnad av dem som faktiskt besitter kunskaper om lärande och om verkligheten ute i skolorna.

Hur har det kunnat ske?

Med fingertoppskänsla för vilka beten media nappar på har vår utbildningsminister konsekvent skildrat skolan som ett problemområde. Motsättningar och bråk säljer tidningar och Jan Björklund utnyttjar denna medielogik till sin fördel. Han har varit mycket duktig på att skapa fiktiva motsättningar som ger braskande rubriker.

Men skulden vilar inte bara på honom. I sin avhandling om Dagens Nyheters bild av skolan under 90-talet visade Matilda Wiklund hur tidningens opinionssidor styrde skoldebatten mot en förenklad bild av läget, med fokus på krisskildringar och kunskapsbrist. Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.

Medierna har alltså inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap (de flummiga) och dem som är för; detta trots att alla med någon som helst tankeförmåga måste kunna inse att några debattörer som är emot ”kunskap” naturligtvis inte existerar. Bara debattörer som har en annan syn på vad kunskap är och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den.

Man skulle kunna säga att skolan på mediemarknaden har sålts till dem som skapar mest konflikter och betalar bäst i form av snygga formuleringar och billiga nyheter.

Lärare och elever blir därför fösta hit och dit av människor som utan större kunskaper om skolan ändå tagit sig tolkningsföreträdet. Och den allmänna – tyvärr ofta djupt okunniga – bilden av hur det ser ut i skolan och av hur en bra undervisning bör ser ut tillåts styra hur skolan utformas.

I en utredning förra hösten presenterade Skolverket en rad faktorer som man funnit vetenskapliga belägg för att de påverkar resultaten i skolan positivt.

Mätande, tidigare betyg, mer ämneskunskaper för lärarna och mer strafftänkande ingick inte bland dessa.

Det gjorde i stället sådant som lärarens kunskaper i didaktik (konsten att undervisa), goda sociala relationer (skolforskaren Lennart Grosin har studerat vad som gör skolor effektiva och använt begreppet ”pedagogisk kärlek” för att beskriva lärarens optimala förhållningssätt till sina elever), höga förväntningar på eleverna och elevinflytande.

Skolan bör optimalt vara en lustfylld plats där man får upptäcka, socialisera, utvecklas och tillfredsställa nyfikenhet på.

För det behövs mer tid för varje elev, intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt) och frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.

När läroplanen slår fast att skolan ska fokusera på individen handlar det om ett lärande som är personligt anpassat efter elevens förutsättningar och intressen, men denna princip urvattnas nu till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen.

Mycket litet tyder på att den boll som satts i rullning är i avstannande.

Vi fortsätter mot en alltmer segregerande skola, med allt ytligare lärande och allt sämre psykisk hälsa bland de unga.

Dagens barn får betala för enskilda populisters politiska karriärambitioner och för att tillfredsställa de kommersiella mediernas ständiga behov av motsättningar att sälja till sina annonsörer.

På LO-tidningens kultursida idag.

Bra debattartikel om skolan. Problemet är, enligt denna lärare och skolutvecklare, att skolan aldrig klarat av att implementera den läroplan som kom 1994.

… skriver Lena Mellin i Aftonbladet.

Vi har i Sverige idag en socialtjänst som på många håll tycks se som sin främsta uppgift att få folk att sluta komma och be om pengar och en f-kassa som gör människor deprimerade och sjuka. Vårt sociala skyddsnät håller på att förvandlas till ett krig med skämskuddar. Den som faller får ett slag i bakhuvudet för säkerhets skull – så de förstår att allt är deras fel och att allt som behövs är att de ställer sig upp igen och skärper till sig.

  Hets hette Alf Sjöberg-filmen från 1944 där Stig Järrel spelade den pennalistiske läraren Caligula. Filmen väckte en känslosam debatt om skolan när den kom. Hets! är namnet även på Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan och nog finns det en del att låta sig uppröras av också i den.

I boken ger författaren hela utbildningssystemet av idag, från grundskola och upp till universitetets forskarutbildningar, en ordentlig genomkörare. Hets! är full av djupdykningar i både pedagogisk forskning och utbildningspolitiska propositioner och rapporter. Liedman skriver både klokt, roligt och vasst om sådant som kunskap, bildning, utbildning, motivation, bedömning och lärarnas brist på frihet. Den som liksom jag själv känner frustration över en kunskapssyn som är så snäv att allt som inte är mätbart tenderar att betraktas som sekundärt ges många tillfällen att nicka instämmande.

Boken inleds med en tillbakablick på skolans utveckling. Idé- och lärdomshistorikern Liedman börjar i sumerisk tid, går över uppkomsten och utvecklingen av universiteten vidare till den allmänna folkskolan och 1900-talets reformpedagogik och allt bredare gymnasium. På så vis sätts dagens skola och högre utbildning in i ett sammanhang som ger perspektiv och förståelse för vad det är vi har byggt vidare på.

När Sven-Eric Liedman kommer in på den nutida utvecklingen inom högskola och universitet hettar det till som mest. Han beskriver hur krav på ”kommersialiserbarhet” riskerar att snäva in forskningen och urholka universitetens frihet, och han framhåller att ett ökande konkurrenstänkande minskar mångfalden och likriktar tänkandet. En fröjd är det att läsa när han ironiserar över rädslan för att unga människor ska slösa bort sin tid på att ”överutbilda” sig. Likaså när han skriver om den förvirrade föreställningen att det bästa för samhället är om unga människor går direkt från gymnasiet in på en högskoleutbildning utan att resa, arbeta eller läsa strökurser emellan.

Sven-Eric Liedman är också mycket kritisk till hur bruket av pseudokvantiteter ökar, bland annat för att rangordna universitet. Pseudokvantiteter är siffror som förleder oss att tro att det som i själva verket bygger på subjektiva omdömen har sin grund i någon slags mätningar med absoluta resultat. När man sätter siffror på personliga uppfattningar om något, som exempelvis ett universitets ”rykte”, och sedan använder dessa siffror för att rangordna lärosäten blir det vilseledande, menar Liedman.

Sven-Eric Liedman visar hur pseudokvantiteterna infiltrerar många samhällsinstitutioner och inte minst skolans värld. Apropå betyg skriver han: ”betyget som sådant döljer alltid just dessa omdömen för den som inte är insatt. Människor med högst olika kunskapsprofiler får samma betyg. (…) Kort sagt: man vill mäta exakt, men det är mindre och mindre man mäter. Den levande människan hamnar utanför mallen.” Den information betygen är tänkt att ge kan bättre uttryckas på annat sätt, menar Liedman, som föreslår att vi endast ska se på dem som urvalsinstrument för högre utbildning. Jag kan inte annat än instämma: pseudokvantiteter kan aldrig bli en sann mätare av verklig kvalitet. Det som har andra värden än främst ekonomiska riskerar dessutom alltid att döljas bakom en dimridå av siffror.

Det krävs ibland viss ansträngning för att hänga med när Liedman ledigt svingar sig fram i utbildningsdjungelns lianer men för den som vill få en god överblick över utbildningshistoria och utbildningspolitik är han ändå en god guide. Den enda verkliga kritik jag har att framföra är att det är synd att författaren här och var ironiserar och antyder ogillande utan att följa sin tanke till dess slut. Det blir några gånger helt enkelt lite svårtolkat vad det är han vill ha sagt. Som när han är kritisk till EU:s uppställda åtta nyckelkompetenser utan att fullt ut lyckas klargöra vari hans avoghet egentligen består.

Hets! bör framför allt läsas som ett indignerat inlägg i en ofta bara alltför ovederhäftig och ytlig skoldebatt. Jag håller inte med Sven-Eric Liedman om allt men med sina skarpa analyser tvingar han mig flera gånger att reflektera över mina egna ståndpunkter och vässa mitt eget tänkande. I bokens sista kapitel ger han några nycklar till en skola så som den skulle kunna vara om den var riktigt bra: med leken i centrum, lust och möda sida vid sida och med dialog och demokrati som både mål och medel. I en sådan skola krävs det att lärarna har ett genuint intresse både för sina ämnen och för sina elever som människor och att lärarnas främsta egenskaper är förmågan att väcka entusiasm hos eleverna. Som denna skolas största fiende pekar han ut den hela tiden ökande segregationen.

Sven-Eric Liedmans bok är ett utmärkt inlägg i en behövlig diskussion om vad vi ska göra åt en skola som stjälper många elever på deras väg mot mognad, klokhet och bildning, i stället för att hjälpa dem. Det är bara att hoppas att boken Hets!, liksom filmen Hets kan komma att skapa debatt om en urspårad skolpolitik byggd på floskler och gamla fördomar.

Som recension i GP idag.