Sara Granér är ett geni! ”Stoppa naturlagarna nu!”

Jag har aldrig sett en strip/ruta av henne som inte varit smart, rolig och klok. Nu ska jag köpa senaste albumet som julklapp till mig själv och andra behövande.

All har inte råd. Så ser tyvärr verkligheten ut. Alla har inte råd att betala hundra kronor till klasskassan eller ens trettio kronor till en blomma till fröken. För många av oss som har råd kan det vara väldigt svårt att sätta sig in i att så lite pengar faktiskt kan vara oöverstigligt för somliga. Att det kan innebära skillnaden mellan att ha råd med frukost hela månaden ut eller att inte ha det. Men det är likafullt så det är.

Om man har extremt ont om pengar så är det ofta väldigt svårt att ställa sig upp på föräldramötet och säga att man inte kan betala, eller att förklara för klassföräldern som trycker på om betalning att man inte har råd. Därför vilar ansvaret på oss alla att säga ifrån för allas räkning.

Skolan ska vara avgiftsfri. Det måste gälla allt som har med skolan att göra. Det ska helt enkelt inte finnas någon press eller något tvång att lägga ut några pengar alls i samband med barnens skolgång. De som har råd och möjlighet ska så klart kunna få bidra med pengar till en klasskassa eller till presenter men ingen ska bli stigmatiserad eller känna sig uthängd av att låta bli.

På mitt ena barns förskola sköts insamlingen till pedagogernas julklapp i år helt anonymt. De som kan och vill ombeds lägga mellan 20 och 50 kronor i ett kuvert UTAN namn på. Ingen ska kunna räkna ut vilka som inte kan bidra. Och ja, säkert innebär det att en och annan som egentligen har råd också låter bli att betala. Men känns inte det som ett marginellt problem i jämförelse med att människor som redan har det svårt på grund av en pressad ekonomi, också ska behöva skämmas offentligt för det?

Läs mer om detta från Rädda barnen här, eller på författaren Pernilla Alms blogg här, eller från organisationen Majblomman här.

I Majblommans rapport Insamlingar och avgifter i skolan skriver de så här:

”Det är inte tillåtet att samla in pengar genom att föräldrar ska betala ett ‘lika belopp för alla’, regelbundet eller i samband med en aktivitets genomförande. Det är inte heller lämpligt att skicka påminnelser om frivilliga insamlingar. Tänk på att det är direkt olämpligt och utestängande om det förekommer obligatoriska avgifter för att få delta, till exempel inträde på skoldisco eller fika på föräldramöten.

(…)

När det gäller aktiviteter som arrangeras av föräldrar och genomförs på fritiden bör samma hänsyn tas till att familjer har olika ekonomiska förutsättningar och att fattigdom inte sällan är förknippat med skamkänslor. Det är barnets upplevelse som måste vara vägledande; för barnet har det ingen betydelse om det är på skoltid eller fritid, det är alltid lika tufft att hamna utanför. ”

Så har senaste PISA-testresultaten kommit och debatten om skolans problem blossat upp på nytt. Och det finns goda skäl till upprördheten. Sverige sjunker i mätningarna, inte bara relativt andra länder utan även jämfört med egna tidigare resultat. Ja, vi är rentav det land i undersökningen som haft allra sämst resultatutveckling sedan det förra testet. Det som en gång användes som skäl för att genomföra stora förändringar av skolan – lögnen att Sverige presterade dåligt i PISA – har nu blivit sann.

Så hur går vi vidare ur detta? Hur kommer vi bort från tvärsäkerhet, pajkastning och ogenomtänkta och ounderbyggda hastreformer som bland annat skapat mer stress och mindre frihet för elever och lärare, mer segregation och sjunkande nivåer av mätbar kunskap? Kanske genom att ta PISA-resultaten på allvar men samtidigt konstatera att den del av PISA som handlar om mätbara kunskaper faktiskt bara är en indikator bland många på hur det står till i den svenska skolan. Kanske genom att sluta stirra oss blinda på vad som utmärker de länder som presterar högt på PISA, för att kunna härma dem, och i stället ställa oss den centrala frågan: vad ska vi ha den svenska skolan till? Vad är det vi vill vi åstadkomma? Och hur når vi dit?

Vill vi ha en skola där prestationer är allt, konkurrensen är stenhård och många barn pluggar fjorton timmar per dag, som i PISA-framgångsrika Korea? Vill vi ha en skola där eleverna saknar lust att lära och upplever klassrumsklimatet som dåligt, som i Finland (som ligger bäst till av de nordiska länderna)? Eller kan vi skapa egna ambitioner, som bygger på en helhetssyn på eleven och på skolans roll i samhället, och som inte handlar om att tävla med andra i kunskap utan om hur vi får elever att både må och lära bra, bli empatiska och kreativa och att vilja och kunna samarbeta och ta ansvar för, och bidra till vårt samhälle?

Jag tror faktiskt att de flesta kan komma överens om att skolans övergripande mål är något annat och mycket större än att komma högt i PISA-rankingen. Vi har en mycket bra läroplan som på ett klokt sätt pekar på skolans viktiga roll för att utveckla inte bara faktakunnande utan också sådant som demokrati, kreativitet, social förmåga, samarbetsförmåga och tänkande, så kanske kunde alla upprörda tyckare börja med att läsa den? Om vi vet vart vi vill ta oss och klarar att stå över lusten att tävla i kunskap blir det kanske också lättare att fundera över vilka vägar som är lämpliga för att nå dit.

Som krönika i GP idag.

Idag fick jag ett tjockt paket med posten. I det låg tre ex av en ny antologi som heter After work. Farväl till arbetslinjen. Jag medverkar med en av texterna och mer om den kan man läsa här. Jag har inte hunnit läsa själv än men det ser ut att vara många intressanta bidrag!

Upptäckte just att man kan provläsa ur min bok här (förord och första kapitlet).

– Det finns inga alltigenom dåliga människor. Alla har något gott i sig som man kan vädja till, säger mannen framme på scenen.

Paul Rusesabagina räddade över 1200 människor undan folkmordet i Rwanda genom att ta emot dem som gäster på det hotell han förestod. Han använde all sin diplomatiska förmåga och utnyttjade alla sina kontakter med samhällets högt uppsatta och höll på så vis, med ordet som enda vapen, våldet och vansinnet utanför sitt hotell. Han skapade med sitt eget liv som insats en fristad för en del av dem som riskerade att dödas.

I helgen gästade Paul Rusesabagina MR-dagarna i Stockholm för att delta i två seminarier. Inför lördagens framträdande ringlade sig kön lång redan en halvtimme i förväg och trängseln skänkte närapå lite rockstjärnestämning åt evenemanget. Många av dem som sedan bänkade sig i den stora hörsalen var unga, vilket kändes hoppingivande. Det är snart tjugo år sedan folkmordet och tio år sedan filmen om hans gärningar, Hotell Rwanda, kom ut men Rusesabagina har uppenbarligen inte fallit i glömska.

Vänligt leende mötte han sin publik och berättade om sina erfarenheter och om hur han ser på Rwanda idag. Han gav också sin syn på hur vi bör bemöta förtryck, aggressivt motstånd och hot mot våra liv för att skapa en positiv utveckling i stället för att bidra till en negativ spiral. Några av hans lärdomar och råd till dem som hamnar i konfliktsituationer kan sammanfattas såhär:

– Välj att tilltala det goda i varje människa.

– Samtala och kompromissa.

– Ord är det bästa vapnet.

– Bygg vänskaper och nätverk som kan vara till stöd för dig.

– Tro inte att majoriteten alltid har rätt. Vi måste lita till vårt eget samvete.

– Om man har en ledarposition är det viktigt att hålla sig lugn och fokuserad.

– För en hållbar lösning måste man undvika att skapa en vinnare och en förlorare.

Paul Rusesabagina är fortfarande engagerad för rättvisa, försoning och en positiv utveckling för Rwanda men lever idag i exil i Belgien, på grund av sin kritik mot den rwandiska regeringen. Han fortsätter att ta ställning, vägrar att söka makthavarnas gillande och insisterar på att följa sitt samvete och sin moral.

Att välja ord i stället för våld och att se det potentiellt goda i varje människa är inte detsamma som att vara mesig. Vi har mycket att lära av Paul Rusesabaginas erfarenheter, klokskap och exempel, också i ett Sverige som visserligen är mycket långt ifrån Rwanda i 90-talets början, men där vi ändå ser en ökande polarisering. Samtal är vägen framåt.

Som krönika i GP idag.

Idag har jag pratat godhet och ondska på MR-dagarna tillsammans med Brian Palmer Har också lyssnat till och skakat hand med Paul Rusesabagina. och nu sitter jag och ångrar att jag inte gjorde som alla 15-20-åringar och bad att få bli fotad med honom också. det är fånigt att envisas med att bete sig vuxet och värdigt när man träffar någon man verkligen beundrar.

Igår var jag på Sverige 3.0-konvent (mer info här, men ingen idé att googla för då hittar man bara info om en annan organisation som arbetar med kvinnligt entreprenörskap). Initiativet togs av Navid Modiri och detta var tredje sammankomsten med samtal om hur vi vill att Sverige ska se ut i framtiden (med fokus på mångfaldsfrågor). Hoppingivande och härligt att möta så många människor som vill samtala, snarare än debattera, och som vågar visionera. Många av deltagarna är dessutom redan i full gång med kloka projekt för mångfald, integration och minskade samhällsklyftor. För den som är med på twitter – vilket jag inte är själv – så är hashtaggen #sv3rige .

Köpenhamn 1943. Grannflickorna Annemarie och Ellen är bästa vänner och leker tillsammans som barn gör. Visst tycker de att de tyska soldaterna som stoppar dem när de springer för fort är obehagliga, men de inser inte hur stor faran faktiskt är. Ellen är judinna och en dag beordras Ellens familj att inställa sig hos tyskarna för att deporteras.

            Så inleds den amerikanska författaren Lois Lowrys bok Den gyllene stjärnan, som utkom första gången på svenska 1990. Nu kommer den ut på nytt.

            Berättelsen om Ellen och Annemarie är påhittad men historien bygger delvis på Lowrys danska väninnas barndom i andra världskrigets Köpenhamn. Det vilar ett skimmer av nostalgi över beskrivningarna av staden och boken formar sig till en hyllning till Danmark, danskarnas motstånd mot ockupanterna och deras lyckade räddning av landets judiska befolkning (som smugglades över till Sverige med hjälp av fiskebåtar).

            Det är rörande och hoppingivande att läsa om de unga flickornas rädsla och mod och om enskildas insatser för att befria Danmark och rädda utsatta människor. Flera gånger får jag tårar i ögonen. Samtidigt blir jag störd av den övertydliga uppdelningen av danskar och tyskar i goda och onda. Tyskarna blir aldrig mer än klichéer, med sina uniformer och sin aggressivitet, och alla danskar är ensidigt snälla och hjältemodiga. Boken blir lite för mycket av banal pamflett och för lite av fördjupning av vad det innebär att leva under en ockupation, och ännu mindre av hur det kan vara att vara ockupant.

            Men, tänker jag, en pamflett har också en funktion att fylla; och ett budskap om att man ska våga riskera något för att hjälpa sin nästa är inte fy skam. Som underlag för vidare diskussioner i ett klassrum eller i annan barngrupp har Den gyllene stjärnan en hel del att erbjuda.

Eva-Lotta Hultén

Som recension i GP igår