Utdelningsfest igen. Och så blir det kris och staten måste rädda bankerna. Och så blir det utdelningsfest igen och så blir det kris … Man tycker att företag som arbetar med ekonomi borde vara lite bättre på att hantera pengar. Bra krönika av Andreas Cervenka, i Svd, om vilka krav som borde ställas på bankerna.

Och så en bra debattartikel i GP – om att timplanerna inte borde ändras (till att stadga fler mattetimmar) utan avskaffas. Det finns inget stöd i forskning för att timplaner är bra. Tvärtom lär vi oss olika saker olika effektivt, och behöver därför lära oss på olika sätt. Dessutom är tematiskt lärande bättre – och då blir ju timplaner bara till besvär.

När de kommersiella TV-kanalerna dök upp på 80-talet kallades de konsekvent för reklam-TV. Det som främst utmärkte dem var inte programutbudet utan att det sändes reklam. När programmen bröts för reklam blev det protester och filmskapare rasade mot att deras upphovsskyddade verk styckades upp. Idag protesterar ingen längre. Vi har vant oss. Samtidigt tittar vi allt mindre på de reklam-finansierade TV-kanalerna. Det innebär att de får färre tittare att ”sälja” till de företag som ska lockas att köpa reklamtid. På mediernas branschorganisation TU:s hemsida konstaterar man att ”Ur annonsörssynpunkt är problemet särskilt intressant eftersom det handlar om attraktiva och köpstarka grupper. ” 75 procent av befolkningen undviker dessutom själva reklamen när de väl ser på en kommersiell kanal. De passar på att göra annat.

Vi har blivit så vana vid reklam att vi blivit allt skickligare på att ignorera den. Det gäller var den än dyker upp. Första gången en stor reklamblaffa dök upp framför den stora dagstidningens hemsida så reagerade jag starkt. Nu klickar jag bara bort den och blir knappt irriterad.

I nyutkomna boken Reklam och PR som ger effekt återges ett psykologiskt experiment som visar hur skickliga vi är på att ignorera sådant som inte intresserar oss. Försökspersoner ombads räkna antalet passningar i en basketmatch. Mitt i filmen klev en man i gorilladräkt för en stund in på planen. Över hälften av experimentets deltagare var så koncentrerade på sin uppgift att de inte noterade den. Fenomenet kallas inattentional blindness. Det tar sig exempelvis uttrycket att vi snabbt scannar av en dagstidningssida och registrerar vad som är artiklar och vad som är reklam – och ignorerar den sistnämnda. Den här egenheten innebär att reklammakare hela tiden söker nya vägar att nästla sig in i vårt medvetande.

Genom att få in marknadsföringen i det vi har för avsikt att ta del av undviker man inattentional blindness. Reklam som är gratis och dessutom framställs som nyheter producerade av en journalist är naturligtvis dessutom en oerhört bra affär rent ekonomiskt. Därför har företagen ständigt förfinat sig på att paketera lanseringar av nya varor och tjänster så de blir nyhetsanpassade. I kombination med allt större tidspress och allt snävare budget på redaktionerna leder det till nyhetsartiklar som i väldigt hög grad bygger på PR-makarnas utskick. I boken Reklam och PR som ger effekt tar man Ryanair som exempel. När de lät meddela att de ville införa ståplatser på sina flyg fick det stort genomslag. Budskapet att företaget var beredda att göra nästan vad som helst för att få ner priserna nådde ut.

Den som arbetar med TV måste i allt högre utsträckning hantera frågor om produktplaceringar. Hur mycket tål tittarna? Produktplacering går inte att undkomma i någon TV-kanal. I regeringens Public Service-utredning, som kom tidigare i höstas, diskuteras också sponsring. Man konstaterar att många stora sportevenemang blir omöjliga att köpa in utan sponsring och föreslår ett tak på 20 sponsrade evenemang per år. Då blir företagen som sponsrar en del av själva sändningen i stället för ett störande avbrott. Så kallad indirekt sponsring, vilket innebär att externt producerade program sponsrats, är idag tillåtna men utredningen föreslår att man ska ställa särskilda redovisningskrav för att säkerställa programföretagens oberoende.

Reklamen tränger sig på och kryper hela tiden närmare oss. Den kommer som mejl i vår inkorg, sms i vår telefon, som flimrande bilder när vi står i kassaköer och som smygreklam i bloggar vi läser. Dagens marknadsföring vill ”bygga relationer” och ”skapa förtroende”. Vi ska känna att det är en del av vår personlighet att dricka en viss läsk eller köpa ett visst klädmärke. Vi väljer inte bara jacka/möbel/mat/semestermål, vi väljer vilka vi är. Drömmen är att vi inte ser det som att vi köper X-läsk, vi är ”anhängare” till X-läsk.

Allt oftare kommer reklamen dessutom med våra vänner som avsändare. Vi vidarebefordrar roliga filmsnuttar till varandra på sociala medier, på facebook trycker vi på ”gilla” för något företag, checkar in på restauranger och nöjesetablissemang eller deltar i tävlingar om prylar. Vips dyker det upp i våra vänners nyhetsflöden. Genom att sända budskapen via våra vänner inger företagen förtroende och utnyttjar vår önskan om att höra till och vara som dem vi umgås med.

På facebook har vi dessutom varit snälla nog att självmant förse reklamköparna med information om oss: ålder, kön, bostadsort, födelsedag, utbildning …. Företag som köper facebookannonser kan skräddarsy målgruppen utifrån elva parametrar. Det är självklart ingen slump att jag som 40-årig kvinna får reklam för antirynkkräm och bantningsmedel.

Boken Facebook marketing ger tips på hur företagen kan använda våra personliga data för att skräddarsy reklam där vi själva vävs in i berättelser och upplevelser. De tar welcometoFC.com som exempel. Man loggade in på sajten via facebook, som bidrog med den personliga information man uppgivit. Den användes för att bygga en story från filmen Fight Club där man byggdes in som karaktär. Som avslutning kom uppmaningen att köpa en Fight Club-dvd. Facebook Marketings författare förklarar varför det här är så bra: ”Det (…) får dig att vilja springa runt och berätta för alla dina vänner eftersom det är så coolt. Sådan här mun-till-mun-marknadsföring är den bästa marknadsföring ett varumärke eller en produkt kan önska sig”.

Facebook är inte bara världens största sociala medium, det är också världen mest effektiva marknadsföringskanal. Som Anton Samuelsson formulerade det i en artikel för Svenska dagbladet i december: ”Facebook förvandlas sakta till ett jättehäfte med rabattkuponger och många användare börjar tröttna på friheterna man tar sig i våra namn.” Det är visserligen gratis att gå med men vi betalar genom att säljas som potentiella kunder och genom att själva arbeta gratis som marknadsförare. Ibland utan att ens ha klickat på något. Under hösten granskade SVT hur medlemmar på facebook använts i annonser mot sin vilja och hur människor påståtts ha klickat på ”gilla” för olika företag när de inte ens varit uppkopplade.

Redan 1957 skrev författaren Sven Lindqvist i sin bok Reklamen är livsfarlig: ”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.” Sedan dess har antalet reklambudskap vi möts av en vanlig dag ökat lavinartat.

Reklam går ut på att få oss att känna att vi inte duger som vi är och inte kan vara nöjda med det vi har. Det hela paketeras som löften om lycka och framgång i utbyte mot pengar. Det finns anledning att bekymra sig över hur reklamen tränger sig allt längre in i våra liv och hur den lägger sig som en hinna också mellan våra sociala relationer.

Det förändrade reklamlandskapet innebär att vi ständigt måste vara på vår vakt inför att i princip alla budskap vi nås av kan vara del av ett företags marknadsföring. Som Nina Björk skriver i Lyckliga i alla sina dagar: ”När någon talar till mig blir min första fråga: Vad är han ute efter? Är det mig eller mina pengar som tilltalas? (…) En genomkommersialiserad kultur fostrar oss till misstänksamhet.” Medieutbudet kommer att förändras. Reklam-TV kan inte finansieras utan tittare som faktiskt ser på reklamen och våra dagstidningar går redan på knäna under den vikande annonsmarknaden. De stora mediehusen söker nya vägar för att rädda sig; satsar på webb-TV, kampanjjournalistik och mer skvaller och köper upp nätcommunitys för att säkra sina reklamintäkter och sin överlevnad. Det här innebär att journalistiken och dagspressen står inför stora förändringar och ingen kan ännu säga vart det bär hän. Det enda vi vet säkert är att reklammakarna kommer fortsätta söka vägar att nå fram till oss, och att de inte kommer betala för annonsering där det inte ger utdelning.

I senaste numret av tidskriften Neo skriver journalisten och författaren Jens Liljestrand om sitt liv som frilans. Det är deprimerande läsning om ett liv i det så kallade prekariatet. Ett osäkert liv där man aldrig vet hur inkomsterna ser ut, har svårt att planera, omöjligt att få lån, osv. Han skriver att han aldrig träffat någon som faktiskt vill frilansa hellre än ha fast jobb.

Det har jag, och jag tillhör själv den (antagligen ganska lilla) skaran. Jag trivs som frilans. Visst var det knackigt ekonomiskt i många år men sedan flera år går det bra (fast jag känner igen det ständiga ifrågasättandet från andra som han beskriver: ”går det verkligen att leva på det?” – och har ibland haft lust att påpeka att jag inte har för vana att fråga andra hur det går för dem ekonomiskt).  MEN, det är ett tufft liv att frilansa och arvodena pressas nedåt. Fler försöker hanka sig fram eftersom anställningar försvinner så konkurrensen ökar ju också.

Och det här kommer att göra något inte bara med dem som skriver utan också med journalistiken och med samhället. Alla dessa osäkra anställningar och hattiga frilansliv och den ständiga pressen att prestera gör journalistiken sämre. Mer ska produceras på kortare tid. Tid för fördjupningar uteblir. Människor som besitter kunskaper som behövs i journalistiken ger upp och väljer andra banor för att orka och för att kunna försörja sig. Liljestrand skriver om hur vi som ska beskriva världen, analysera och förklara den, bränns ut och/eller börjar småfuska i reklambranschen eller börjar kanske slarva med källkollen – för att vi inte hinner göra bra jobb om vi samtidigt ska kunna försörja oss. Min oro både för journalistiken som sådan, för kollegor, och även för min egen framtid som journalist ökar för varje månad.

 Sedan värnplikten avskaffats finns bara en samhällelig institution kvar dit alla medborgare kan tvingas även emot sin vilja: skolan. I centerns utkast till nytt idéprogram har en tanke om slopad skolplikt framkastats. Den skulle i stället ersättas av en läroplikt, som ger föräldrarna skyldighet att se till att deras barn får en fullgod utbildning. Jag tycker inte att det är något bra förslag. Alla föräldrar är inte lika lämpade att hjälpa sina barn till lärande och skolan har en viktig samhällsbärande funktion som jag inte vill se gå förlorad. Däremot vill jag gärna se en diskussion om vad skolplikten innebär för elever, föräldrar och utbildningsanordnare och hur vi handskas med den på ett klokt sätt.

Det finns något djupt kluvet i vår syn på skolan. När vi pratar om barn i utvecklingsländer framhåller vi gärna att barn inte ska behöva arbeta, att de har rätt att i stället gå i skolan. Samtidigt agerar vi på hemmaplan som om skolan främst är en plikt och inte en rättighet. Det medför att det inte spelar någon roll om barnen vill vara i skolan eller ej. Den som inte går dit ska straffas – med kvarsittning eller frånvaronotering i betygen. Föräldrar kan få böter.

I boken Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men alltför många bortser från att barnet är en individ redan nu, med dagligt behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda ”rätta” banorna. Har vi rätt att göra så? Vem har i så fall givit oss den rätten?

Vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger på ett samhälleligt plan lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

En skola som fokuserar främst på lärande som en rättighet i stället för en plikt måste ständigt anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet. Det räcker inte att leverera en utbildning som är matnyttig i framtiden. Som väl är finns många kloka lärare som redan förstått detta. Skolplikten bör finnas kvar men balanseras av en barnsyn som ger barnet rätt till meningsfullhet, glädje och lagom utmaningar i stunden.

 Som krönika i GP idag

I dagens Arbetet skriver jag om hur den som vill få medieutrymme idag hellre bör öva verbala boxning än göra research.