Ibland blir jag trött på Åsa Linderborgs tvärsäkerhet och alltför yviga viftande med yxan men den här artikeln är mitt i prick vad jag känner om åsiktsklimatet i vissa kretsar nuförtiden. Det har blivit en hetsjakt på personer som uttrycker sig fel. I stället för att peka på rådande normer och strukturer och försöka vidga dem genom att få människor att lära nytt och tänka om så anordnas hetsjakter och hatkampanjer mot dem som råkar uttrycka sig fel eller klumpigt. Ursäkter godtas inte. Det är ett evigt rullande i tjära och fjädrar som gäller.

Jag skulle verkligen önska att folk var mindre ivriga på att mata och odla sitt hat. Ilska är jättebra som startmotor men ofta väldigt dåligt som medel för att åstadkomma något hållbart på sikt.

Linderborg skriver bland annat:

”Människor som vill vara solidariska får höra, att du saknar empirisk erfarenhet och därmed empatisk förmåga att förstå de här frågorna. Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft?
Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå. Det är skillnad på personlig erfarenhet, ideologi och samhällsstruktur. Fattar vi inte det omöjliggörs all solidaritet och därmed massrörelse. Världshistorien hade sett annorlunda ut. Man kan ta patent på erfarenheter, men man kan aldrig ta patent på kamp.”