Barn ska inte ha roligt, de ska lyda

Eva-Lotta Uncategorized

Att lära är inte kul och barn bör bita ihop och göra som de blir tillsagda.

Riktigt så tydligt är det sällan någon som formulerar sig, men det ligger ofta där i undertexten. Att lära är tråkigt men måste göras. Barn ska inte ifrågasätta och obstruera för vuxna vet bäst. Det är ett både obehagligt och kontraproduktivt sätt att betrakta såväl lärande som barn.

De flesta människor älskar att lära sig saker när de är små och tycker att det är jätteroligt att börja skolan. Inom bara något år har många av dem tappat sin lärlust och i slutet av grundskolan är det bara en liten minoritet som lär sig av lust och nyfikenhet (forskning av bl a Ingrid Pramling Samuelsson). Något är väldigt fel när den institution vi byggt upp för lärande tar ur barnen deras lust att lära, som tidigare OECD-chefen Jarl Bengtsson (som var med och skapade Pisa-proven) uttryckt det! Det finns ingen forskning som stödjer att det är normalt att tappa sin nyfikenhet. Vi borde alltså kunna göra på något annat sätt.

Skolan bör optimalt vara en lustfylld plats där man får upptäcka, socialisera, utvecklas och tillfredsställa nyfikenhet på.

För det behövs mer tid för varje elev, intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt) och frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev. Det kräver flexibilitet, variation, kommunikation.

Idag är de absolut viktigaste verktygen man som lärare har att arbeta med, elevernas nyfikenhet och motivation, i stället ofta satta på undantag. Utan dem blir det svårt att lära (forskning av t ex Ryan och Deci). När jag, och andra med mig, pratar om att skolan bör vara rolig och lustfylld handlar det inte om att eleverna ska underhållas med sådant som får dem att skratta. Något av det mest lustfyllda vi människor kan uppleva är i stället att ges utmaningar precis på gränsen för vad vi klarar av (forskning av bl a Mihaly Csikszentmihalyi). Vi både mår bra och lär bra av en skola som utmanar oss på rätt sätt och rätt nivå!

Jag har skrivit ett längre inlägg om ordning-och reda-skolans misslyckanden här.

Och så det där med att bara göra som man blir tillsagd.

Unga människor ifrågasätter idag auktoriteter. Det är bra, och inget problem alls om de möts av vuxna som kan fungera som ledare utifrån sina kunskaper och erfarenheter och ge relevanta svar. Att träna barn till lydnad och ge dem föreställningen att andra alltid vet bäst vad man ska göra, är däremot en farlig samhällsgärning (om bland annat det handlar min bok Resan från mörkrets hjärta). Människor som lär sig att bara göra vad de blir tillsagda av personer i auktoritetsposition är farliga människor.

Den som däremot fått träning i att ta ansvar för sig själv och för samhället och det sammanhang den befinner sig i, har också fått erfarenhet att veta hur man ifrågasätter på rätt sätt, och skaffar sig kunskaper för att fatta kloka beslut. När skolans form och skolans innehåll samspelar med varandra är elevers självbestämmande och ifrågasättande en tillgång, inte ett hot. Precis som för vuxna är demokrati och inflytande även för barn något bra.

Om det har jag skrivit mer här. Där står bland annat:

”Om skolan ska lyckas med läroplanens intentioner att fostra demokratiska medborgare måste alla vuxna som kommer i kontakt med eleverna träna sig i att lyssna, uppmuntra ifrågasättande och egna initiativ, motivera sina beslut, låta barnen säga sin mening också i frågor av betydelse och i största möjliga utsträckning låta dem få utöva själv- och medbestämmande. Det finns annars en överhängande risk att skoltiden blir en lång träning i att lyda och låta sig vallas runt av andra. Det hjälps inte att det görs i välmening – vill vi inte ha fler diktaturkramare behöver många skolor fila på sitt demokratiuppdrag. Vi behöver en skola där barn tränas i att identifiera sina egna och andras behov, i att utöva inflytande och i att arbeta i grupp. Skolan har ett tungt arv och fast förankrade traditioner att brottas med men det finns redan idag skolor som framgångsrikt arbetar demokratiskt med eleverna. De behöver bli många fler. ”

 

32 reaktioner på ”Barn ska inte ha roligt, de ska lyda”

  2. ”Det hjälps inte att det görs i välmening – vill vi inte ha fler diktaturkramare behöver många skolor fila på sitt demokratiuppdrag”

    STOPP!!!
    Vad förespråkas här?

    Gilla

    Svara

    • Förstår nog inte riktigt frågan!? Jag förespråkar att fler skolor jobbar mer i enlighet med läroplanens skrivelser vad gäller demokratiuppdraget.

      Gilla

      Svara

    • Va förstår du inte? Tycker de e tämligen självklart; kan man inte tänka själv och bestämma själv följer man som blinda får en person med karisma, bra retorik och till synes bra argument. Någon får makten som diktator genom att ingen ifrågasätter tillräckligt, eller att personerna som är emot inte är lika kunniga i att uttrycka sig och därför upplevs deras synpunkter som felaktiga.
      Som mobboffer i lågstadiet och fd fästmö åt en som blev nynazist pga påtryckningar från ”vänner” känner jag igen det alltför väl.

      Gilla

      Svara

      • Det låter som tunga erfarenheter, men de tycks ha gjort dig till en klok person!

        Gilla

  3. Ja! En skola som skapar skoltrötta elever är direkt kontraproduktiv och skadlig för både samhälle och individ. Skolor som skapar skoltrötta elever, med bra eller dåliga betyg, borde reformeras eller stängas. Det är bättre för läslusten att skolan släpper ut elever med god självkänsla, nyfikenhet och entreprenörsanda än lydiga elever som motiveras av yttre bekräftelse.

    Gilla

    Svara

    • Att stänga skolor är en väldigt drastisk åtgärd och ofta fungerar en och samma skola väldigt olika för olika elever, så jag är nog mer inne på reformering än stängning, men i övrigt håller jag med dig!

      Gillad av 1 person

      Svara

  5. När en och samma person både är åklagare och domare brukar man kalla det för rättsvidrigt och i strid mot rättsprinciper som finns i demokratier. Lägg där till att personen som granskas är omyndig och vars tid, arbete och uppförande regleras under tvång. Den stora ofrihet och godtyckliga rättslöshet som eleverna befinner i gör det väldigt svårt att sen tala om de stora fördelarna med demokrati. Har jag rätt att bestämma vad du ska göra på din fritid? Det är svårt att dela ut läxor och sen snacka om demokrati. Eller bedöma elever efter egna påhittade prov och mallar. Eleverna har idag för lite inflytande över sitt eget lärande och sin egen tid. Det är en fråga om pedagogik och motivation. Det är också en fråga som berör grundläggande demokratiska rättigheter och erfarenheter.

    Gilla

    Svara

    • Nils, jag håller helt med dig. Jag håller just nu på med en text om varför skolan inte kan reformeras. Jag menar att det är av den enkla anledning att den bygger på tvång. Skönare sängar, bättre verktyg eller bredare leenden kunde inte reformera tvångsarbete (slaveri), tvångsbeväpning (värnplikt) eller tvångsäktenskap. Om inte individen vill så spelar det ingen roll hur många kameler som ingår i dealen. Man kan ställa sig frågan om elever i dagens skola ens har moralisk skyldighet att samarbeta med pedagoger. Det skulle jag gärna diskutera!

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Om tristess är utspädd smärta är det rätt att obstruera. Att ta tid från någon är att ta liv. Eleverna kanske har en moralisk skyldighet att inte samarbeta, för att värna sitt människovärde och sina intellekt, för att inte låta sig korrumperas av en odemokratiskt och på många sätt nedbrytande verksamhet.

        Gilla

      • Jens, det låter väldigt intressant! Jag tänker att man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka. Diciplin eller yttre motivatorer som betyg skapar skoltrötthet, dåligt självförtroende, stress och olust. Det är inte vettigt om man vill att unga ska gå vidare till högre studier.

        Gilla

      • Vad gör jag när min son inte vill komma hem på den tid som min fru och jag vill/önskar/bestämt. Anledningen är naturligtvis många tex mörker, osäkerhet, behov av vila etc etc. Om min son inte accepterar denna ‘auktoritet’ för det har han lärt sig att man ska ifrågasätta. Är det bra då? Jag tycker att han ska acceptera det. Har jag fel?

        Gillad av 1 person

      • Att han ifrågasätter är bra, tycker jag, men det betyder ju inte att jag anser att ni därmed ska gå med på vad det är han vill, rakt av. Det låter som att ni har goda skäl för att er son ska komma hem vid en viss tid och jag tycker att ni ska förklara ordentligt för er son vilka dessa skäl är (varför vill ni att han ska komma hem en viss tid, och vad grundar ni det på), så kanske det blir lättare för honom att acceptera vad det är ni vill att han ska göra.

        Fråga honom också vilka skäl han har till att vilja stanna ute längre, och vad han tycker är en bra och rimlig lösning. Då får han chans både att lära sig hur ni resonerat er fram till er ståndpunkt och hur man själv tar ansvar för sitt eget liv.

        Kanske finns utrymme för kompromisser? Kanske går det att rucka lite grann på tiden? Eller göra upp om att han får vara ute längre vissa dagar, under förutsättning att han förberett sig för nästa dag innan han går ut (lagt fram kläder, packat gympapåsen, dukat för frukosten)? Så lär han sig förhandlingsteknik också.

        Gilla

    • Jag tycker att det är en bra och svår fråga. Det är naturligtvis mycket enklare att snacka om hur man ska lösa regel- och intressekonflikter med barn än att faktiskt göra det och göra det bra. Jag tror också att det är svårt att ge klara besked om hur man ska tänka och göra i alla situationer. Vi önskar väl alla att få uppfattas som auktoriteter och inte som auktoritära, vilket är lättare sagt än gjort. Att barn ifrågasätter sina begränsningar och gränser är bra. Att de inte går över alla gränser är också bra. Barn behöver hjälp av vuxna för att komma över gränser, för att sätta gränser och för att förstå andras gränser. Ofta försöker jag vädja till barnens förstånd och förnuft. När det funkar är det bra. Vi kan skapa en ömsesidig respekt och tillit. Ibland kan jag ge med mig. Slutligen är det jag som vuxen som har ansvaret.

      Gilla

      Svara

  6. Ja det handlar om hur vi vill att d ska vara; ena hållet Kina Sydkorea japan stilen andra hållet emilio-regio och freinet, d e svårt d där jag röstar på andra hållet iaf;)

    Gilla

    Svara

    • Alla skolor i väst har samma problem. Vi ligger bara före i Sverige. Industrialismen är inte vad den har varit, samhället har förändrats, men inte idén om hur skolan ska organiseras. Utbildningsväsendet måste anpassas så att människor får möjlighet till ett livslångt lärande. Det handlar om att skrota skolan så som den ser ut idag för att göra något annat. En organisation där ungarna blir delaktiga i verksamheten och i samhället och kan känna mening, tillhörighet och sammanhang.

      Gilla

      Svara

  7. Hmm, jag tycker debatten ofta blir alltför svartvit. ”Diktaturskola” vs ”demokratiskola”, ”lyda”vs ”utvecklas till självständigt tänkande individer”, ”roligt att lära” vs ”ordning och reda”. Jag tror det behövs lite av samtliga ovanstående motpoler och säkert en rad andra, det är inte, som så ofta, svart eller vitt.

    Min dotter går snart ut ettan. Hon är nyfiken och kunskapstörstande och har tusen och en frågor om allt mellan himmel och jord. Hon hade längtat efter att få börja i skolan och var full av förväntan och omåttligt stolt över att hon skulle börja i skolan. I klassen finns 28 elever och redan efter ett par veckor på höstterminen blev svaren på våra frågor om hur skoldagen varit ”Sådär, inte så roligt”. När vi undrade varför kom svaret ”Det är så stökigt, vi ska göra en viss sak men vi börjar ju aldrig och fröken är snäll men hon kan inte säga till så att killarna lyssnar. Jag sitter bara och väntar på att vi ska börja nån gång och det är så tråkigt att bara vänta”. Kändes inte så bra och på ett skolsamtal med läraren tog vi upp det, men fick svar i stil med att det ju är svårt för vissa att sitta still och att skolmognaden varierar. Slutsatsen var att det var som det skulle och att det var helt naturligt att det var så här. Framåt jul tog dottern en kväll upp en fråga jag tror hon gått och klämt på ett tag: ”Mamma, kan man byta skola?” Vi pratade om det och sa att det visst går, men att det kanske inte är den första lösningen på frågan och att det faktiskt inte ska vara så här i skolan utan att vi skulle ta upp det på nytt. Jag tillbringade därefter en halvdag i dotterns klass, jag ville inför den fortsatta diskussionen ha sett med egna ögon hur en skoldag kunde te sig. Och efter att ha gjort det förstod jag min dotters frustration. En lektion är ca 40 min och varje lektion inleds med 10-15 minuter av prat, barn som går runt i klassrummet, några som börjar bråka, ett par killar som synbart utan att tveka går fram och börjar pillra med lärarens dator på hennes skrivbord längst fram. Läraren och den fritidspedagog som i princip på heltid hjälper till i klassen hyssjar och går från ”oroshärd” till ”oroshärd” och efter knappa 15 min är det så pass lugnt att läraren får en syl i vädret och kan förklara vad det är vi ska göra på lektionen, på vilken sida i boken övningen är osv. Under detta preludium sitter min dotter och ett tiotal av de andra eleverna och väntar, tysta och lojala med idén att det ju ska påbörjas en lektion här och den inte kan starta innan lugnet lagt sig någorlunda. Mönstret upprepar sig igenom skoldagen och normen i klassen förefaller vara att det är så här det är. Detta är inget undantag eller en ovanligt stökig dag. Det får inga konsekvenser att vandra iväg tvärs över klassrummet och starta en brottningsmatch med en kompis, ta en katalog från lärarens skrivbord och börja läsa med ryggen halvt vänd mot lärarens håll eller att glatt pladdra med bordsgrannen. En liten kille blir först ombedd att lägga ifrån sig och blir sedermera fråntagen katalogen han tagit från läraren och flyger då upp och knäar fritidspedagogen i rumpan bakifrån. Inte heller det föranleder någon skarpare tillsägelse utan bara ett milt fösande av honom tillbaka till sin plats.

    Jag sitter på mina händer och biter ihop av frustration där jag sitter på en stol längst bak i klassrummet. Det är varken rätt tid eller plats att säga något om det som utspelar sig, men jag förstår vad min dotters och även andra elevers frustration bottnar i. Och jag förstår varför det inte är roligt i skolan.

    Jag tror inte på det svartvita. Det handlar inte om ”ordning och reda” ELLER ”roligt att lära sig”, ett mått av det förra är en förutsättning för det senare. Ett demokratiskt fostrande i skolan förutsätter tydliga normer för vad som är ok och inte och en konsekvens om man bryter mot normerna. Jag tror inte budskapet går fram om man inte lever som man lär. Det går inte att förmedla respekt för andra och att låta alla komma till tals samtidgt som det i praktiken är ok att göra vad man har lust med i ett klassrum. Och det finns ett element av att ”lyda” när en lektion ska börja och det är en förutsättning att alla gör som läraren säger och slår upp sidan 23 i matteboken.

    Snart är terminen slut och min dotter kommer att ha gått ut ettan med det bestående intrycket av sitt första skolår att det inte är så roligt i skolan. Frågan om att byta skola har varit uppe några gånger till och vi har pratat med läraren om hur hon ser på situationen och hur handlingsplanen från hennes/skolans sida ser ut för att försöka komma till rätta med att det är så rörigt. Men det finns ingen plan. Det finns nämligen ingen samsyn mellan henne och oss föräldrar om att det finns ett problem som behöver en lösning. ”Det är i alla fall lite bättre än i höstas” och ”skolmognaden varierar väldigt mellan olika individer”. Ingen insikt i att barn liksom alla människor snabbt läser av vad som är ok och inte i en grupp eller en situation och att om man råkar skapa en kultur av att det här är ok, så kommer bara de som, liksom dottern, har en stark ansvarskänsla att göra som läraren säger. De flesta kommer att göra som man tydligen får göra.

    Dottern, som efter fyra veckor på höstterminen, gjorde analysen att ”mamma, läraren behöver vara mer av en blandning av snäll och sträng, för nu är hon bara snäll och då lyssnar ingen på henne och gör som hon säger”, tycks vara en av de få i detta klassrum som både har insett problemet, har en vilja till förändring samt ett förslag på en handlingsplan för att nå dit.

    Så, lagom disciplin och lydnad som en förutsättning för att lärande ska vara roligt, tydliga regler och normer som inte bara är fina ord utan faktiskt förväntas följas i praktiken och en tydlig konsekvens för den som inte efterlever normen som en mkt grundläggande illustration av grunderna för demokrati. Inte svart, inte vitt, lite av båda.

    Gilla

    Svara

  8. Så som du använder ordet konsekvens så tolkar jag det som ”straff”. Det dyker ofta upp när det kommer till barn som har svårt att uppföra sig som förväntat. Men om det är just en svårighet så är konsekvenserna som borde till kanske inte i första hand straff, utan att skolan anpassar sig och försöker hitta nya vägar, som funkar för just detta barn. Vi försöker ju inte straffa bort svårigheter att läsa nuförtiden, där har vi fått förståelsen för att alla lär olika snabbt och har olika förutsättningar, men när det kommer till det sociala är det annorlunda. Då är det OK att skuldbelägga barn.

    Du tycks använda din egen dotter som en slags mall – att alla barn skulle kunna fungera som ditt dotter om de bara skärpte sig. Så är det ju inte. Barn är olika och har olika behov.

    Att ordning och reda måste komma först för att det ska bli roligt sedan går ju att vända på – arbetsron kommer för många när de upplever lärandet som lustfyllt och meningsfullt (för andra kommer den inte då heller p g a koncentrationssvårigheter).

    Gilla

    Svara

  9. Jag undrar lite stillsamt hur många av er som reagerar här som verkligen tillbringat tid i dagens skola? På riktigt alltså, inte bara lämnat och hämtat barnen i skolan?
    Absolut behöver något göras åt skolan som den är uppbyggd idag för att det ska bli just lustfullt att lära. Men det är inte skolorna i sig som ska trolla med knäna för att få till det, och inte pedagogerna heller. Reform måste komma från Sveriges styrande och den reform som varit och som vi lever efter nu är ju inte direkt nåt sensationellt. Samma sak åtminstone i gymnasieskolan, bara ett annat namn (GY2011). Idag finns inga verktyg eller resurser att lösa problem som tex Mathilda beskriver ovan ang sin dotters klass och skola. Ni som tycker att ”det är väl bara att vända på saken och anpassa för de som inte skolan fungerar bra för” (dvs de som stör) – hur ska pedagogen göra tycker ni? Konkret. Vad ska skolan göra? Konkret. Finns inte speciellt mycket handlingsutrymme då pedagoger har väldigt lite tid för varje elev i dagsläget. Andra resurser i klassrummet är inte heller något som växer på träd. Nåt måste absolut göras. Men vad? Det måste förändras från grunden. Hur?
    Sedan är jag böjd att undra om vi inte tappar en viktig ingrediens? Absolut ska barn får ifrågasätta och vara del av beslut osv men det kan ju aldrig vara en täckmantel för att uppträda respektlös och störa både klasskamrater, lärare och sig själva i slutändan. Vad är föräldrarnas roll i detta? Hur kan det komma sig att barn beter sig respektlös och att de även motiverar sitt beteende med att ”jag gör som jag vill” och ”jag struntar väl i andra” och ”det är ändå inte viktigt att lära sig nåt i skolan”? Har de hittat på det själva eller? Barn måste få med sig hemifrån att empati och hänsyn först och främst kommer från en själv. Och utan det så spelar det liksom ingen större roll vad just jag som individ vill för ingen kommer att lyssna för de flesta andra är troligen lika egocentrerade som jag. Hur ska avsaknad av denna insikt bidra till att barnen utvecklas till reflekterande, ifrågasättande, demokratiska, positiva individer? Som skola kan man spinna vidare och ge barnen möjlighet att utvecklas men grunden kommer, och måste komma, hemifrån.
    Jag efterlyser mer konkretism angående hur skolan bör reformeras och absolut mer konkretism angående vad vi ska göra åt nuläget, just nu med de problem som finns. Det är enkelt att säga att skolan ska anpassa sig och det ska vara individuell anpassning för det står i läroplanen. Men HUR? Hade alla som arbetar i skolan vetat hur och haft resurser för detta hade ju problemen redan varit fixade och vi hade haft den skola vi vill ha. Som vi alla vill ha – barn, föräldrar, lärare,skolan, samhället. Kom igen. Konkretisera.

    Gilla

    Svara

    • Jag kan inte svara för någon annan men jag är journalist med skola som huvudsakligt bevakningsområde, så jag är ofta i skolan.

      Du har helt rätt, stora reformer måste komma politiskt. Samtidigt kan enskilda skolor idag gå före och bana väg (det finns det redan de som gör). Mer om vad jag tycker ska göras, och hur en bra skola ser ut, kan du hitta om kollar runt lite här i mina arkiv.

      Du skriver: ”Ni som tycker att ‘det är väl bara att vända på saken och anpassa för de som inte skolan fungerar bra för'”. Men ingen har väl sagt att det är ”bara” att göra det? Det är ett stort jobb att lägga om kursen för en sådan koloss som skolan är, med alla sina traditioner och inrotade föreställningar om hur skolan ska se ut. Och att det krävs mer tid och mer resurser skrev jag ju redan i mitt ursprungliga inlägg.

      Och så till det där med de oförskämda barnen och vems ansvar det är att få ordning på dem.

      Min åsikt är att den som inte vill arbeta med att lära barn också sociala förmågor inte har i skolan att göra. Till skolan har i alla tider barn kommit med allt möjligt bagage (bra och mindre bra) hemifrån. Det är inget nytt. Det är heller inget nytt att skolan har i uppdrag inte bara att lära barn fakta utan också att bli socialt fungerande människor, som kan visa hänsyn, respekt, samarbeta osv. En del får med sig det hemifrån, andra tyvärr inte. Att gnälla över att vissa barn är vanartiga och att det är föräldrarnas fel är lika poänglöst idag som på 1800-talet. Skolan måste jobba med de barn de har och kan inte hålla på med att önska sig andra, fantasibarn.

      Och ja, det tar tid och kraft att lära barn att fungera socialt, men så är det bara.

      Gilla

      Svara

      • Har varken använt ordet oförskämda eller vanartiga barn då det för mig är väldigt negativt laddade omdömen som inte hör hemma i diskussioner överhuvudtaget. Ordet var respektlösa vilket åtminstone inte jag anser vara synonymt med dina kraftuttryck. Jag har heller inte hävdat att skolan ska avsäga sig allt ansvar när det gäller barns sociala fostran. Precis som du säger har skolan alltid haft den rollen. Skillnaden idag kanske är att skolan tvingas ta på sig för mycket av det ansvaret och då kommer skolans huvudsakliga uppdrag i skymundan nämligen bildning. Jag tycker att du har bra tankar om skolan och utveckling och god motivering till det du förespråkar. Vi är nog överens om en hel del ang var skolan är på väg kontra var den borde vara på väg. Med den erfarenhet jag har efter 15 år som lärare så ser jag ganska tydligt att en del av de problem som skolan brottas med, men absolut inte alla, skulle avhjälpas om samhället i allmänhet och familjer i synnerhet fokuserade lite mer på grundläggande social fostran. Och detta för att skolan ska kunna bygga vidare både på den fostran såväl som på utbildning, demokratitänkande etc. Saknas grunden så kommer vi ingenstans.

        Gilla

      • Jag vet inte om bildning är ett mer huvudsakligt uppdrag än att få eleverna att fungera socialt – syftar du på någon särskild skrivelse i styrdokumenten (frågar inte för att vara nedlåtande utan för att jag verkligen vill veta om jag missat något)?

        Ja, grundläggande sociala färdigheter – hur vi vill vara mot varandra, hur vi kan visa respekt och empati, samarbeta, bygga relationer, fungera ihop, det borde vi verkligen lägga mer krut på!

        Ber om ursäkt om du kände dig påhoppad, jag är lite trött på diskussionen om att det är föräldrarna som borde ta allt ansvar för barns fostran och läste kanske in för mycket i ditt inlägg.

        Gilla

  10. Nej, jag menar inte straff när jag säger konsekvens, utan just konsekvens. Den kanske kan vara stöd till någon som har konventrationssvårigheter, exempelvis. Utan någon som helst åtgärd fortsätter det som nu. Och är det nån som blir en förlorare i en sådan klassrumsmiljö så är det de svagare eleverna. Det kan vara marigt nog att lära sig läsa utan sådana försvårande förhållanden. Jag använder inte min dotter som mall, men det är enkelt att konstatera ett par saker som är grundläggande mänskliga. Det krävs ett visst mått av fokus och koncentration för att lära sig något, oavsett vad det är. Det är ingen slump att det är påbjudet tystnad i bibliotek. Och jag vågar påstå att ingen lär sig någonting över huvud taget i ett klassrum som dotterns utom möjligen strategier för att stå ut med tråkigheten (hon brukar smuggla med sig en bok som hon läser i väntan på att det ska bli nån lektion, andra börjar prata med bordsgrannen). Det är inte många 7-åringar som har tålamod att sitta tysta i 10-15 min. Det andra är att medan det kan vara roligt och lustfyllt att lära sig saker så gäller inte det 100 % av tiden och 100 % av alla ämnen. De flesta barn tycker att det är mycket roligare att leka fritt eller att lära sig ett coolt nytt dataspel, så även min dotter, och i all synnerhet lockar lek henne mycket mer än skola nu när det är så trist att vänta bort tiden. Det tredje är att det faktiskt kan krävas en arbetsinsats för att lära sig något, om man inte har oerhört lätt för sig. Att tro att allt detta magiskt skulle komma av sig själv, att det är ett minimikrav att allt lärande alltid ska vara roligt och att ett visst mått av ”ordning och reda” inte skulle behövas för att man öht ska komma till inlärningsmomentet känns en smula naivt. Jag tror det i själva verket att det är den värsta formen av ”curlande” att förespegla barn något sådant. Att sen arbeta med modern pedagogik för att underlätta, använda modern teknik etc är jättebra. Men inga datorer i världen eller världens bästa lärare (eller pedagogik heller, för den delen) gör någon skillnad om man aldrig kommer till skott med undervisningen.

    Gilla

    Svara

    • Hur ska det där stödet till någon med koncentrationssvårigheter se ut? Handlar det om att en vuxen ska övervaka den som har svårigheter att anpassa sig till ”sitta-tyst-och-lyssna-skolan” som sjuåring? Eller handlar stödet om att forma hela undervisningssituationen så att det fungerar för barnet?

      Det är inte bara målet – att barn ska lära sig saker – utan också formen för hur det går till som spelar roll. Det gör något med ett barn att ses som ett problem, och det är inte något bra.

      Nej, allt kan inte vara lustfyllt hela tiden. Men om man försöker göra så mycket som möjligt så lustfyllt som möjligt som ofta som möjligt (och resten av tiden som minimum åtminstone ser till att barnen vet varför de ska göra saker, så de får chans att känna att det är meningsfullt) så kommer inlärningen gå mycket lättare för många barn. Ges de dessutom utmaningar på rätt nivå och rätt sätt så kommer koncentrationen, och arbetsron. Nej, inte alltid, men ofta.

      Vill man lära sig så är man beredd att anstränga sig. Vill man inte lära, men vill kunna, så får de kloka lärarna förklara att då behöver man träna. Att tvinga människor att anstränga sig funkar också, men väldigt mycket sämre.

      Jag vill också att lärare ska få komma till skott med undervisningen, det är vägen dit som vi verkar ha lite olika syn på.

      Gilla

      Svara

      • Det var korrekt tolkat. 🙂 Eftersom jag skrev fler saker så visste jag inte vad du syftade på.

        Jag tycker att vi ska lyssna på barn från det att de börjar kommunicera och ge dem möjligheter till inflytande, och träning i att ta ansvar från start. Hur de ska se ut i praktiken beror på ålder och mognad.

        Gilla

Lämna en kommentar