I en rapport får nu förstelärarreformen kritik. Jag är inte förvånad. Reformen var, som de flesta andra av Björklunds reformer, framhastad och illa underbyggd. I en artikel i Skolvärlden konstateras att det rått otydlighet kring hur tjänsterna tillsatts och vad de innebär i nya, konkreta arbetsuppgifter.

Jag skrev om förstelärarreformen för Chef & ledarskap i våras och intervjuade då ett par ledarskapsforskare som båda framhöll vikten av tydlighet i tillsättningarna, för att inte konflikter eller osäkerhet skulle uppstå. De ville också se att hela kollegiet bjöds in för att diskutera vad försteläraren ska bidra med.

Tidigare har ”karriär” varit liktydigt med att lämna undervisningen, vilket är tokigt. Den som är skicklig i att undervisa bör naturligtvis kunna få fortsätta göra det OCH sprida sina kunskaper till övriga kollegiet. Men förstelärarreformen som den utformades under Björklund, tycks ha gått ut på att tävlandet om att utses till förstelärare i sig skulle räcka för att höja kompetensen. Som om det bara handlade om att konkurrensen skulle få lärarna att anstränga sig mer för att bli bättre.

För det första finns ingen forskning som visar att tävlande generellt höjer människors prestationer. För det andra bidrar känslan av konkurrens snarare till en ovilja att lära av varandra. Det är i stället upplevelsen av att vara ett team som jobbar ihop som får grupper att utvecklas.

Några förslag från mig:

• Byt namn från förstelärare till pedagogisk utvecklingsledare (eller någon annan beteckning som faktiskt säger något om innehållet i tjänsten och inte bara utnämner någon till ”först”).
• Formulera grundläggande kriterier för att söka (som formellt genomgången utbildning, visad skicklighet inom specificerade områden – som undervisning eller samarbete med kollegor – och/eller minst antal år i yrket)
• Formulera grundläggande kriterier för tjänsten (som t ex att bistå rektor med pedagogisk utveckling, planera kompetensutveckling, leda kollegialt lärande)
• Låt sedan kollegiet ihop bestämma mer konkret vad just deras skola behöver att den pedagogiska utvecklingsledaren fördjupar sig i och stöttar med.

Många kommuner eller enskilda skolor har så klart på egen hand redan formulerat kriterier, och jag gillar idén med stor frihet för skolorna. Men blir osäkerheten för stor finns risken att karriärtjänsterna inte innebär någon utveckling vare sig för dem som tillsätts (mer än ekonomiskt) eller för skolorna.