I senaste numret av Pedagogiska magasinet recenserar jag två kloka och bra böcker, som jag hoppas når många pedagoger! Jag lägger in båda recensionerna nedan:

 

Flera av de välrenommerade författarna till antologin Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund uttrycker oro över att vår tids starka betoning på lärande osynliggör de små barnens behov av närhet och kärlek. Det går inte att skilja ut omsorgen från pedagogiken, slår Sven Persson och Lars H Gustafsson fast i sitt inledande bidrag. Gunilla Halldén lägger till: ”Omsorg handlar om att ta hand om, utan att ta makten över den som tas om hand; om att visa respekt för någon annan och erkänna den andras varande, snarare än att man utifrån definierar den andras behov.”

Ett rent undervisande förhållningssätt till förskolebarn krockar med denna nödvändiga respekt och riskerar att trampa på de unika behov, önskemål, förutsättningar och drivkrafter varje barn har. God omsorg är grunden både för att må och att lära bra. Denna bok handlar om vad omsorg är, vilken roll den spelar för lärande och välbefinnande och hur den kan utövas.

Pedagogikprofessorn Sven Persson refererar i sin text till Max van Manens begrepp pedagogisk kärlek och hans tre teser:

– Pedagogik är kärlek till och omsorg om barnet

– Pedagogik är hopp för barnet

– Pedagogik innebär ett ansvar för barnet

Den pedagogiska kärleken är en förutsättning för att de pedagogiska relationerna ska växa och sätter en grundton för den vuxnes professionella förhållande till barnet. Den hjälper barnet att utvecklas och lära. Flera skribenter framhåller att omsorg är ett etiskt förhållningssätt. Det handlar om människosyn och vilken sort relationer man vill främja. Ett återkommande namn är den US-amerikanska utbildningsfilosofen Nel Noddings, som menar att omsorg är empati och kommunikation. Hon pratar bland annat om naturlig omsorg kontra etisk omsorg. När den naturliga omsorgen, den som kommer spontant, inte räcker till, måste vi kunna falla tillbaka på en etisk omsorg, alltså moraliska ståndpunkter vi har format kring hur vi vill möta människor. Alla kan, och bör, träna sin förmåga att ge omsorg utifrån dessa etiska ställningstaganden.

Men denna bok är långtifrån bara filosofiskt inriktad. Den innehåller exempelvis också en genomgång av barnläkarprofessorn Hugo Lagercrantz av hur vår hjärna utvecklas och ett kapitel om anknytning och temperament av förskolläraren och forskaren Birthe Hagström. Många av bidragen är även mer praktiskt inriktade. Författarna vänder och vrider på verkliga situationer och ger exempel på vad man behöver ta hänsyn till och tänka på för att ge god omsorg. Det handlar om omsorg och måltider, om kvinnligt och manligt och hur vi ger olika omsorg utifrån föreställningar om barnets kön, och om kulturella skillnader och hur vi kan sluta betrakta världen genom ett raster av fördomar. Ett kapitel jag tycker mycket om är Barbro Bruces, där hon slår ett slag för varmpratets, alltså småpratets, viktiga funktion. Det är inte alltid vad som sägs som är det viktiga utan omsorgen som själva kommunikationen innebär. Tilltal, klang och tonläge hjälper till att signalera engagemang och inlevelse. Varmpratet är glädjefyllt och utan krav på prestation. Som pedagog läser man av och bekräftar, snarare än ställer frågor och kräver svar. Man bjuder in till samspråkande med både tal och kropp.

Kanske kan bokens budskap sammanfattas såhär: en god förskollärare är en som ser hela barnet, som är medveten om sina fördomar och fallgropar, som vill barnet väl och som prövar och känner sig fram i sin relation till barnet. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin skriver i sitt bidrag: ” För att utbildning ska vara etiskt försvarbar måste barnen uppleva att de vuxna bryr sig om hela barnet och inte bara vad de lär sig och presterar. I en pedagogisk verksamhet som värdesätter omsorgsrelationer får barnet, som en inneboende del av aktiviteten, ett bejakande svar på frågan ’Bryr du dig om mig?’” Det är klokt och vackert formulerat, om omsorgens oerhört viktiga roll.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund

Red. Bim Riddersporre och Barbro Bruce

Natur och kultur

 

Länk till tidningen.

 

 

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, fick stort genomslag med sin förra bok Den lärande hjärnan. I den kopplade han på ett intressant och lättbegripligt sätt samman hjärnans utveckling med barns förmåga att lära. Ändå blev jag delvis besviken eftersom jag uppfattade författaren som lite nonchalant inför skolans komplexa uppdrag. Boken tog till exempel inte upp något av det mest grundläggande när det kommer till barns lärande: hur man får barn att vilja lära och vilja anstränga sig. Just detta kretsar emellertid hans nya bok kring. I Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär använder Klingberg både egen och andras forskning för att förklara hur förmåga, vilja och träning påverkar lärande; och hur arv och miljö samspelar och formar barns förutsättningar att utvecklas och ta till sig nya kunskaper.

Ett av bokens viktigaste budskap är att barn är olika. Torkel Klingberg tar död på den under senare år så populära myten att allt som behövs för att bli expert är 10 000 timmars träning. Han förklarar ”matteuseffekten” (efter den bibliske Matteus sentens ”Åt den som har ska varda givet”), som innebär att de som genetiskt har fallenhet för ett visst område också tillgodogör sig träning bättre. Vi behöver alltså väldigt olika antal timmar för att uppnå samma resultat. Till det kommer att vi spontant väljer att ägna oss åt det vi är bra på och av ren lust förbättrar oss ytterligare.

Forskning har emellertid också visat att fallenhet och motivation inte är tillräckligt för att prestera bra i skolan och Klingberg ägnar en hel del utrymme åt ett nytt trendbegrepp inom lärande: ”grit” som på svenska kan översättas till ”gry” eller ”jävlar anamma”. Grit är vad som får oss att fortsätta kämpa även i motgångar och att hålla fast vid långsiktiga mål. Inre motivation är en viktig komponent men till det kommer bland annat uthållighet och målmedvetenhet, att kunna se målet som meningsfullt i ett större sammanhang samt tro på att övning har effekt.

Än så länge är forskningen kring grit i sin linda men vi vet en del sådant som hur vi kan träna upp arbetsminne och hur vi kan få barn att känna motivation för och mening i det de gör i skolan finns. Mycket handlar om att ta hänsyn till att vi alla mår och lär bättre om vi får utvecklas i för oss rätt takt och på rätt sätt.

Sammanfattningsvis är Hjärna, gener och jävlar anamma mycket informativ om var forskningen i dag står när det gäller förmåga att lära och utvecklas. Det är också en ödmjuk bok om vikten av att vara just ödmjuk inför den svåra lärandets konst.

 

Eva-Lotta Hultén

 

Hjärna, gener och jävlar anamma. Hur barn lär

Torkel Klingberg

Natur och kultur

 

Länk till tidningen