Det är i år 60 år sedan Ayn Rands Och världen skälvde kom ut. Boken är en bibel för den extrema nyliberalismen. I gårdagens Godmorgon världen tog Johan Norberg upp den i sin krönika och man kunde få intrycket att de som är kritiska till boken är det för att de inte läst den. Jag har läst den. Som roman är den pinsamt dålig och den filosofi den för fram är inte bara så obehaglig utan också så banal att jag baxnar över att någon kan ta den på allvar. Jag återpublicerar de reflektioner jag gjorde vid läsningen nedan.
Dagny Taggart har alltid känt att hon är lite smartare än andra människor. Hela sitt liv har hon fått kämpa mot bland andra sin bror Jim, som är vd för familjeföretaget Taggart transcontinental. Dagny är, trots att hon är kvinna, driftschef och hon har stora visioner för tågtrafiken i bolaget. Nya linjer ska öppnas och nya spår ska läggas, av reardenmetall, nyligen uppfunnen av en annan framgångsrik företagsledare, Hank Rearden. Jim trilskas och tycker att de ska tänka på säkerheten och ta samhällsansvar och annat trams.
I mastodontverket Och världen skälvde (1163 sidor i den tryckning jag läste boken) får man följa Dagnys kamp för att förverkliga sina visioner. Inte bara Jim motarbetar henne; hon hindras också av en hel drös andra korkade människor i olika maktpositioner samt av att flertalet arbetare är lata (och korkade). De ädla, renhåriga tävlande ställs mot dem som vill fuska (det vill säga bland annat samarbeta eller hålla sig till försiktighetsprincipen och inte köra tåg på en bro byggd av en metall vars hållfasthet inte har prövats av något annat än Dagnys omdöme). Men värst av allt är att den ena superbegåvade människan efter den andra tycks försvinna spårlöst och lämna samhället åt sitt öde (utan dessa övermänniskor faller världen samman). Det visar sig att de flytt till en dal i Colorado där de på initiativ av geniet John Galt bygger upp sitt eget samhälle för att slippa utnyttjas av orättvisa och dumma medelmåttor som inte har vett att uppskatta dem. I dalen är alla så rationella att allt fungerar friktionsfritt och lärda professorer tar glatt underkvalificerade jobb på halvtid och sköter sin forskning på den andra tiden. Hantverksyrken är så lätta att lära sig att vem som helst av dessa supermänniskor lätt tar sig an dem och klarar dem galant. ”Ge” är ett förbjudet ord i dalen. Alla relationer bygger på någon form av affärsuppgörelser, alla litar på varandra och ingen lurar någon annan.
Först när undermänniskorna utanför dalen är komplett överbevisade om sin inkompetens och helt underkastat sig de regler (eller snarare den frånvaro av regler) som de genialiska övermänniskorna kräver så nedlåter de sig att komma tillbaka – och genom sin ädla egoism rädda världen (alltså inte av godhet utan av profithunger).
Det är i korta drag storyn i Ayn Rands bok Och världen skälvde. Rand var ryska som emigrerade till USA och först arbetade i Hollywood, både som skådespelare och med olika ströjobb. 1936 debuterade hon som författare och fick sitt genombrott några år senare med boken Urkällan. 1957 kom Och världen skälvde och den har sedan dess blivit mycket läst och omdebatterad för sina visioner av hur ett bra samhälle fungerar. Rands tes är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Det har gjort henne till en av avregleringens guruer och i hennes sektliknande fankrets ingår bland andra Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Men Rand överlevde 80-talets yuppieera och fortsatte att trollbinda unga nyliberaler. I Sverige har bland andra Annie Lööf, partiledare för centern samt den nyliberale författaren och debattören Johan Norberg förklarat sig beundra Ayn Rand.
Rands bok är en lång(randig) hyllning av övermänniskan, han (de geniala kvinnorna i hennes bok är få) som är duktig på allt och dessutom lång och vacker, men hela tiden hålls tillbaka av medelmåttorna. Medelmåttorna är i sin tur småsinta, missunnsamma och avundsjuka på genierna som upprätthåller världen. De gör också sådana föraktliga saker som att ge pengar till tiggare (som naturligtvis är otacksamma), arbeta med välgörenhet och tro på fördelningspolitik. Självklart är de oftast också fula (om de är vackra så kan det vara ett tecken på att de är oförlösta övermänniskor).
Om alla agerar egoistiskt och ständigt konkurrerar med varandra så blir världen rättvis, är Rands budskap. ”Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.” Alla får precis det de förtjänar. Kärlek är också något rationellt i Ayn Rands värld. Riktig kärlek handlar om beundran. Bara den som gör sig förtjänt av det bör älskas. Hennes hjältinna Dagny kan egentligen inte älska, bara beundra (i verkliga livet visade sig Ayn Rand ha svårt att leva upp till sin egen ideala rationalitet: när hennes betydligt yngre älskare lämnade henne hamnade hon i känslomässigt kaos). Naturligtvis gör Rand en poäng av att få fram hur korkade människor som tänker annorlunda om kärlek är. Hon sitter nämligen inne med sanningen också om vad begrepp som godhet, ondska, kärlek och rättvisa faktiskt innebär – och vad som är den riktiga sanningen är inget hon låter underförstå utan det skrivs tydligt ut i texten. För att hylla intelligens så mycket som hon gör så tillåter sig Ayn Rand att skriva ganska korkat (eller så utgår hon från att läsarna är trögfattade).
Rands bok är alldeles för lång, porträtten är platta, det råder fullkomlig avsaknad av nyanser mellan svart och vitt och handlingen är omständlig utan att för den skull vara det minsta avancerad. Det är knappast för sina litterära kvaliteter boken blivit så läst utan för sin utopiska vision om hur världen borde fungera. Hennes filosofi har givits namnet objektivism och gör anspråk på att tala om vad som är den objektiva sanningen om det mesta som rör samhället. ”Förnuft”, ”rationalitet” och ”frihet” hyllas och alla som inte köper Rands definition av de orden förklaras vara dumma och irrationella. På så vis drillar hon sina läsare i att inte ifrågasätta det hon skriver, eftersom den som gör det automatiskt är ointelligent. Enkelt. Rand arbetar precis som vilken sektledare som helst. Hon talar om för sina läsare att de antingen är med eller emot henne. Ifrågasättande kan inte tolereras för då hör man inte längre till. Väljer man däremot att hänge sig så är man upphöjd och utvald. Och ges rätten att betrakta sig smartare än alla andra, som inte förstår.
Trots Ayn Rands hyllningar av logiken så är mycket i boken ganska ologiskt. När undermänniskor misslyckas är det deras eget fel, när övermänniskor misslyckas är det undermänniskornas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När övermänniskor avsiktligt förstör egendom (för att straffa undermänniskorna) är det gott, när undermänniskor (av klantighet) gör samma sak är det föraktligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa. Det som skiljer en övermänniska från en undermänniska är alltså inte främst hur väl de lyckas utan snarare vilket samhällssystem och vilka värden de tror på. Tror de på rätt saker så rättfärdigar det det mesta de tar sig för. Saker kan också bli rätt för att rätt människor håller dem för sanna.
Här och var hemfaller författaren åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i supermänniskornas dal. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Att guld och silver anses mer värdefulla än många andra metaller handlar om människors tro på dess värde. Rationellt? Knappast. Ayn Rand bortser också helt ifrån att vad som är rationellt beror på vilka mål man har. I hennes värld är rationalitet något fristående och objektivt. Men för att ta exempel som Rands fans borde förstå: vill man producera varor till så lågt pris som möjligt är ett visst tillvägagångssätt rationellt. Vill man i stället producera varor av så god kvalitet som möjligt så är det troligt att det behövs ett annat sätt. Det som är en rationell handling i ena fallet kan vara irrationell i den andra. Och för att sedan gå över till ett exempel som randianer antagligen har svårare att greppa: om man har som mål att leva i ett jämlikt samhälle så blir det rationella något helt annat än om ens mål är rätten för alla att maximera sin egen ekonomisk vinning på andras bekostnad.
Det existerar helt enkelt ingen objektiv rationalitet som är fristående från sina mål. Ayn Rands anspråk på att sitta inne med objektiva sanningar om samhället är löjligt.
Det är för övrigt ganska talande att barn är fullkomligt frånvarande i Och världen skälvde. Det är svårt att få omsorg om barn att passa in i ett universum där allt löses med affärsuppgörelser. Hur hade den friktionsfria tillvaron i supermänniskornas dal utvecklats om det börjat födas barn där? Kanske rentav barn med särskilda behov, barn med olika funktionshinder? Hade de fått stanna kvar, trots sin undermänniskokvalitet? Och hur hade man hanterat dem – och alla andra barn? Hur reglerar man över huvud taget en relation mellan barn och föräldrar i en värld à la Rand? Människans fortplantning är trots allt en ganska central del i såväl individers liv som i samhällslivet så att det helt förbigås när man ändå låter breda ut sig på över tusen sidor tyder på att man missat något fundamentalt.
Många före mig har kallat Ayn Rands människosyn för obehaglig. Jag sällar mig till dem. Dessutom är hennes filosofi banal och korkad.
Eva-Lotta Hultén 
Du verkar uppenbarligen ha missat en stor del av boken.
Först kan vi väl komma fram till det uppenbara, människor skiljer sig åt och vissa uppfinner saker och ting och andra gör det inte. Ayn Rand har aldrig haft synen under- eller övermänniska.
Däremot så gör hon skillnad på de människor som plundrar och stjäl från andra mot de som inte gör detta.
Guld och silver har sett och använts som betalningsmedel under omkring 2700 år och fortfarande investeras det i guld och silver när marknaden är ostabil.
Du verkar även ha missat temat i boken som gäller regleringar och hur de påverkar företagsklimatet och då direkt även påverkar även de fattigaste.
Orden skatt och fördelningspolitik har självklart betydelsen stöld då man tar pengar från någon utan den personens medgivande.
Sen vill jag nog påpeka en stor brist i din analys av boken:
Du skriver att om en ”övermänniska” förstör egendom är det gott och det motsatta gäller om det är en ”undermänniska” som gör det.
Skillnaden är som du verkar ha missat att den ena personen förstör sin egen egendom och inte någon annans. En rättighet man alltid har som ägare av en vara, produkt, hus etc.
Du skriver att när ”undermänniskorna” utövar våld är det fel men samma princip gäller inte när det är ”övermänniskorna” som gör det. Här verkar du ha missat konceptet självförsvar.
Nu har jag inte läst boken på svenska utan på originalspråket så det kanske inte är lika tydligt.
Det är alltid fel att initiera våld mot en oskyldig, här är vi nog eniga men den oskyldige har självklart rätten att vid ett sådant tillfälle använda våld för att försvara sig.
Tycker att det verkar som om du hade lite förutfattade meningar av vad boken skulle innehålla innan du läste den och det verkar ha satt en stor prägel på dina uppfattningar.
Sen får man nog hålla med om att Ayn Rand själv inte alltid levde som hon lärde och framförallt inte när det gällde hennes relation med sin ”älskare”. Men ska man använda det som ett rättesnöre för om en ideologi är rätt eller fel, kan vi nog omedelbart sluta ha några sådana.
GillaGilla
Hej Gabriel.
Som jag skriver i texten ovan så har jag läst boken. Det betyder att jag har läst hela boken. Inte hoppat över en sida, jag lovar.
Visst skriver Rand om över- och undermänniskor, även om hon kanske inte använder exakt de orden. Några exempel:
Beskrivning av en av bokens ”goda” karaktärer: ”Alla arvtagare hade unika förmågor, men ingen av dem kunde mäta sig med det Francisco verkade utvecklas till. Det var som om århundradena av siktat släktegenskaperna genom ett filter, avlägsnat det ovidkommande, det negativa, det svaga, och bara lämnat den rena begåvningen, som om slumpen för en gångs skull hade åstadkommit en helhet utan inslag av oväsentligheter.”
Och det här exempel är nästan komiskt i sin övertydlighet:
”En geléartat fet kvinna med orkeslös behå och stora svettfläckar på klänningen sade i mikrofonen – doktor Stadler kunde först inte tro sina ögon – att den nya uppfinningen borde hälsas med särskild tacksamhet av landets mödrar. Doktor Stadler vände sig bort; doktor Ferris kunde inte se mer av honom än den ädla pannans nobla linje och de bittra djupa fårorna vid hans munvinklar.” osv. Man är antingen geléartat fet och outsägligt korkad eller överjordiskt intelligent och samtidigt vacker. Vad är det för patetisk fjant som skriver litteratur på det viset?
Och det här talet, när alla övermänniskorna försvunnit till sin dal och världen därför kraschar:
”Alla de människor som har försvunnit, de människor du hatade men ändå var rädd att förlora, är det jag som har tagit ifrån er. Försök inte leta efter oss. Vi väljer att inte bli funna. Ropa inte att det är vår plikt att tjäna er. Vi erkänner ingen sådan plikt. Ropa inte att ni behöver oss. Vi betraktar inte behov som något rättmätigt krav. Ropa inte att ni äger oss. Det gör ni inte. Tigg inte om att vi ska återvända. Vi har gått i strejk, vi, förnuftets människor.”
Eller:
”Människan på botten som, om hon lämnades åt sig själv, skulle svälta i sin odugliga hopplöshet, bidrar inte med någonting till dem över honom men mottar bonus från alla deras hjärnor. Sådan är ‘konkurrensen’ mellan de intellektuellt starka och del intellektuellt svaga. Så fungerar den ‘utsugning’ för vilken du har fördömt de starka.”
Tja, så där går det på, boken igenom.
Är det självförsvar att skjuta någon annan med pistol för att få komma in i en byggnad?:
”Hör nu noga på’ sade hon. ‘Antingen släpper du in mig eller också skjuter jag dig. Du kan ju försöka skjuta mig först om du hinner. Det är vad du har att välja på – ingenting annat. Bestäm dig nu.” Dagny Taggart, s 1142 i den svenska översättningen. Och allt den stackars mannen som hotas gjort är att han förklarat för Dagny att han ska gå och kolla med sin chef om han får släppa in henne. Men hon är ju övermänniska, förstås, det borde han ju genast ha förstått och därför lytt… Det gör han alltså, korkat nog, inte. På sidan 1143 skjuter hon honom därför ”rakt i hjärtat”, eftersom han framhärdar i att han bör kolla av med sina chefer om han får släppa in henne.
Och att de bara förstör sin egen egendom: en av övermänniskorna spränger alla världens koppargruvor i luften. Även om han har köpt upp dem innan så går det ju att ha synpunkter på att förstöra naturtillgångar som alla i världen har nytta av. Sedan spränger de en bro också. Kanske äger de den fortfarande, för att staten som beställt den ännu inte hunnit betala, är det därmed ett rimligt beteende?
Att guld och silver använts länge som betalningsmedel förändrar inte saken: dess värde beror på en överenskommelse mellan människor, inte på något faktiskt, objektivt, inneboende värde.
Som äventyrs- och kärleksroman är boken ett pinsamt pekoral. Som samhällsfilosfiskt manifest är den lika delar löjeväckande och horribel.
Jag kan avsluta med att berätta att boken faktiskt är extremt tydlig i den svenska översättningen. Så tydlig att jag har svårt att tänka mig att den skulle kunna bli ännu mer tydlig i original. Så tydlig att ordet övertydlig känns otillräckligt.
GillaGilla
Tack för ditt svar,
först och främst hade det nog varit svårt att skriva samma berättelse utan att göra hjältarna till det perfekta och man får inte glömma att boken faktiskt inte är hennes sammanfattning av ideologin objektivism även om stora delar visas upp i boken.
Hon går djupare i själva ideologin i andra av sina böcker.
Ja det är självförsvar att skjuta en person som är delaktig till kidnappning och tortyr. I boken hålls John Galt fången och blir torterad i den byggnaden du nämner och skulle personen gått och frågat sina chefer skulle det riskera en eventuell räddning. Samma princip används av samtliga specialstyrkor och poliser när det gäller att rädda en gisslan.
Förstår tyvärr inte ditt resonemang kring koppargruvorna, antingen har vi privat egendom eller inte. Att hela världen har nytta av något tar inte bort rätten till privat egendom. Någon har köpt och utvecklat gruvorna.
När det gäller bron kommer jag faktiskt inte ihåg att de sprängde någon bro. Du kanske kan förtydliga vilken bro du menar?
Det finns nog ytterst få människor under de senaste 2000 åren som inte sett guld som ett värde i sig. Det utvecklades dessutom i flera fall oberoende av andra kulturer eller länder så det är nog det närmaste vi har ett objektivt värde för att ersätta byteshandeln med. Om man dessutom ser till hur samhället ser ut idag så får man nog nästan säga att det är ett objektivt värde till skillnad mot de fiat valutor vi har idag.
Slutligen får jag nog säga att det självklart finns olika typer av människor med olika drivkraft och möjligheter. Det är väl inte något du motsätter och att det finns människor som lever på andras bekostnad är inte heller det något som är speciellt nytt.
Grundprincipen som du verkar ha missat är relativt enkel:
Du får göra vad du vill så länge som du inte skadar någon annan. Något som hon visar tydligt i boken Och världen skälvde är just att staten använder våld mot oskyldiga som leder till ett sämre liv för alla i samhället.
Varje reglering och skatt är inte något som gör samhället till en bättre plats, man kan istället fråga sig vad som kunnat ske med de pengar som staten dagligen förskingrar om de användes av de som arbetat ihop pengarna istället.
GillaGilla
Det där med att det finns människor som lever på andras bekostnad håller jag med om. Men mina värderingar leder mig till att peka ut helt andra människor än dem Ayn Rand lyfter fram. Och det här är en av svårigheterna att debattera med randianer. De tror på fullt allvar att Rands läror är objektiva sanningar, och inte något som också de bygger på värderingar. Som jag skrev i texten, det är så sektledare jobbar. De påstår sig sitta inne med sanningen, och de som tar denna sanning till sig står över alla andra eftersom de är utvalda/mer intelligenta/bättre – rent objektivt. Ett oemotståndligt budskap för många.
Vad gäller äganderätt: det går faktiskt att tycka att det är rimligt med inskränkningar och regler för äganderätten. Om jag bestämmer mig för att uppföra ett tjugovåningars höghus på min tomt så påverkar det mina grannar på ett sätt som jag är rätt säker på att de skulle uppfatta som negativt. Jag tycker att det är fullt rimligt att jag därför inte får uppföra tjugovåningarshus hur som helst, även om jag har råd med det, och äger en bit mark. Jag anser att ett samhälle behövs för att reglera samhällslivet så att det fungerar för alla och inte bara för de med hårdast nypor och mest pengar. Där tror jag att Rand tycker annorlunda. Det betyder emellertid inte att det är hon som har rätt bara för att hon givit sina virriga idéer det pompösa namnet ”objektivism”.
Att något har ett värde i sig, betyder att det inte är beroende av vad människor tycker om det. Vatten har t ex ett värde i sig på vår planet eftersom allt levande är beroende av det. Mat har ett värde i sig eftersom vi kan äta den. Hus har ett värde i sig eftersom vi kan bo där och skyddas från väder och vind. Guldets värde är helt och hållet beroende av att vi människor tillskriver det värde. Varken vi eller några andra organismer kan (vad jag vet) tillgodogöra sig guld. Vi tycker däremot att det är värdefullt eftersom det är en vacker och sällsynt metall och för att vi kan använda det som bytesmedel (och på så vis använda det för att skaffa oss sådant som har ett värde i sig).
Och slutligen: Ja, vi människor är olika. Vi är olika redan när vi föds p g a genuppsättning. Sedan växer vi upp i olika familjer, under olika sociala förhållanden, i olika länder som tillhandahåller olika sorters utbildning, osv. Somliga av oss, som hjältinnan Dagny Taggart och många av de andra hjältarna i boken, föds in i överklassen, med massor av ärvda pengar. Jag har träffat en del sådana människor i verkligheten. Somliga av dem tror på fullt allvar att de på något mystiskt vis gjort sig förtjänta av hur de har det. Andra inser att stekta sparvar flugit in i deras munnar under uppväxten och att andra varit mindre lyckligt lottade, och väljer därför att dela med sig. Så olika kan det vara.
GillaGilla
Hej och tack för ditt svar.
Börjar med den sista biten, ja vi är olika men trots det finns det människor med grava handikapp som gått väldigt långt och andra utan dessa har inte gjort det. Sen kan man säkert tillskriva detta till viss del på yttre omständigheter men i många fall är det inte så.
Visst har en del fötts in i överklassen i boken men du ser inte skillnaden mellan Jim och Dagny? Det Ayn Rand enligt min egen åsikt försökte förmedla genom boken var att det inte var den avgörande saken.
Både Rearden och John Galt föddes verkligen inte in i överklassen även om de senare hamnade där.
Guld/Silver är nog vad man får kalla för ett objektivt värde då det är något som alla under drygt 2700 år sett som ett värde. Det betyder inte att det inte också är ett subjektivt värde då det självklart beror på vad man behöver för stunden, är det mat eller vatten som är det man behöver så är man villig att byta ifrån sig sitt guld som det varit under stora delar av historien.
Tror dock att i den frågan kommer vi nog aldrig nå samma slutsats men skillnaden som Rand visar är just den mellan guld som kan accepteras av alla som bytesmedel utan våld medans en Fiat valuta bygger på att ett värde som sällan accepteras mer än i landet där det är det enda lagliga medlet för handel.
Här har vi väldigt olika uppfattningar. Om det finns inskränkningar så är man inte heller ensam ägare utan möjligtvis en delägare där staten har majoritetsrösten över hur den får användas.
När du skriver samhälle i den här meningen tolkar jag det som staten, enligt mig två olika saker. Ett samhälle bygger på frivilliga samarbeten och en stat bygger på tvång. Vad är det dessutom som säger att staten avgör bättre om vad som ska göras med marken än jag själv som faktiskt äger den och förvaltar den.
Bostadsbristen i Sverige beror till stor del på de regleringar och inskränkningar i äganderätten då det kan ta väldigt lång tid från planering till utförande.
Sen kan det självklart vara svårt att diskutera med någon som är ”randian” även om det inte riktigt är vad jag själv anser mig att vara. Hennes ”sanningar” när det gäller statligt inflytande och hur det påverkar företag och människor finns det gott om ekonomer som förespråkat långt innan hon skrev boken.
Skillnaden som jag ser det mellan dina och mina åsikter kan sammanfattas så här enligt mig:
Jag anser mig inte ha rätten att diktera, tvinga eller på andra sätt få mina medmänniskor att följa mina åsikter eller ideal. Jag anser inte att majoriteten har rätt att tvinga på sina uppfattningar på andra med hjälp av våld så länge som det inte är något som skadar andra. För mig är det en ”objektiv” sanning att jag inte har den rätten och att jag aldrig kommer ha den rätten heller.
GillaGilla
Det var en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan våra åsikter. 😀 Om jag gjorde en skulle den se lite annorlunda ut.
GillaGilla
Skulle vara intressant att läsa en sådan 🙂
GillaGilla
Bra sammanfattning. Undrar om det inte främst är 15 åringar som läser henne. Bland mina bekanta är det i alla fall bara någon man läst på högstadiet. Lite som Stephen King. Fast King är ju mer av en psykolog i sina bättre stunder.
GillaGilla
Hon är nog ganska stor även upp i åldrarna i vissa kretsar. Och uppenbarligen fortsätter många gilla henne också väl upp i vuxen ålder. Johan Norberg lär ju vara över 40, tex, och själva idéerna hon för fram lever helt klart bland många debattörer i så kallad mogen ålder. Men visst, många växer nog ifrån henne också. Världen är ju gärna mer svartvit när man är tonåring.
GillaGilla