På Södra teaterns filosofisamtal för barn är allas tankar lika värda och det finns inga rätta svar. Liza Haglund har arbetat med konceptet i elva år:

– Alla barn kan prata filosofi.

Barnen släntrar in och tar block och penna ur plastbacken vid dörren innan de sätter sig. Några tramsar med kompisarna medan andra tuggar på pennan och ser ut att grubbla över komplicerade saker. Kanske är det också just vad de gör. Det är dags för veckans filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm.

Stolarna står i en halvcirkel så att alla kan se varandra. Efter en namnlek presenterar filosofipedagogen Liza Haglund dagens uppvärmning i form av en kort berättelse: Fyra barn tar sig in i ett ödehus där de hittar en fin ljusstake – vem av dem ska få behålla den? Johan ledde dem till huset, Sara såg ljusstaken först, Kalle har det väldigt fattigt hemma och Mia samlar på ljusstakar och saknar just en sådan i sin samling.

– Det här är fyra teorier om vad som är mest rättvist. Vem tycker ni ska få den? frågar Liza Haglund.

Barnen sätter sig i smågrupper och diskuterar och efter en stund får de redogöra för sina tankar i den stora gruppen och förklara hur de tänker. De flesta tycker att Kalle borde få den som har det svårt och inte har så många saker hemma. Någon föreslår att Kalle sedan kan sälja ljusstaken till Mia så han får pengar – som han säkert behöver bättre – och Mia får ljusstaken till sin samling. Någon annan säger, kanske mest på skämt, att de fyra barnen borde såga itu den och ta en del var. Eller kanske kan de turas om att ha den hemma hos sig, tänker någon annan.

Barnen är ganska eniga om att Johan och Sara är de som behöver ljusstaken minst men flera tycker att Sara nog ändå har mest rätt till den eftersom hon såg den först.

– Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den, slår Saga Ahndoril fast.

Diskussionen är livlig och barnen pratar ofta i mun på varandra. Liza får flera gånger påminna dem om att lugna ner sig och prata en i taget men iver gör det svårt att vänta på sin tur.

Efter tjugo minuter bryts diskussionen och tillsammans sammanfattar de kort vad som sagts. Något rätt eller fel presenteras inte. På filosofisamtalen är det tankeprocessen och samtalet som står i centrum och det finns inga absoluta svar.

Södra teatern ligger vid Mosebacke torg, på Söder i Stockholm. Byggnaden från 1859 är både vacker och murrigt mysigt på det sätt som gamla teatrar kan vara. Filosofisamtalen hålls i ett stort, helt glasat rum på husets ena kortsida. Utsikten är vidsträckt och man ser både till Stadshuset på Kungsholmen och bort över Djurgården. Nedanför, på Stockholms ström, simmar det några svanar och båtar kommer och går. Kanske bidrar den vackra miljön till att ge tankarna rymd och frihet.

– Ni vet vad ni ska göra nu, säger Liza Haglund.

Efter uppvärmningen är det nu dags för deltagarna att tänka ut en filosofisk fråga de vill diskutera. Barnen sprider ut sig i rummet och ser ut att tänka koncentrerat. När man väljer ut sin fråga ska det vara tyst i rummet och är det också. Några viskar med varandra men de flesta tänker för sig själva. Efter tio minuter frågar Liza om alla är klara men ett par barn vill ha några minuter till. En flicka bläddrar hit och dit i blocket. Samma block används i alla grupper och kanske kan någon ha antecknat något bra som man kan återanvända?

Liza skriver upp allas frågor på blädderblocket. Var och en får signera med sin namnteckning och säga några ord om vad de menar, om de vill. Kommer man inte på någon fråga så är det också i sin ordning, då säger man bara ”pass” och så går ordet till nästa person.

Några av dagens frågor blir: Kan man hata en person man aldrig träffat? Hur kommer det sig att människor är så grymma mot varandra? och Vad är roligt? Ella Lindeborg utvecklar hur hon menar med sin fråga:

– Jag fick en bok med roliga historier av min morbror men jag skrattade inte åt någon av dem. Kan man då säga att de är roliga?

Rundan där frågorna presenteras tar tid eftersom många vill ställa följdfrågor men strax före fikapausen står det klart att det blir ”Vad är en filosofisk fråga?” som vinner omröstningen.

Under fikapausen med kanelbulle och saft frågar jag Valdemar Olsson och Harald Tydén om de tror att filsofisamtal skulle passa i skolan men det tror de inte.

– Nä, lärarna är alldeles för vetenskapliga av sig, säger Harald.

Valdemar befarar att hans lärare inte är lika smarta som Liza och att det därför inte skulle bli bra. Men på fritids tror han att det skulle kunna fungera:

– Det är mer frihet där. De är bättre på sånt, de som jobbar på fritids, än vad lärarna är.

– Är det någon som vet vad filosofi betyder? frågar Liza när alla bullar är uppätna.

– Jag vet! Kärlek till visdom, säger Hannes Burman, som var den som kom på dagens fråga.

Efter att Hannes fått säga några ord startar samtalet.

– Filosofi går lite längre än bara de logiska förklaringarna. Jag tycker vetenskap är trångsynt, slår Valdemar Olsson fast.

– Filosofi tänker steget längre, kompletterar Wilma Strömberg.

Liza ber alla att formulera en fråga som är filosofisk och en som inte är det.

– Hur fungerar el? Vill man alltid veta sanningen? föreslår Ella Lindeborg.

– Vad blir det till middag? Vad är meningen med livet? säger Wilma.

Liza Haglund är hela tiden mån om att alla ska få komma till tals och varvar rundor, där alla får chans att prata utan att bli avbrutna, med fri diskussion – som ska ske med handuppräckning men det blir ofta lite så och så med det när barnen blir engagerade. Hon återkopplar också flitigt till vad deltagarna har sagt tidigare: ”Kommer ni ihåg vad Hannes sa förut?”. Hon ber flera gånger barnen upprepa vad någon annan sagt men med sina egna ord och hon uppmuntrar dem att ställa frågor till varandra. Alla ska ha en chans att hänga med i samtalet och känna sig delaktiga.

För elva år sedan studerade Liza Haglund filosofi och blev tillfrågad av en av sina lärare om hon var intresserad av att hålla filosofikurser för barn. Det var Ozan Sunar, Södra teaterns dåvarande chef som sökte efter personer och Lizas lärare tyckte att hon kunde passa. Liza Haglund fick vara med och utveckla konceptet:

I början höll jag igång dem mycket mer men nu får de alltid själva formulera vilken fråga vi ska samtala om, berättar Liza Haglund.

För ett par år sedan kom boken Självklart! Inte? som Liza skrivit tillsammans med filosofen Anders J Persson. I den presenterars ett antal filosofiska frågeställningar. De har också skrivit Öppet sinne – stor respekt, som handlar om hur man kan prata om barnkonventionen med barn. På egen hand har Liza även skrivit Att tänka noga som liksom Självklart! Inte? vänder sig direkt till barn. Numera är Liza Haglund anställd vid institutionen för kultur och kommunikation vid Södertörns högskola och håller även kurser om barn och filosofi inom ramen för lärarutbildningen. Hon har också hjälpt flera skolor igång med filosofisamtal i Södra teaterns anda och hon ser det som sin chans att göra skolan mer meningsfull för barn:

– Jag tyckte aldrig att skolan var meningsfull och hoppade av gymnasiet. Hade jag fått vara med på filosofisamtal i skolan så hade jag kanske klarat mina studier, säger hon.

Liza Haglund tycker att en ideal grupp är på runt tio barn men de tar in femton i varje grupp eftersom det vanligtvis är några borta varje gång. De har grupper för 9-12 år, 12-15 år och 16 år och uppåt. De flesta hittar till filosofisamtalen via tips från kompisar eller har sett Södra teaterns annonser i DN. Det är den yngsta gruppen jag hälsar på i och de flesta har hunnit vara med i flera terminer. Barnen är verbala och visar stort självförtroende vad gäller det egna tänkandet. En flicka förklarar utan att tveka för de andra vad ordet ”abstrakt” betyder. Men Liza Haglund är noga med att betona att filosofisamtal fungerar i alla typer av miljöer.

– Alla barn kan prata filosofi, säger Liza Haglund

På frågan vilka svårigheter hon mött säger hon att det ibland har hänt att barnen valt att prata om ämnen som de sedan inte har så mycket att säga om:

– Några gånger har barnen röstat fram en fråga som handlat om dagsaktuella politiska händelser och då kan många tappa intresset ganska snabbt. Bäst fungerar frågor som anknyter till deras egen vardag, säger Liza Haglund.

Självklart kan inte alla ämnen passa alla barn men om Liza Haglund märker att något barn inte verkar intresserat försöker hon dra in dem på andra sätt:

– Jag kanske låter dem hålla i röstningen eller bli huvudperson i någon av de lekar vi leker. Men det kan ju också bero på dagsformen hur pratsamma de är. Alla måste inte prata varje gång.

Rena konflikter eller att någon uttryckt exempelvis rasistiska åsikter har hon aldrig varit med om i någon av sina grupper och heller inte hört om från någon av de skolor hon vet arbetar med filosofisamtal.

– Men man måste vara ödmjuk och medveten om att sådant ändå kan inträffa. Man får hantera det utifrån den uppkomna situationen, säger hon.

Liza Haglund har nyligen fått forskningspengar för att utveckla konceptet för att fungera i skolor och två av hennes tidigare kursdeltagare, numera filosofistudenter, har börjat hålla filosofisamtal för barn i en skola i det invandrartäta området Fisksätra utanför Stockholm. Andra skolor i projektet är Örnaskolan den lilla landsorten Hylte i Halland och Ormbergsskolan i Luleå. Skolprojektet drivs tillsammans med Riksteatern och via dem har en blogg för alla involverade lärare startats. Där kan de dela med sig av sina erfarenheter och ställa frågor till varandra.

– Alla pedagoger kan använda vår metod. Hur man ska göra för att fördjupa samtalet lär man sig efterhand, slår Liza Haglund fast.