Orienterare är ett tåligt släkte; i ur och skur ger de sig ut i skogarna. Älgarna flyr och rådjuren gömmer sig men lodjuren bryr sig inte ett smack och granplantor och mossor återhämtar sig snabbt.

Regnet har vräkt ner hela förmiddagen. På fältet med målfållorna är marken lerig redan innan de första löparna kommit in på upploppet och på några av de stigar där de yngre deltagarna springer rinner vattnet i små bäckar. Men regn är inget större bekymmer för en van orienterare; under säsong är det tävling nästan varje helg, oavsett väder. Idag är det orienterings- DM i medeldistans och runt 200 löpare från tio år och upp till 80+ har samlats i Furufjällssområdet strax utanför Stenungsund. Reine Spetz har lagt dagens banor och han berättar att det finns sex svårighetsnivåer, beroende på i vilken terräng kontrollerna placerats ut.

• Det svåraste är att få ungdomsbanorna på rätt nivå!

  Stenungsunds orienteringsklubb har hållit till i Furufjäll i tjugofem år och klubbstugan ligger inte långt från tävlingsområdet. I våras tog man fram en ny karta över markerna. Med flygfotografering och allt gick den på nära en kvarts miljon.

  Reine Spetz berättar att det alltid känns snöpligt om exempelvis en skogavverkning plötsligt förändrar miljön så att kartan inte längre stämmer eller terrängen blir mer svårlöpt.

  – Bästa skogen att orientera i är riktig storskog och vi hade det på ett ställe här tidigare men där är det hygge nu.

  Hyggen, granplanteringar och enebackar är miljöer han försöker undvika att lägga banorna i.

  Annat han som banläggare måste tänka på är hur viltet i området rör sig. Vid större tävlingar gör man ibland viltavdrivningar och att märka ut avgränsade frizoner för rådjuren är standard. Att i mesta möjliga mån lägga banrona så att viltet drivs åt samma håll i stället för att vallas fram och tillbaka mellan löparna är också viktigt. I ett av tälten vid målområdet kan de tävlande ange om de sett något vilt i området. Rapporterna går sedan vidare till markägarna och jakträttsinnehavarna.

Älgarna störs, men inte lodjuren

Enligt Henrik Andrén, professor i naturvårdsbiologi, visar en studie om hur älg och rådjur påverkas av orienteringstävlingar att rådjur stannar kvar inne i området om det bara finns avgränsade skyddszoner. Älgarna väljer däremot att lämna markerna helt och hållet.

• Den studien är från 80-talet och med dagens teknik skulle man kunna göra bättre studier men det betyder ju inte att man skulle komma fram till andra resultat, konstaterar han.

  • Han menar att orientering påverkar vilda djur mer än många andra arrangemang i skogen. I vanliga fall kan rådjur känna sig lugna bara några tiotal meter ifrån stigar men vid orientering vet de inte var de riskerar att möta människor. De har normalt ett ganska begränsat revir som de blir stressade av att tvingas lämna.

  • Stora djur som älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin har svårt att gömma sig och påverkas därför mer än mindre djur. Grävling och räv kan gömma sig nere i sina gryt och känna sig trygga där, säger Henrik Andrén.

    För de stora rovdjuren som lo, björn och varg spelar en orienteringstävling antagligen liten roll:

  • De har så stora revir att en orienteringstävling i ett hörn av deras revir inte har någon betydelse för dem. Ett lodjur rör sig över 500 kvadratkilometer.

    Inga tävlingar när djuren får ungar

    Under en period i maj och juni hålls av hänsyn till djurlivet inga orienteringstävlingar och att behålla det så kallade vårdatumstoppet ser Henrik Andrén som väldigt viktigt. Om häckande fåglar skräms iväg från sina ägg kan de snabbt bli nedkylda och ungarna i dem dö. Rådjurskid och älgkalvar riskerar att lämnas ensamma alltför länge om deras mödrar inte vågar söka sig tillbaka till dem.

I sina Allmänna råd som rör orientering och andra friluftsarrangemang förklarar Naturvårdsverket att arrangören av evenemang som stora orienteringstävlingar har ansvar för att skador och påverkan på naturen minimeras och man kan bli skadeståndsskyldig om skador uppstår. I jaktlagen stadgas att ”Idrottstävlingar och annan liknande friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt” och i brottsbalken står att det är förbjudet att röra sig på annans tomt eller plantering liksom över ”annan äga som kan skadas därav.”

Hur mycket hänsyn man behöver ta till växt- och djurliv beror på årstid, hur stor tävlingen är, hur länge den varar samt var den hålls. Viktigast är hänsynen till djurens föryngringsperiod, slår Naturvårdsverket fast och föreslår att man inför arrangemang i skogen ansöker hos Länsstyrelsen om samråd tre-sex månader i förväg. Det ger Länsstyrelsen möjlighet att tycka till om arrangemanget som helhet och vad man bör ta hänsyn till och tänka på. Markägaren bör också ges tillfälle att yttra sig. Om man inte ansökt om samråd ligger bevisbördan på arrangören för att miljön inte skadats.

Skadorna på skogen försumbara

I mitten av 90-talet var debatten om orienteringens påverkan på djur- och växtliv stundtals het men idag har den mattats av betydligt. De studier som finns visar att orienteringstävlingars påverkan på marken är ganska marginell på de flesta marktyper. Känsligast är lavklädda hällmarker, framför allt under torra perioder. Även mossor kan påverkas negativt. En studie som genomfördes av Birgitta Johansson vid Institutionen för Natur och miljö vid Högskolan i Karlstad under O-ringen i Värmland 1996, då 17000 löpare rörde sig i skogen, visade att ungefär en procent av skogsvegetationen påverkats på något sätt. Några sorters mossor hade minskat, liksom lavar, ljung och lingonris (vilket också kan ha berott på vädret). Ett år efter tävlingen kunde man se spår främst runt kontrollpunkterna men påverkan var som helhet så liten att betydelsen för ekosystemet troligen saknades enligt rapportförfattaren.

Under O-ringen i Värmland på 70-talet genomfördes en studie där man tittade på vilken effekt 3000 deltagares löpning över ett relativt nyplanterat hygge (fyra år gammalt) hade. Den visade att knappt fyra procent av plantorna skadats och vid en uppföljning ett decennium senare kunde man inte upptäcka några skador som berodde på O-ringentävlingen. Däremot var några av de stigar som trampats upp 1976 fortfarande synliga, gissningsvis för att djuren börjat använda dem. En senare studie, från O-ringen i Falun, där 10 000 deltagare sprungit över ett hygge, visade på liknande resultat.

Orienteringen inget problem för markägaren

Knappt två veckor efter tävlingen lyser solen över Furufjäll genom ett uppsprucket molntäcke. Fältet med målgång och alla tält är tomt men det nedtrampade gräset är fortfarande brunt av lera.

Kennet Andersson äger delar av det område som tävlingarna hållits på tillsammans med sin mamma och sin bror och han ser inga problem med att det anordnas orienteringstävlingar på hans marker:

• Vi är vana vid det, området ligger ju nära Stenungsund och fungerar som rekreationsområde. Det går ju en naturstig här också och där är det många som vandrar. För oss är orienteringen ingen stor grej.

  Kontakten med klubben tycker han har varit bra:

  • De hörde av sig från Stenungsunds orienteringsklubb i god tid i förväg både när de skulle göra kartan och när tävlingen skulle hållas och jag hade inga synpunkter.

Vid startområdet är spåren efter hundratals löparskor fortfarande tydliga men i skogen runtomkring går det inte att hitta någon uppenbar påverkan. Bara en kvarglömd orienteringsskärm hänger kvar på en gren och dinglar.