Faunarestaurering – att återskapa naturlig natur. SkogsEko december -13

 

En gång i tiden var stortrapp, svart stork och visent självklara inslag i den svenska faunan men de utrotades av människan. Forskaren Carl-Gustaf Thulin vill återinföra dem. Och på Nordens ark i Bohuslän arbetar man redan idag med att restaurera en rad arter som försvunnit eller är starkt hotade.

 

På en ek hänger en bålgetingholk och de hösttrötta insekterna surrar lite lojt kring ingången. I flera av de andra träden hänger andra sorters insektsholkar och många av ekstammarna har tillfogats hål eller skador för att locka till sig småkryp, fåglar och fladdermöss.

Vi befinner oss i ett skogsbryn i djurparken Nordens arks ekopark. Nordens ark arbetar med bevarande av en lång rad hotade djurarter och 2011 drogs också arbetet med den 200 hektar stora ekoparken igång. Här kommer man att återskapa olika biotoper som det tidigare funnits betydligt rikligare av i landskapet. Målet är en varierad naturmiljö som lockar till sig växer och djur som är hotade, eller på väg att bli det. Men vissa djur är så hotade, eller sällsynta i närmiljön, att de inte av sig själva kan hitta till återskapade miljöer. Då måste man hjälpa dem på traven och helt enkelt plantera in dem i landskapet.

– Vi har bland annat diskuterat att plantera in fjärilsarten fetörtsblåvinge som hotas av igenväxning av markerna. Den är rödlistad men har funnits inte så långt härifrån tidigare. Vi pratar också om att plantera in igelkott. Den ligger högt på min lista eftersom många människor har en relation till den, säger Mats Niklasson, projektledare för ekoparken.

Igelkotten har funnits tidigare på Sotenäset, området i Bohuslän där ekoparken ligger, men är försvunnen sedan många år. Trafik, miljögifter och brist på övervintringsplatser är troliga orsaker till att den är borta här och minskar i hela landet. Igelkotten vill ha lövhögar, gräsytor och gärna lite ”skräpig” natur och i ekoparken lägger man regelbundet ut grenar och stammar som skapar bra livsförutsättningar inte bara för igelkottar utan för många djur.

– Man måste ta ett helhetsgrepp och arbeta förebyggande för att djur ska slippa hamna på rödlistan, säger Mats Niklasson.

 

Bisonoxar och lite väl vilda hästar

Vi fortsätter vår promenad och passerar en stor voljär, full av uppställda döda stammar. Mellan ett par av dem skymtar en vitryggig hackspett. Nordens ark har fött upp vitryggiga hackspettar i tio år och vid det här laget kunnat plantera ut minst 87 ungar i den svenska naturen, främst i Värmland, Dalsland och området runt nedre Dalälven.   Den vitryggiga hackspetten är ett okontroversiellt djur att sätta ut. Alla är överens om att den hör hemma här och berikar vår natur. Men hur är det med större djur, som visenter (europeisk bisonoxe) och vildhästar, som också funnits i svenska skogar tidigare – kan de ha någon plats i vår natur idag? Ja, det tycker Mats Niklasson. Stora betande djur skapar naturligt öppna ytor och bidrar till livskraftiga miljöer för många andra djur som idag är svårt hotade.

– Vi är öppna för att ha visenter i ekoparken. De är snälla djur och utgör ingen fara för människor som rör sig i området. Vi har också diskuterat att släppa ut Przewalskis häst, säger Mats Niklasson.

Przewalskis häst finns redan i Nordens arks djurpark så det borde kanske inte vara ett stort steg att släppa dem lösa i något av ekoparkens stora hägn. Problemet är att hästarna kan vara aggressiva och genom parken går ett antal vandringsleder. Det är inte säkert att alla vandrare vill ha en fullt så intensiv naturupplevelse som vildhästarna skulle kunna medföra och idén stupar i dagsläget på att kostnaderna för nya hägn skulle bli alldeles för stora. Idag hålls markerna i stället öppna av kor, får och getter av gamla svenska lantraser, och genom kontrollerade bränningar.

 

Skalbaggsavel i vita plastbackar

Det grå molntäcket spricker upp och solen tittar fram. Det glittrar av vattendroppar i träd och gräs. Vi fortsätter bort mot de röda envåningshus där Nordens arks uppfödning sköts och går in i längan med skylten ”Groddjur och amfibier”. I ett akvarium simmar kärrsköldpaddor som trängs intill glaset när vi tittar in. De hoppas på mat men får tji när vi fortsätter lite längre in i korridoren, till ett rum fyllt av stora vita plastbackar. Här föds större ekbock upp. Honor och hanar får para sig och lägga ägg på skrovlig ekbark. Äggen placeras i små plastburkar där de under bästa betingelser kläcks till larver som så småningom också de ska bli till ekbockar. Normalt tar det fem år för larverna att utvecklas till färdiga skalbaggar men på Nordens ark har man genom att experimentera med matning och övervintring lyckats få ner det till ett år, och dessutom ökat överlevnaden som äggläggande skalbaggar från några veckor till uppåt ett år. Planen är att kunna bidra till utsättning av insekten i trakterna kring Kalmar och på Öland. Idag finns ekbocken bara på sju träd i hela Sverige, i en hage på Öland. Det är bristen på gamla solexponerade ekar som har gjort läget för denna skalbagge så extremt svårt.

Några andra djurarter som Nordens ark arbetar med att föda upp för att kunna sätta ut i den svenska naturen är fjällgås, grönfläckig padda, pilgrimsfalk, bredbandad ekbarkbock och pilgrimsfalk.

– Pilgrimsfalkarna är vårt mest framgångsrika projekt. Det har pågått länge och vi har fått fram runt 180 ungar som vi satt ut, berättar Mats Niklasson när vi vandrar upp mot ett område i ekoparken där gammal planterad granskog avverkats för att ersättas av hagmark. På vägen passerar vi en ståtlig ek beklädd med lunglav. Ett försök med utplantering av tre sällsynta lavarter pågår runtom i parken.  Vi går också förbi flera högar med stammar av lövträd. En trave, hitkörd från Tjörn, visar på stora rötangrepp. Usch och fy för skogsbruket men kalas för massor av insekter och fåglar. Den typen av träd placeras hela tiden ut i markerna i ekoparken för att skapa goda förutsättningar för djurlivet. Med fällor och observationer kommer man att följa utvecklingen, berättar Mats Niklasson.

 

Visenter kan bli en turistmagnet i skogen

Carl-Gustaf Thulin är föreståndare för Centrum för vilt- och fiskforskning vid SLU och den som introducerade begreppet faunarestaurering i Sverige i samband med en konferens för några år sedan.  Han vill gärna se återintroduktion av exempelvis svart stork och stortrapp, en kalkonliknande fågel som är världens största flygande och utrotades i Sverige på 1860-talet. Men framför allt förordar Carl-Gustaf Thulin utsättning av megaherbivorer, alltså stora gräsätare som levt vilda i vår svenska natur tidigare. Visenter och vildhästar skulle bidra till mer komplexa och biologiskt rikare miljöer, som skapar goda livsförutsättningar för en lång rad andra arter, konstaterar Carl-Gustaf Thulin.

– Det är djur som funnits i vår fauna och som människan utrotat. Vi ersatte dem med tamdjur som tog över många av de funktioner som de försvunna gräsätarna stått för men idag försvinner också de domesticerade djuren från de vilda miljöerna, berättar han.

Carl-Gustaf Thulin har särskilt kommit att bli en förespråkare för visenter i det svenska landskapet och om skepsisen till en början var stor så finns idag en ökande positiv inställning bland myndigheter och markägare. Carl-Gustaf Thulin vill se forskning kring vad som händer i en miljö där visenter återinförs. Visenter, framhåller han, orsakar troligtvis inte skogsskador på samma sätt som älgar gör eftersom de äter mer örter och gräs. Det finns emellertid risk att de kan trampa sönder små plantor av träd, men det vet forskarna ännu för lite om.

– Vi skulle behöva göra försök där man släpper ut visenter i stora hägn så att det blir möjligt att följa upp och utvärdera vilken påverkan de har, säger han.

För att det ska kunna bli verklighet krävs bland annat engagerade lokala myndigheter, en positiv lokal opinion och markägare som är villiga att hägna och släppa ut visenter på sin mark.

– Optimalt vore ett markområde på uppåt 1000 hektar där man kan introducera visenter och använda omkringliggande mark som referens för att utvärdera effekterna på skog, mark och mångfald, säger Carl-Gustaf Thulin.

Han välkomnar markägare att höra av sig och säger att han gärna åker ut och berättar mer, för eventuellt intresserade. Och han ser många vinster att göra för dem som vågar satsa på visenter.

– Ekoturism, jaktturism och matturism är värdeskapande.  Jag ser stora möjligheter till en lokal turistindustri. Man kan jämföra med myskoxarna i Härjedalen, som bidrar till att en hel region lever upp, säger Carl-Gustaf Thulin.

 

Eva-Lotta Hultén

 

 

 

Faktaruta faunarestaurering

Faunarestaurering syftar till att återskapa en tidigare förekommande

djurartsammansättning. Det handlar dels om återintroduktion

och stödutsättningar av djur som försvunnit eller är starkt hotade, och dels om borttagande av arter som planterats in av människan, som exempelvis mink och mårdhund. Målet med en faunarestaurering är att skapa långsiktiga förutsättningar för biologisk mångfald av såväl växter som djur.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s