”Låt inte barnen betala krisen!” står det på flera plakat. Det är en solig eftermiddag i april och en grupp engagerade och upprörda föräldrar och barn har samlats för att manifestera utanför Göteborgs kommunhus vid Gustav Adolfs torg.

I stadsdel efter stadsdel i Göteborg har stora nedskärningar inom barnomsorg och skola fått föräldrar att reagera och samlas till kamp. Lokala nätverk har bildats och man har gjort namninsamlingar, demonstrerat och ställt frågor till politikerna. Men somliga har också tagit till mer drastiska metoder. I Biskopsgården hölls elever hemma från en skola i skolstrejk, i Frölunda-Högsbo avbröt föräldrar med musik och sång det stadsdelsnämndsmöte som skulle fatta nedskärningsbeslut och även där har elever skolstrejkat. Vilka metoder är okej att använda sig av i kampen för en bra skola och barnomsorg?

– Jag vet inte! Allt är så nytt för mig och jag har redan flyttat mina egna gränser flera gånger, säger Örjan Askerdal, boende i stadsdelen Frölunda-Högsbo. 

– För ett år sedan tyckte jag att det var fel med skolstrejker och att man skulle verka inom det rådande systemet men idag tänker jag annorlunda. Vi har verkligen försökt att föra en dialog och använda de kanaler som finns men politikerna lyssnar ju inte! Vi har pratat om att ockupera skolor, säger Camilla Tängman.

Han är pappa till två pojkar i förskoleåldern och yngste sonen Klas, ett år, sitter tålmodigt i sin vagn och lyssnar medan pappa berättar hur han drogs med i protesterna när deras öppna förskola skulle läggas ner. Snart växte ett nätverk fram och protesterna kom att rikta sig också emot de alltför stora barngrupperna i förskolan och mot att tre av sex grundskolor ska läggas ner. I februari var han en av de föräldrar som, iförd clownmundering, störde ett stadsdelsnämndsmöte med sång.

Örjan Askerdal har aldrig demonstrerat eller varit aktivist tidigare men nu är han en av eldsjälarna i Göteborgsföräldrar mot nedskärningar som samordnar nätverken i de olika stadsdelarna. Camilla Tängman är en av de andra aktiva. Hon har två barn på Landamäreskolan i Biskopsgården och även för henne är rollen som aktivist ny. Hon satt i skolrådet på barnens skola när beskedet kom att man skulle dra ner med 28 pedagogtjänster i stadsdelens fem skolor. I Biskopsgården går idag hälften av elever ut nian utan behörighet till gymnasiet och beslutet framstod som rena vansinnet för många föräldrar, men de fick inget gehör för sina protester.

Både Örjan Askerdal och Camilla Tängman har plöjt kommunala dokument och läst forskningsrapporter som visar på vikten av att satsa tidigt på barn för att undvika ekonomiska och sociala kostnader senare. De har laddat med argument men gång på gång funnit sig studsa mot en kompakt vägg av ”budget i balans” och ”vi har inget val” och deras argument och frågor har ignorerats. De menar att stadsdelsnämnderna fungerar som en krockkudde för kommunen. Nämnderna har i uppdrag att fördela en påse pengar inom stadsdelen men kan inte påverka påsens storlek eller den kommunövergripande fördelningen och har bara satts att genomföra beslut som fattats högre upp. Trots att kommunens ekonomi inte är dålig (förra året gick den 200 miljoner plus och i år satsar man bland annat pengar på att bygga ett pariserhjul i centrala stan) tvingas stadsdelarna skära ner. I vissa stadsdelar har en ond cirkel uppstått. Nedskärningar har gjort att barn söker sig till friskolor eller till skolor i andra stadsdelar, vilket lett till mer nedskärningar, och ännu större elevflykt. Göteborgsföräldrar mot nedskärningar menar att politikerna måste sluta klamra sig fast vid ett system som inte fungerar, börja ta personligt ansvar och lyssna på medborgarna.

– Det är ingen naturlag att en budget måste vara i balans varje år, utbrister Camilla Tängman. Det går ju inte att sätta ramar kring barns behov och tro att man kan bestämma hur mycket svårigheter de får ha!

 – Vi har insett att vi måste påverka inifrån. Vår främsta fråga är minskade grupper i förskola och skola så att det blir möjligt att bedriva bra pedagogisk verksamhet. Barnperspektivet ska genomsyra alla frågor. Man får inte vara blåögd men kommer vi in så tror jag vi kan bli en blåslampa!

– Det saknas någon som är kommunalt kvalitetsansvarig för skolan. I dagsläget tar man bara hänsyn till ekonomin, säger Örjan Askerdal.

Göteborgsföräldrar mot nedskärningar hade sitt första möte i november 2009 och manifestationen denna torsdagseftermiddag genomförs tillsammans med Nätverket för gemensam välfärd. Runt 150 personer har slutit upp men lokala protester ute i stadsdelarna har engagerat många, många fler. Vid de skolstrejkande skolorna i Frölunda-Högsbo höll till exempel drygt hälften av föräldrarna sina barn hemma, och från Sjumilaskolan i Biskopsgården strejkade så gott som alla elever, enligt artiklar i Göteborgs-Posten.

– För många av de boende i de norra, invandrartäta förorterna, kan steget att åka in till centrala stan för att manifestera kännas alltför stort, säger Björn Rönnblad, aktiv i Nätverket för gemensam välfärd, som länge bevakat protesterna i stadsdelen Lärjedalen för tidningen Internationalen.

Björn Rönnblad ser en möjlig framväxande solidaritet mellan de mest utsatta och de mer välbärgade stadsdelarna och arbetet för att knyta samman folk och bredda protesterna pågår hela tiden. Camilla Tängman har gått med i det rikstäckande nätverket Barnverket och hoppas kunna koppla samman dem och Göteborgsföräldrar mot nedskärningar. Kontakter med Lärarförbundet och med elevråd på vissa skolor är tagna och utifrån musikprotesten i Högsbo-Frölunda har en grupp föräldrar också dragit igång Musiktåget, som planerar att genomföra fler civila olydnadsaktioner med hjälp av sång och musik. Och så har några föräldrar startat Barnpartiet som ställer upp i kommunvalet i höst. Ann Nolin från Linnéstaden är med på manifestationen tillsammans med sonen Theo, 2,5 år, och hon är partiets andranamn inför valet.

Kommunhusets dörrar förblir stängda och uppifrån sin sockel pekar statyn av Gustav II Adolf strängt ner på de manifesterande på torget, som försökte han utfärda en varning för att sätta sig upp emot överheten. Men det tycks barn och föräldrar där nere strunta blankt i när de upproriskt skanderar ”Sluta spar, sluta spar, den som spar får inget kvar”.