Sedan 2004 har minst tretusen granar i skogsområdet utanför Göteborg blivit vandaliserade. Nu tas de döende träden ner för allmänhetens säkerhet.

Strax nedanför de bullrande skogsmaskinerna passerar en jämn ström av cyklister, joggare, stavgångare och föräldrar med barnvagnar. Det är bara gran i de stora travarna längs med vägen och det har en alldeles särskild förklaring. Sedan runt fyra år härjar en grandödare i Delsjöterrängens friluftsområde i Göteborg. Den okände marodören har med hjälp av en vajersåg gjort ett snitt i barken hela vägen runt stammen och trots att området används flitigt av kommunens invånare från tidig morgon till sen kväll har han kunnat vandalisera minst tretusen granar i alla storlekar utan att bli upptäckt. Efter ett par år börjar de skadade träden tappa barren och när rötan går in via snittet och ner i rötterna blir träden instabila. Nu måste runt 1800 träd tas ner eftersom de annars riskerar att falla över stigar eller i värsta fall över människor som rör sig i området.

Att vandalen drivs av att hat mot granar är Mikael Finsberg, kommunens handläggare för Delsjöområdet, övertygad om. Inga andra träd, vare sig lärk eller tall eller lövträd, har skadats men han eller hon har framför allt givit sig på granar som står i blandbestånd:

– Vi har funderat på om det kan vara någon naturvårdstanke bakom det, att renodla lövskog eller kanske att träden dödas för att vissa fågelarter behöver död ved, säger Mikael Finsberg.

• Arbetsledaren Peter Colebring berättar att många av dem som passerar avverkningsplatsen stannar till och har frågor. Han tar gärna tillfället i akt att berätta vad som hänt. Tidigare samma förmiddag blev han emellertid lite betänksam när en åskådare var särskilt ivrig med att peka ut träd som de inte skulle missa att ta ner. Kanske var det grandödaren som återvänt till platsen för brottet, spekulerar Peter Colebring.

Det stora skogsområdet runt Delsjöarna är på 1300 hektar och skjuter in som en tunga nästan ända in i centrala Göteborg. Grandödaren har slagit till runtom i området och sammanlagt tippar Mikael Finsberg att mellan 25 och 50 hektar, främst nära stan, har attackerats men det upptäcks hela tiden skadade träd på nya platser så risken finns att det är mer än så. Det är svårt att upptäcka skadorna innan kådan efter något halvår har börjat rinna ur snittet och färgat stammen nedanför gråvit.

Göteborgs kommun kommer inte att återplantera gran där marodören härjat och i kommunens skötselplan finns stadgat att området ska utvecklas mot lövskog.

• Den här personen har delvis gjort vad vi själva hade planerat för men på ett helt annat sätt än vad vi skulle ha gjort. Nu står det en massa riskträd runtom i skogen, säger Mikael Finsberg.

  Visserligen blir det en del inkomster från de fällda träden men han räknar ändå med kostnader på runt hundra tusen kronor för avverkningarna.

• Det sämsta kommer gå till massa och en del säljas som timmer men vi kommer själva ta vara på vissa stammar och skicka till kommunens snickeri där det kan komma att bli bland annat parkbänkar av dem, berättar han.

Granen väcker starka känslor

Historiskt har granen förknippats med döden men idag är det troligen det moderna skogsbruket som betytt mest för vår inställning till detta träd. Kanske kan en del av känslorna granen väcker också förklaras med våra gener.

Anders Lindhagen, vid SLU Ultuna, har forskat på skogen som rekreationskälla och kommer in på det moderna skogsbrukets betydelse när han spekulerar i varför granar väcker negativa reaktioner.

• Jag tror det är en reflektion av 60- och 70-talens plantering av gran på gammal åkermark, säger han.

  Människor såg öppna marker växa igen och det var gran som kom i dess ställe.

  • I ungdomen är granskogen tät och ogästvänlig och granen åldras inte heller med värdighet – den blåser ofta ner eller dör på andra sätt, konstaterar Anders Lindhagen.

Patrik Grahn är professor vid SLU i Alnarp och han forskar på sambandet mellan naturvistelser och hälsa. Tillsammans med bland andra doktoranden Matilda Annerstedt är han i färd med att avsluta en studie om vilken typ av skog som människor trivs i och upplever har mest positiva effekter på deras stressnivåer. Svaren de fått visar att lövskog upplevs som mer avstressande och behaglig än barrskog.

• Det var inget vi hade räknat med, men det kan bero på att lövskogar ofta är ljusare, säger Patrik Grahn.

  Han kommer ursprungligen från Lappland och minns att när han flyttade till södra Sverige och mötte täta planteringar var det som att möta en vägg.

  • Det är inga miljöer man ens skulle reflektera över att använda i rehabiliterande syfte, konstaterar Patrik Grahn.

Det finns antropologiska studier som menar att vår preferens för lövskog kan bero på att det var i sådan skog våra förfäder, de afrikanska förmänniskorna, en gång levde. Barrskogens miljö finns inte inpräntad i våra gener på samma sätt som lövskogen. Men kultur och traditioner kan också ha betydelse för vår inställning till olika träd. Traditionellt har granris ofta använts i samband med begravningar och i vissa trakter satte man förr upp smågranar längs vägen mellan den dödes hus och kyrkan. Toppen bröt man av så att den pekade mot kyrkan. Charlotte Hagström är etnolog vid Lunds universitet och berättar att man ibland även använde granbarr för att forma ett kors på vägen utanför den dödes hus.

Tillsammans med kollegan Carina Sjöholm publicerade Charlötte Hagström förra året rapporten Tankar om träd, en studie om våra känslor för olika sorters träd som byggde på berättelser från ett åttiotal personer. De fann att granen var ett av de träd som väckte mest blandade känslor.

• Det slog oss snabbt att var man kom ifrån spelade stor roll för vad man tyckte om granar. För dem som kom från skogrika trakter kunde granen stå för trygghet medan de från slättland ville ha öppna horisonter, säger Charlotte Hagström, själv smålänning som gillar gran.

  Studien visade också att det finns många sätt att dela in träd, inte bara i löv- och barrträd utan också i klätterträd och icke klätterträd, passande träd och opassande, fina träd och fula träd. Granen var ett träd som inte ansågs passa överallt och många var kritiska till att den tog över för långt söderut där den egentligen var främmande i miljön. Men det fanns också de i studien som uttryckte en stor kärlek till just granen: ”granar är ändå de träd jag tycker bäst om”, förklarade en av intervjupersonerna.

Granen må för många förknippas med död och mörker men sedan 1700-talet har vi i alla fall lärt oss att älska granen under en kortare period varje år. Under några veckor släpper vi den ända in i våra hem och smyckar den och dansar runt den. Och älskar den åtminstone fram till dess den börjar barra.