Med handdockornas hjälp skapade pedagogerna på Hornbore föreskola en större handlings- och känslorepertoar för sina barn. Metoden de använde för att utveckla och analysera sin verksamhet heter aktionsforskning.

I den trädgårdsliknande inhägnade gården vid Hornbore Ur och Skurförskola i Hamburgsund finns bärbuskar, fruktträd och en eldstad där man åtminstone en dag i veckan lagar mat över öppen eld. Just idag är det lax som ska tillagas på den stora stekhällen. Barnen är vana vid elden och det värsta som hänt hittills under de år man arbetat så här är att en vante smälte lite grann när ett barn kom för nära. På andra sidan om en bergknalle finns havet och den uppbyggda vikingaby som förskolan är helt fri att använda.

Fyra av Hornbore förskolas fem pedagoger har läst genuspedagogik vid Göteborgs universitet och de är väl medvetna om den forskning som visar att utomhuspedagogik främjar jämställdhet i barnens lek. För ett par år sedan gick de båda förskollärarna Mona Staxgård och Randi Lyshaug också en kurs i aktionsforskning vid Göteborgs universitet. Då valde de att inrikta sig på hur de på förskolan med hjälp av handdockor kunde utveckla barnens förhållningssätt till genus.

• Vi började med att kartlägga var våra barn befann sig just då för att få veta vad vi hade att utgå ifrån, berättar Mona Staxgård.

  Två och två försågs barnen med duplomaterial och ombads para ihop olika figurer med duplobitar i form av diskbänk, dammsugare och motorcykel och så dokumenterade de hur resonemangen gick barnen emellan. Barnen fick också, en och en, välja bland några böcker som valts ut för att representera en typisk flickbok, en typisk pojkbok och en neutral bok och motivera sitt val. Efter analys av vad kartläggningen givit skapade man sedan det som kallas för själva aktionen.

  – Vi använde oss av ur- och skurfigurerna Fjällfina och Laxe och spelade upp små teaterstycken som vi skapat själva, berättar Mona Staxgård.

  Föreställningarna handlade om vad man kan göra på sin fritid, vilket yrke man vill ha och och vilka känslor man kan känna. I den om känslor fick Fjällfina och Laxe tillsammans bära på en tung stock och tappa den på sina fötter. Båda blev ledsna och grät och de turades om att trösta varandra. Efter varje lite föreställning lät man Mulle, som för barnen framställts som en helt könsneutral figur, ha ett samtal med barnen om vad de just sett.

  – Vi ville visa att man får välja vilket yrke, vilket fritidsintresse och vilka känslor man vill, säger Mona.

  I ett antal veckor efter de små föreställningarna var Mona Staxgård och Randi Lyshaug sedan extra uppmärksamma och dokumenterade om barnen använde sig av de resonemang som förts av handdockorna och av barnen själva i samspel med mulledockan. De kunde se att barnen flera gånger valde att ifrågasätta normer genom att hänvisa till vad Fjällfina och Laxe gjort eller Mulle sagt. En pojke som alltid tidigare gått klädd i blått och svart kom en dag i stället med en lila keps. En flicka som av pojkar stängdes ute ur en lek meddelade att Fjällfina och Laxe minsann sagt att pojkar och flickor kan leka tillsammans.

  • – Den största vinsten med aktionen var att vi såg att barnen blev friare i sina val, säger Mona Staxgård.

    Hennes kollega Randi Lyshaug håller med och pratar om vikten av att ge barnen så stor handlings- och känslorepertoar som möjligt.

    Randi Lyshaug tror att de som pedagoger har fått med sig ett sätt att tänka och blivit bättre på att ifrågasätta vad de vill uppnå med sina aktiviteter på förskolan.

    – Aktionsforskningen satte verkligen fokus på hur vi arbetar och vilka förhållningssätt vi har. Jag har blivit mycket mer medveten om vad jag säger och gör och vad vi tillåter barnen att göra.

    Nu har det gått ett tag sedan de genomförde aktionen och Randi Lyshaug konstaterar att det är en utmaning att hålla genusarbetet med barnen levande. Det är lätt att falla in i gamla mönster om man inte är vaksam på sig själv.

    – Jag kommer hela tiden på mig själv med att säga knasiga saker till barnen. I början trodde man att man var suverän på det här med genustänk men ju mer man lär sig och ju mer medveten man blir desto mer ser man hur man själv styr dem, säger Randi Lyshaug.

”Gräv där du står” – är ett uttryck som Karin Rönnerman, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, tycker väl sammanfattar vad aktionsforskning handlar om.

• Man identifierar aspekter i den egna praktiken som man vill förändra och sedan följer man förändringsprocessen systematiskt och analyserar den, förklarar hon.

  I aktionsforskningen utgår man från att pedagogerna själva är de som är bäst lämpade att hitta problemområden där de kan utvecklas och förändras. Teori och praktik kopplas samman genom att man lär nytt med den egna verksamheten som bas. Genom att pröva nya grepp i verksamheten, sedan observera och dokumentera och därefter analysera resultaten utvecklar man kvaliteten i verksamheten. Personalen är inte studieobjekt för andras forskning utan utför den själva, i sin vardag och med utgångspunkt i den egna specifika miljön. Tillsammans med kollegor tillför man som aktionsforskare ny kunskap till gruppen.

  Det var år 2004 som Karin Rönnerman drog igång kursen i aktionsforskning vid Göteborgs universitet. Vid det här laget har drygt 400 förskollärare och fritidspedagoger från ett femtontal kommuner gått den. Med stolthet i rösten berättar Karin Rönnerman att en enkät för några år sedan visade att 80 procent av dem som gick den första kursen hade fortsatt att använda sig av aktionsforskning som en del av kvalitetsarbetet på sina förskolor.

  – Responsen har varit helt fantastisk! De som gått kursen tycker att det givit dem aha-upplevelser att få reflektera tillsammans med kollegor och utmanas i det de gör, berättar Karin Rönnerman.

  Återkommande omdömen från deltagarna har varit att de har fått ett nytt sätt att se på barnen och nya verktyg för att förändra verksamheten.

  – De vet vart de ska vända sig för att åstadkomma organisatoriska förändringar och har fått en större beredskap för att handla, säger Karin Rönnerman.