I forskningspropositionen, som fått namnet Forskning och innovation, nämns inte ordet ‘genus’ en enda gång. Det behöver inte innebära någon förändring, menar Tina Acketoft, gruppledare i riksdagens utbildningsutskott. Men Anna Wahl, ordförande för Vetenskapsrådets expertgrupp för genus, är orolig för minskade anslag.

 

Mats Benner är professor i sociologi och forskar på forskningspolitik. Han är inte imponerad av den nya forskningspropositionen. Den är förhållandevis kort, 223, sidor, och Mats Benner saknar idéerna och resonemangen om den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens betydelse för samhället:

–Kraft och ork inte verkat ha räckt till för att ta upp genusfrågor och genusforskning, konstaterar han vasst.

Det innebär att tilldelningen av medel till genusforskningen nu blir en fråga för de enskilda universiteten i stället för en nationell angelägenhet.

– Fördelen är att genusforskningen kan bli friare från politisk styrning, nackdelen är att när den synliggörs mindre får striderna för anslag föras i mer lokala sammanhang, säger Mats Benner.

Katarina Bjelke, chef för forskningspolitiska enheten på utbildningsdepartementet, säger att regeringen i forskningspropositionen betonar jämställdhet snarare än genus. Hon menar att det bästa sättet att främja genusforskningen är att den håller hög kvalitet så att den kan konkurrera om forskningsmedel och menar att anslagen kommer ligga fast.

– De nya medel som tillförs svenska universitet och högskolor ger ökade möjligheter för alla forskare att utföra forskning av hög kvalitet. Satsningen på internationell rekrytering inriktas mot forskning av hög kvalitet.

Öronmärkta pengar är viktigt

Anna Wahl är ordförande för Vetenskapsrådets expertgrupp för genus. Hon är inte övertygad om att anslagen till genusforskningen kommer ligga kvar på samma nivå.

– Hade jag fått önska mig något av propositionen så hade det varit att den säkerställt öronmärkta pengar.

Vetenskapsrådets expertgrupp för genus avslutade förra året arbetet med att kartlägga hur genusforskningen ser ut i Sverige och vilken roll den spelar (rapporten Ämnesöversikter 2010 finns att ladda ner på VR:s hemsida)

– Vi visade att genusforskningen är aktuell och närvarande inom alla forskningsfält.

Utifrån de resultaten är jag besviken över hur lite avtryck genusforskning och genusteori gjort i forskningspropositionen.

I den forskningsproposition som kom 2004 nämndes ordet genus 80 gånger, i den förra propositionen, från 2008, sju gånger och i den senaste inte en enda gång. Anna Wahl konstaterar att själva begreppet verkar ha tappat sin gångbarhet och säger att det sänder vissa signaler att prata om ‘praktiskt jämställdhetsarbete’ i stället för ‘genus’.

– Det förra är ju bara en del inom den genusforskning som bedrivs idag.

När Anna Wahl får frågan om hon, som Mats Benner, kan se några eventuella fördelar med att genus och genusforskning inte nämns i propositionen blir hon förs tyst och svarar sedan tvekande att ja, det skulle kunna innebära större frihet men att hon inte tror att det kommer bli så. Utan särskilda medel får genusforskningen svårt att klara sig:

– Historiskt har öronmärkta pengar betytt mycket. Om forskningen är tillräckligt etablerad kanske det kan fungera ändå men jag har inte den tilltron till forskningsråden. Risken är att man tolkar forskningspropositionen som att ‘nu är den här perioden över. Nu behövs inte genusforskningen längre’. I så fall kommer det få allvarliga konsekvenser.

Hon efterfrågar därför tydliga signaler från politiskt håll, om att genusforskningen fortfarande är viktig, trots osynliggörande i propositionen.

 

Högskolornas självbestämmande ska öka

– Det innebär inte per definition att det blir förändring, säger riksdagsledamoten Tina Acketoft, apropå att genus inte alls nämns i propositionen.

Hon är folkpartist och gruppledare i utbildningsutskottet och säger att hon förstår oron för att genusforskningen ska få mindre medel. Samtidigt menar hon att man måste ha tilltro till att akademin lyfter fram och fördelar pengar till de områden där de behövs.

– Folkpartiet har drivit hårt att forskarvärldens självbestämmande ska öka. Nu finns det mer medel och det är det upp till akademin att se över hur fördelningen ska göras.

Tina Acketoft betonar att det är nödvändigt att från politiskt håll följa upp hur anslagen fördelas. Akademierna är i viss mån styrda av regleringsbreven som ställer krav på hur fördelningen ska gå till.

– Det är frihet under ansvar som gäller och det är viktigt att kontrollen av efterlevnaden fungerar.

På frågan om det finns fog för en tilltro till att akademin ska fortsätta fördela lika mycket medel till genusforskning konstaterar Tina Acketoft att det inte är helt lätt för en feminist som hon själv att lita på. På eget initiativ har hon börjat titta på hur den faktiskt ser ut. Hon är på gång att lämna i uppdrag åt riksdagens utredningstjänst att se över hur fördelning utifrån forskningsområden, kön och unga kontra etablerade forskare ser ut.

– Jag vill se att genusforskningen bedöms på exakt samma grunder som annan forskning. Hur det ser ut idag vet vi inte.