Alldeles vid Kynne älv i norra Bohuslän bor författaren Margareta Lindholm. I boken Skogen berättar hon om syskonparet Maria och Bror som lever kvar i barndomshemmet när deras tillvaro blir hotad.

– För Maria är förlusten av den natur hon bor i som att förlora livet i den form hon känner det, säger Margareta Lindholm.

 

”Idag kom Grenaas”.

Så börjar berättelsen om de båda syskonen Maria och Bror som blivit kvar i det arrendetorp där de vuxit upp. Där har de levt hela sina liv med skogen nära inpå. Grenaas är husets nya ägare, efter att Svenska kyrkan sålt marken och den lilla gården. Marias och Brors arrende förnyas inte längre. Grenaas kräver att de ska flytta från sitt barndomshem och från skogen som Maria älskar så djupt.

– När jag har varit ute och pratat om boken så har många berättat liknade historier om människor som tvingats bort från sina hem, säger Margareta Lindholm.

Margareta Lindholm är författare till en rad romaner och fackböcker. Hon växte upp i en villa i utkanten av Tibro.

– Jag tänker ibland att jag är uppväxt under en gran, säger Margareta Lindholm med ett av sina många skratt.

Från uppväxten i huset med den stora granen tätt inpå bar det av till Göteborg. Där gjorde hon karriär som genusforskare men för åtta år sedan lämnade hon sin anställning vid Göteborgs universitet. Först säger hon sig inte sakna något från den tiden:

– Nej, jag var färdig med forskningen när jag slutade. Jag längtade efter att få berätta skönlitterärt i stället.

Skämtsamt lägger hon till att hon saknar lönen och de fina hotellrummen hon fick bo på när hon åkte på konferens.

 

Det lilla torpet i Bullarebygden i norra Bohuslän hade tjänat som sommarbostad för henne tidigare men fick bli åretruntboende. Närmsta mataffär ligger en mil bort och det är två och en halvt till Tanumshede som är ett lite större samhälle. Till norska gränsen är det bara någon mil. Från trädgården hörs tydligt ljudet av den forsande Kynneälven, ett hundratal meter från huset. Där badar Margareta Lindholm om somrarna och på hennes ytterdörr hänger en liten skylt att användas då: ”Tar mig ett dopp”, står det på den.

Margareta Lindholm bor ensam i sitt lilla torp. Hon har en särbo i Göteborg och goda grannar och på sommaren blir det mycket besök i stugan men vintrarna är hon ofta ensam mycket. Och trivs bra med det. En vanlig dag skriver hon och tar långa promenader med golden retrievern Elsa. På grund av en hjärnskada behöver hon många pauser från datorn.

– 2003 drabbades jag av en hjärnblödning som gav mig total afasi. Jag fick jobba hårt för att få tillbaka mitt språk och jag arbetar fortfarande långsamt.

 

De många och dagliga vandringarna i naturen födde tankar om att skriva något som mer renodlat handlade om skogen:

– Jag ville berätta om hur tid kan uppfattas i skogen. Jag började skriva och fick ingen styrsel på det. Men så under en skogspromenad kom första meningen till mig nästan som en uppenbarelse och sedan forsade det fram, säger Margareta Lindholm.

Boken utgörs av Marias dagboksanteckningar från det att de båda syskonen får besked om att de måste flytta och fram tills dess att det är dags att verkligen lämna den plats som är hela deras värld.

Maria ser varje skiftning i naturen, förnimmer närvaro av främmande väsen och räds de kalavverkningar hon tror ska komma med den nye ägaren.

– Maria är en del av skogen. Det är på ett existentiellt plan. För henne är förlusten av den natur hon bor i som att förlora livet i den form hon känner det, säger Margareta Lindholm.

Maria känner inte bara ett stort ansvar för skogen, som hon nästan verkar betrakta som ett barn – hon har sett plantorna växa upp och bli stora – utan också för brodern, som har perioder på mentalsjukhus bakom sig. Psykiskt sköra människor återkommer i flera av Margareta Lindholms böcker.

– Mellan jag var tjugo och tjugofem så arbetade jag som städerska på Sankt Jörgens mentalsjukhus och jag tog mycket intryck av det. Jag var som en fluga på väggen. Det är många livsöden därifrån som finns kvar i mig och som kommer upp i mitt berättande.

Hon kallar de udda människor hon ofta skildrar för ”gränsmänniskor” – personer som befinner sig lite i utkanten av samhället, ofta är ganska ensamma och uppfattas som aparta. De har svårt att kommunicera och omges av tystnad.

– Kanske uppfattar jag tystnad som en aspekt av mänsklig tillvaro som många kan känna igen och i mitt skrivande blir den uppförstorad och förtydligad.

 

För några år sedan togs skogen runt Margareta Lindholms torp ner. Innan avverkningen gick den nästan ända in på knutarna, nu är det hygge i stället. Hon inte är alldeles entusiastisk inför tanken på slyet som snart kommer omge henne men vill ogärna prata om sina känslor kring avverkningen.

– Det finns en fördel med hyggen och det är alla hallonbuskar som kommer upp de första åren. Jag har plockat mycket i sommar.

Margareta Lindholm äger själv ingen skog men svarar ja på frågan om hon skulle vilja ha skog:

– Haha, ja! Vem som helst som vill ge mig skog är välkommen! Helst i norra Bohuslän.

Sedan blir hon mer allvarlig och säger att det är underbart att få följa utvecklingen i en skog. Tillsammans med en granne har hon huggit lite för husbehov och hjälpt till att gallra.

– Det är härligt!

I vintras gick hon en kurs i motorsågning. En stor och döende sälg strax intill huset väntar på att tas ned.

– Jag behöver bara fatta mod för att ta tag i det!

Sittandes på en sten under fotograferingen berättar Margareta Lindholm att Marias syn på och känsla för skogen står hennes egna tankar nära. I sin dagbok antecknar Maria ”Man blir upptagen av något annat när man tillbringar mycket tid i skogen. Något som inte kan förklaras i ord. Att slippa vara endast människa.”

– I skogen blir man som ett djur nästan. Man ingår helt självklart och utan ord.