”Jag älskar verkligen mitt arbete!” Porträtt Chef och ledarskap januari -15

Jozefina Persson tar sin roll som förebild på allvar. Hon är sfi-rektorn som tycker att man ska ha roligt i skolan och som älskar att undervisa analfabeter.

 

Dimman ligger tjock, det är novembermörkt och alla ljud är dämpade. Det råder en nästan spöklik stämning på Borås gator och det känns skönt att komma in i det skarpa lysrörsljuset i Eductus lokaler. Ett par elever visar fram till Jozefina Perssons kontor på översta våningen. Hon är skolledare för den sfi-utbildning som bedrivs i huset och inleder med en snabb rundtur i byggnaden. På fem år har skolan gått från att använda ett våningsplan till tre, och vuxit från 30 elever till 480, berättar hon. Trots det höga tempot genom korridorerna hinner hon plocka upp skräp från golvet, klappa om några elever och göra upp om ett möte med en lärare.

Jozefina Persson pratar fort och utan pauser. Någonstans halvvägs i samtalet, som mest består av en intensiv men intressant monolog, avbryter hon sig själv och konstaterar med ett skratt att hon tycker om att prata. Uppenbart är att hon även tycker väldigt mycket om sitt arbete. Inte bara för att hon flera gånger utbrister: ”Jag älskar mitt jobb!” utan också för att det strålar entusiasm om henne. Eleverna är fantastiska, hon har lyckats knyta de allra bästa lärarna till sig och hon får arbeta med spännande saker, intygar hon. Det är svårt att inte känna sig glad i hennes närhet. Ändå har Jozefina Persson, precis som många av sina elever, en gång kommit till Sverige med tunga erfarenheter av krig i bagaget. Hon är född och uppvuxen i Kroatien och vet följaktligen hur det är att vara sfi-elev.

Trots sin situation som nyanländ flykting läste Jozefina Persson in sfi-kursen på tre månader, när hon kom hit som 30-åring.

– Jag var hemsk mot mig själv. Jag pluggade hela tiden och lånade böcker på biblioteket som jag läste på nätterna. Jag begär verkligen inte att mina elever ska göra likadant. Människor har olika ork och förutsättningar för att lära. Alla mina elever är jätteduktiga, säger hon.

 

Jozefina Perssons väg till skolledare på Eductus blev krokig. Efter jobb som diskare, studerade hon till programmerare men axlarna höll inte för yrket och hon blev sjukskriven. När hon fick praktikplats på en sfi-utbildning kände hon att hon hamnat precis rätt. Jozefina Persson läste till sfi-lärare och arbetade inom Borås kommun innan hon fick uppdraget att undervisa på, och utveckla Eductus sfi-utbildning i Borås. Hon undervisar fortfarande ibland.

– Mina elever är min medicin. I vanliga fall är jag stressad men i klassrummet vet jag att jag måste prata långsamt och vara lugn för att eleverna ska förstå mig. Särskilt mycket tycker jag om att undervisa analfabeter. Då måste man kommunicera på ett så enkelt språk att det blir vilsamt för hjärnan, säger hon.

I sin dator har Jozefina Persson bedömningsmatriser som ger henne järnkoll på hur varje elev ligger till, om de har gjort nationella prov och hur de gått, och om eleverna är frånvarande eller har några särskilda problem. Elevernas arbetsmaterial är häften som Jozefina Persson gjort, tillsammans med delar av personalen. Formativ bedömning är ett viktigt verktyg och undervisningen anpassas efter varje individ.

– Ingen ska bromsa eller stressa någon annan, säger Jozefina Persson.

 

Förra året sände Utbildningsradion en tv-serie om sfi-utbildning. Under åtta veckor fick lika många elever en intensivkurs i det svenska språket. Jozefina var en av två lärare i programmet.

– När UR sökte efter personer som kunde vara med så anmälde min personal mig. Först ville jag inte och min tonårsdotter tyckte att det var pinsamt och vägrade se mig i tv, men de som skulle göra programmet tjatade. Jag åkte på intervju i Stockholm. Sedan fick jag beskedet att de ville ha mig och då kunde jag inte säga nej, berättar hon.

Jozefina Persson och programmets andra lärare, Jonas Kauppi, använde många olika metoder för att träna sina elever i svenska. De fick skriva om sina liv med författaren Theodor Kallifatides, laga mat ihop, gå ut på stan för att söka jobb, sjunga med Anne-Li Rydé och mycket annat.

– Även här på skolan försöker vi att arbeta så. Våra elever kan få uppdrag som att gå till KappAhl för att ta reda på priset på skjortor, vi går till pinocchiostatyn här i stan och pratar om den eller gör studiebesök. Vi lagar julmat och firar både svenska och andra kulturers högtider. Glögg är väldigt uppskattat!

I UR-serien blev det tillfälle till en hel del skratt på grund av språkfel. Som när somaliske Abdulaahi hade svårt att uttala ordet ”vita” (det blev ”fitta” i stället). Sådana situationer måste man lära eleverna att hantera med ett skratt, även om de också kan upplevas som pinsamma, menar Jozefina Persson, och berättar om hur hon själv, under sin första förlossning i Sverige, gjorde korstecknet varje gång barnmorskan sa åt henne att krysta, eftersom hon hörde ”kryssa”.

 

Jozefina Persson försöker få sina elever att ta eget ansvar och bli självständiga för att komma in i det svenska samhället och kunna få arbete. Halva veckan är eleverna i skolan och halva ute på praktik.

– Man gör dem ingen tjänst genom att behandla dem som barn och göra allt åt dem, slår hon fast.

Hon betonar att alla ska få vara den de är, men att eleverna samtidigt behöver kunna anpassa sig efter hur saker fungerar här.

– Det är jätteviktigt att lära sig språket men att förstå kulturen och koderna för kommunikation är minst lika viktigt, säger Jozefina Persson, som själv fick träna på att upprätthålla ögonkontakt när hon kom till Sverige.

Merparten av hennes personal har invandrarbakgrund och det är ett medvetet val från Jozefina Perssons sida. Det ger förståelse för elevernas situation och bred språklig kompetens, vilket underlättar om det uppstår problem eller konflikter. Det bidrar också till kulturell medvetenhet och gör att eleverna kan se att det går att få arbete och komma in i det svenska samhället.

– Vi fungerar som förebilder för dem, säger Jozefina Persson. Det är därför jag gör sådant som att plocka upp skräp i korridoren. Jag vill att de ska se att man inte behöver skämmas för att utföra någon typ av arbete.

Hon försöker även att hjälpa eleverna bort från känslan av hjälplöshet och oro.

– Nästan alla som kommer hit har ett tungt bagage. Jag är av naturen en glad människa och försöker se till att vi har roligt åtminstone i skolan.

 

Det är sent, dagens lektioner är avslutade och det är tid för personalmöte. Jozefina Persson samlar elva av sina femton lärare i ett grupprum för att avhandla allt från inköp av nya whiteboardpennor (de blå är bäst och de svarta kladdar fast på tavlan) till frånvarande och sjuka elever och krångliga och nyckfulla myndighetsbeslut. Det är mycket skratt, skämtsamma pikar och peppning. Ett antal elevrepresentanter har haft elevråd med kommunens sfi-rektor. Det kom fram att de är mycket nöjda med sin utbildning, berättar Jozefina Persson, och berömmer sin personal:

– Ni är så duktiga! Jag behöver inte jobba här.

Ett av mötets få konfliktämnen är vem som ska gå in och täcka upp när andra är borta. De verkar närmast slåss om att få jobba extra.

– De är underbara, eller hur, säger Jozefina Persson stolt efteråt. Jag har en fantastisk personal. Och jag älskar verkligen mitt arbete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s