På Rytmus musikgymnasium i Nacka är den normkritiska pedagogiken en självklarhet.

Eva Reimers är professor i pedagogiskt arbete och uppmanar alla lärare att våga bryta mot normer kring hur en lärare ska vara.

– Om studenterna är missnöjda med en ibland så är det bara bra.

 

I den stora hallen utanför lärarrummet står en flygel och i korridorerna hörs gnolande och sång. Rytmus musikgymnasium är inrymt i ett nybyggt hus i Sickla gamla industriområde i Nacka. Inredningen går i svart, vitt och knalligt rött och stora glaspartier vätter ut mot tegelbyggnaderna runtomkring. I ett av klassrummen håller Pia Kangas genomgång av en isländsk saga med en klass i tredje årskursen.

– Hur var det med könsrollerna då? frågar hon.

– Kvinnorna var liksom manhaftiga, svarar en elev.

Tillsammans fortsätter de att prata om manligt och kvinnligt på 1100-talets Island en stund.

Sedan några år tillbaka arbetar alla lärare på Rytmus med normkritisk pedagogik. I ett litet konferensrum i anslutning till lärarrummet berättar Pia Kangas att hon alltid har varit genusmedveten och när hon och kollegan Lotta Björkman kom med i en studiecirkel med queerperspektiv fick de inspiration att dra igång det normkritiska arbetet på Rytmus. Studiecirkeln är i RFSL:s regi och pågår fortfarande.

– Med ojämna mellanrum träffas teoretiker och praktiker och utbyter tankar, idéer och tips, berättar Pia Kangas.

Hennes kollega David Flato arbetade som jämställdhetskonsult innan han blev lärare på Rytmus och han driver fortfarande ett eget företag för jämställdhetsfrågor parallellt med tjänsten som lärare. Både Pia Kangas och David Flato, liksom skolans dramalärare Lotta Björkman, har ett antal timmar vikta åt att utveckla skolans normkritiska arbete och känner ett mycket starkt stöd från skolans rektor. De håller regelbundet föreläsningar för och workshops med sina kollegor och upplever att all personal är med på tåget. Men även om alla är positivt inställda har många haft svårt att ge den normkritiska pedagogiken genomslag i undervisningen.

– En del ser det som en belastning att arbeta så här, konstaterar David Flato.

Många frågar efter tips på saker de rent konkret kan göra i klassrummet och som stöd när de pratar normkritik med sina kollegor använder Pia och David bland annat Friends metodhandbok I normens öga och Skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt?

 

För att ge eleverna en skjuts in i det normkritiska tänkandet deltar hela årskurs ett på Rytmus i en temavecka. Då hålls det föreläsningar i normkritik, man studerar hur medierna framställer män respektive kvinnor och dramaläraren Lotta Björkman håller i forumteater där eleverna får träna sig i att se och bryta förtryck. Normkritikveckan ger elever och lärare gemensamma referensramar och ett gemensamt språk för att prata om normer. Men David Flato och Pia Kangas betonar att det viktigaste sker i vardagen.

– Den normkritiska pedagogiken består av två delar: ett normkritiskt bemötande och en normkritisk undervisning. De två kompletterar varandra och är lika viktiga, förklarar David Flato.

Som normkritisk pedagog måste man hela tiden vara vaksam på hur man själv beter sig och bemöter eleverna. David Flato berättar att han bara några veckor tidigare kommit på att han hälsade olika på eleverna. Till de kvinnliga eleverna sa han hej medan det till killarna ofta blev ett lite coolare ”tja”. Det tog han upp på nästa lärarmöte för att få också de andra att fundera över om de bemöter eleverna olika utifrån kön. Den typen av vardagliga händelser delar pedagogerna ofta med sig av och reflekterar kring i samtal sinsemellan, berättar han. Att själv göra fel är ofta en bra utgångspunkt för samtal, också med eleverna. I antologin Normkritisk pedagogik kallar deras kollega Lotta Björkman det för ”att se potentialen i sina misstag” och hon trycker på vikten av att vara prestigelös för att kunna arbeta med ett normkritisk förhållningssätt.

I själva undervisningen ska det normkritiska perspektivet också komma in på ett självklart sätt. Det kan innebära att man uppmärksammar vilka normer som avspeglas under olika skeden i historien eller att man ser till att litteraturkurslistorna har en jämn könsfördelning. Och att man om listan ändå får manlig övervikt reflekterar över detta tillsammans med eleverna.

– Det kanske inte märks på alla lektioner att vi arbetar så här men man ska alltid ha det med sig när man lägger upp lektioner, säger David Flato.

Eva Reimers är professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet och verksam som lärarutbildare där. I början av 2000-talet började hon och hennes kollegor att reflektera kring varför det inte fanns några öppet homosexuella lärarstudenter. Ingen av dem sade sig heller ha mött någon öppet homosexuell lärare under sina praktikperioder. Det fick Eva Reimers och Lena Martinsson vid Göteborgs universitet att söka anslag för ett forskningsprojekt som fick namnet ”Den självklara heteronormativiteten. Skolan som plats för sexualitets- och könskonstruktion”. Judith Butler och queertoerin inspirerade och fokus lades på att undersöka de normer i skolan som möjliggör diskriminering och på att ta fram lärarhandledningar och reflexionsmaterial.

I sin forskning fann Eva Reimers och hennes kollegor bland annat att heteronormen är mycket stark bland lärare men att de själva är omedvetna om det.

– Som lärare ska man gärna vara personlig. Samtidigt framställs skolan som en asexuell plats och heterosexualitet är vad som förutsätts. Som heterosexuell lärare kan du framställa dig som ”normal” och asexuell men inte om du är homosexuell.

De fann också att lärare tar sig själva för givet som goda och förlägger problem med fördomar och diskriminering till elever, föräldrar eller människor utanför skolan. Homosexualitet osynliggörs bland annat genom att elever sällan tilltalas som om de själva kan vara homosexuella utan bara med information om att det finns andra som är det.

För Skolverkets räkning har Eva Reimers flera gånger föreläst för lärare och skolledare. Reaktionerna på det hon säger är blandade. En del tycker att det är spännande och befriande. De upplever att det öppnar deras ögon och får dem att se nya saker. Andra bli provocerade och tycker att normer är något som måste få finnas.

– Då svarar jag att visst måste vi ha normer men vi måste också omforma dem och skapa nya. Normer som inte förändras har olyckliga effekter. Det är ett evigt arbete att bråka med normer.

 

Lärare måste se att de själva också är normbärare. De är inte bara problemlösare utan också en del av problemet, precis som alla andra. Men därmed kan de också vara en del av lösningen. Eva Reimers uppmuntrar gärna lärare att vara ”konstiga” – att våga sticka ut och inte alltid vara mainstream. Ju fler lärare som bråkar med normerna genom vilka de själva är desto bättre.

I sin egen roll som lärarutbildare har valt strategin att vara tvetydig med sin identitet.

– Jag försöker framträda så att jag kan framstå som alla möjliga saker för eleverna. Det öppnar möjligheter för dem själva också. Sedan kan jag bli tydligare efterhand.

Det normkritiska perspektivet har fått henne att våga ta ut svängarna mer och provocera sina studenter.

– Om studenterna är missnöjda med en ibland så är det bara bra, säger hon.

Eva Reimers berättar att hon själv ofta ”gör fel” men precis som lärarna på Rytmus försöker hon att göra en pedagogisk poäng av det.

– Jag kan säga att ‘oj, nu har jag visst utgått från att ni alla här är heterosexuella’ och använda det som utgångspunkt för ett samtal om hur lätt det är att fastna i normerna.

 

I antologin Skola i normer berättar forskaren Anna Sofia Lundgren, som också arbetade inom projektet, om ett antal lärares tankar kring normbrytande sexuell läggning. Många av de heterosexuella lärarna uttrycker att alla ska få vara som de vill och att öppenhet är bra. Samtidigt kommer det fram att ganska många anser att homosexualitet är något som visserligen kan tolereras men att egen homosexualitet inte riktigt passar sig att prata om eller vara alltför öppen med som lärare.

– Tolerans förändrar ingenting utan är bara en negativ makthandling. Det är som att säga att ‘ jag accepterar dig fast du är konstig’, slår Eva Reimers fast.

Men länge har toleranspedagogiken varit förhärskande i skolan; man har under temadagar bjudit in kvinnor och män som berättar om egna erfarenheter av att komma ut och leva som homosexuell och förutsatt att mötet i sig ska räcka. Men Skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad kränkt? konstaterar att den som ska tolereras objektifieras och underordnas.

Eva Reimers tycker att mycket hänt på de år hon arbetat med normkritik. Numera möter hon alltfler öppet homosexuella studenter på lärarutbildningarna och den normkritiska pedagogiken är på frammarsch i skolans värld. Samtidigt bekymrar det henne lite att den sprids så snabbt.

– Det finns en risk för förenklingar om man börjar se på det som en metod i stället för som ett förhållningssätt. Om man försöker få det till en quick fix missar man att det kräver mycket mer än att bara göra lite övningar med eleverna.

 

 

 

Lästips:

Skola i normer. Redaktörer Eva Reimers och Lena Martinson.

Normkritisk pedagogik. Redaktörer Janne Bromseth och Frida Darj

Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Rapport från Skolverket.

I normens öga. Metodhandbok från stiftelsen Friends.

Against common sense. Teaching and learning toward social justice. Kevin K. Kumashiro

www.ytan.se forskningsprojektet Den självklara heteronormativitetens hemsida, som vänder sig till skolpersonal.