Stämningen var tryckt i rummet när Johan Melin kallats in till kommunens personalchef. Hans närmsta chef hade förvarnat om vad som skulle tas upp; man ville veta varför Johan Melin hade valt att komma tillbaka till sin tjänst som rektor efter att ha varit tjänstledig ett halvår. Men samtalet utvecklades som han uppfattade det alltmer till ett försök att få honom att säga upp sig. Så illojal som Johan Melin varit – var då verkligen Karlskrona kommun en arbetsplats för honom?
Johan Melin säger vad han tycker och han tycker ganska mycket.Det är nu fem år sedan men Johan Melin minns mötet tydligt och berättar att det satte djupt avtryck i honom. Han tyckte att han hade saker att tillföra och var en hyggligt duktig rektor och det var inte angenämt att bli ifrågasatt på det viset. Men hans svar till personalchefen då var kaxigt självsäkert:
– Ni får väl skylla er själva att ni gav mig tjänstledigt och inte sa upp mig från början!
2001 avslutade Johan Melin sin anställning som kompanichef på KA2 i Karlskrona. Regementet skulle läggas ner och han hade er-bjudits tjänst i Stockholm eller Göteborg men var inte intresserad av att flytta. En tjänst som rektor hade han länge sett som en alternativ karriär och efter en kortare sejour på ett rekryteringsföretag fick han arbetet som rektor på en av Karlskronas gymnasieskolor. Han stortrivdes och att döma av reaktionerna bland personalen när han begärde tjänstledigt tre år senare – för att pröva en anställning på Kustbevakningen – verkar hans personal ha tyckt mycket bra om honom. En rubrik i tidningen Sydöstran vid den tiden lyder ”Törnströmskas lärare mejlbombar politiker”. Texten handlar om att personalen är upprörd för att de anser att utbildningsnämnden orsakat att Johan Melin valt att sluta.
Johan Melin är en person som säger vad han tycker och han tycker ganska mycket. Om neddragningarna i kommunen har han haft många åsikter och när medier kontaktat honom för att ställa frågor har han inte dragit sig för att svara. Också vid dragningar inför politiker har han tyckt till och han säger själv att han kanske inte alltid varit helt smidig. Han berättar om när han en gång ringde till utbildningsnämndens ordförande och mycket arg skrek åt henne: ”Vad i helvete håller du på med?” Vid ett annat tillfälle ställde han sig upp och ropade ”bullshit” på ett nämndsmöte. Han säger att han är impulsstyrd men att han numera kan välja sina tillfällen till strid, i stället för att som förut ”skjuta på allt”.
Det dyker upp lite sådana machotermer ur Johan Melins mun ibland. Sin biträdande rektor kallar han flera gånger för ”vice-sheriff” och när han ska beskriva sin reaktion på mötet med personalchefen använder han uttrycket ”taggad”. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig honom pekandes med hela handen på en kaserngård. Samtidigt hade han på lite avstånd antagligen varit ganska svår att skilja från sina elever. Han bär jeans, converseskor, vit, åtsittande tröja och en likaledes vit scarf och frisyren är formad med gelé. Delar av en tatuering skymtar fram under tröjärmen. Hans rum, med typiska offentlig-miljö-möbler och gardiner i vitt med något som liknar stiliserade löv, matchar honom dåligt.
Ehrensvärdska gymnasiet ligger mitt i Karlskrona, på Trossö. Där går 666 elever och arbetar 55 lärare. För att komma upp i rikssnittet skulle Karlskrona be-höva lägga drygt 20 000 kronor mer per elev och det är framför allt resurstilldelningen Johan Melin och hans ”vicesheriff” Mattias Liedholm har haft synpunkter på.
– Jag har bråkat om neddragningar i tio år men jag har alltid hållit budget – det är mitt jobb, säger Johan Melin.
Jag frågar honom hur mycket han har synts i medierna och han säger att det är ”flera gånger om året”, i Sydöstran, Blekinge läns tidning och Radio Blekinge. Han har inga betänkligheter mot att uttala sina åsikter offentligt, det han säger och gör är med elevernas bästa i åtanke. Men det finns ett dilemma med att gå ut med negativa synpunkter på skolan:
– Det är så hård konkurrens mellan gymnasierna att jag hela tiden måste fundera över hur mycket information jag kan ge utan att eleverna väljer att söka till friskolor i stället. Jag måste ju se till att ge en hyfsat positiv bild av skolan.
Samtidigt tror han att det faktiskt kan vara bra för skolans rykte att han tar offentlig strid för mer resurser. På föräldramöten brukar han och Mattias Liedholm säga att de värnar verksamheten och alltid tänker argumentera emot beslut som de anser får negativa konsekvenser för eleverna. Han har pratat med flera föräldrar som säger att det är skönt med en skolledare som strider för ungarnas bästa och vågar påpeka brister i stället för att bara dansa efter politikernas pipa.
Johan Melin har gott stöd i form av sin biträdande rektor Mattias Liedholm och känner också starkt stöd från personalen. Han berättar att vissa av hans anställda också skriver insändare och tycker till om skolan men att det finns en sorts överenskommelse om att ”kriget mot politiken”, som han kallar det, förs av honom och Mattias. Från förvaltningschefens sida känner han stöd i sakfrågorna men berättar också att hans chef i varje medarbetarsamtal förmedlar budskapet att det kanske vore bättre för Johan Melin själv om han lugnade ner sig lite. Underförstått att möjligheterna till andra jobb inom kommunen inte precis ökar om han håller fast vid sitt sätt att uttrycka sina ståndpunkter.
– Han har väl också blivit åthutad en del för att han inte kan hålla ordning på mig, tror Johan Melin.
Man skulle kunna tro att Johan Melins rektorskollegor tycker att det är bra att någon tar strid för villkoren i skolan men det har han inte märkt av. I stället har han fått kritik från dem några gånger. Under ett infekterat nämndsmöte i höstas tyckte han till om resurserna igen och några dagar senare blev han uppringd av rektorn på en annan skola som menade att Johans agerande underminerade hans eget ledarskap eftersom några av hans lärare frågat varför inte han agerade som Johan Melin.
– Det gjorde mig förbannad. Jag kan ju inte ta hänsyn till vad hans personal tycker om hans agerande när jag uttalar mig.
Bara några dagar efter vårt första telefonsamtal blev han utskälld av en annan kollega, på ett möte för alla kommunens rektorer. När han pratade om vikten av att personalen pratar positivt om sin skola ställde sig kollegan, enligt Johan Melin, upp och ropade ”Ska du säga! Du är inkonsekvent!” och ifrågasatte hans synlighet i medierna.
Han berättar också om hur en av stadens ledande politiker inför en av hans anställda kallade honom och hans studierektor för ”bråkstakar”. Han tycker det är upprörande när politiker uttalar sig så om kommunens anställda.
Om man vill sätta munkavle på en hel organisation är en säker väg att statuera exempel genom att trycka till någon inför publik. Berättelser om sådant återkommer från flera av dem jag pratar med. Få vill behöva utstå skammen att behandlas som ett olydigt barn inför kollegor eller allmänhet. Cheferna slår två flugor i en smäll – den olydige straffas och som med den medeltida skampålen är budskapet till hemmapubliken tydligt: håll er på mattan, annars kan detta drabba även er. Den eventuella ursäkten har kommit i efterhand, utan publik.
Sven-Erik Berg är rektor på Onsjöskolan, en F-6-skola i Vänersborg. Vid ett kommunalt rektorsmöte fick han sin grupps uppdrag att redovisa vad de kommit fram till under en diskussion. Han inledde med att skämtsamt säga att de svarat exakt på de frågor som ställts och sa att ”vi har gjort som vi blev tillsagda.” Mötet var den första gång han träffade kommunens nya förvaltningschef, som passade på att kommentera med: ”Jaha, det måste vara en ny erfarenhet för dig. Hur kändes det?”
– Han var uppenbarligen informerad i förväg om vem jag var. Jag log och gav ett trevligt svar men i ett annat sammanhang hade jag kanske valt att bita ifrån, säger Sven-Erik Berg.
Det senaste året har han blivit intervjuad i lokaltidningen TT/Ela ett flertal gånger. Den tidigare välmående skolorganisationen i Vänersborgs kommun har tvingats till ganska drastiska neddragningar. En bred opinion mot nedskärningarna har uppstått, föräldraföreningar har anordnat demonstrationer och skickat gemensamma skrivelser till tjänstemän och politiker och Sven-Erik Berg har inte stuckit under stol med att han valt att stödja föräldrarna.
– Jag har försett dem med material och berättat hur man bäst driver processen vidare och det gör att jag uppfattas som obekväm. Förvaltningschefen har kommit till mig och klagat över att föräldrarna vänder sig till honom och bett mig att säga åt dem att de inte kommer någon vart med det. Jag har blivit tillsagd att jag ska skärpa mig, berättar Sven-Erik Berg
Vid ett annat tillfälle blev han inkallad till sin områdeschef för vad han trodde var ett medarbetarsamtal men det handlade i stället om vikten av att vara lyhörd och konstruktiv och hans chef sa att man måste fundera över om man underblåser missnöje eller fokuserar på det positiva. Han ifrågasatte varför just Onsjöskolans föräldrar var så starka i sina protester.
Sven-Erik Berg säger att han kan förstå att cheferna känner sig trängda och pressade och att han faktiskt har ”skärpt sig” för närmaste chefens skull. Relationen till förvaltningschefen är också bra i dag och han hyser inget agg för den pik han fick inför sina kollegor men han säger samtidigt att han tänker fortsätta att uttrycka sina åsikter. I det känner han ett mycket starkt stöd från sina elever och från föräldrarna och personalen.
När jag frågar vilka reaktioner han får från andra rektorer i kommunen så drar han lite på svaret och säger att det är en delikat fråga men berättar sedan ungefär samma historia som Johan Melin.
– En eller två uttrycker sitt stöd, flertalet tiger och en och annan har väl ifrågasatt mig och tyckt att jag gnäller i onödan eftersom Onsjöskolan är en av de skolor som fungerar bäst i kommunen, säger han.
Han tror att det säkert finns de som tycker att han är illojal men att de flesta är tysta för att de inte vill riskera att själva utsätta sig, men det vill han inte ha några synpunkter på.
– Det måste vara upp till var och en vilket utrymme man vill ta, säger han.
Johan Melins och Sven-Erik Bergs berättelser om kollegor som sviker är något av det jag reagerar starkast på under arbetet med detta reportage. Många har säkert goda skäl till att inte själva ställa sig på barrikaderna. Men varför ger man inte sitt tysta stöd? Och varför väljer en del till och med att motarbeta den som tar upp kampen?
Båda kommer också gång på gång in på elevperspektivet och att de ser eleverna och samhället – och inte i första hand politiker eller chefer – som sina uppdragsgivare. Om man ser sitt uppdrag på det viset är man kanske mer benägen att gå ut och debattera exempelvis neddragningar och försämringar. Det kan ju även handla om en vilja att ta ställning för de mest utsatta och maktlösa i skolsystemet: eleverna.
Flertalet av dem jag pratar med återkommer till det problematiska med att ha två uppdragsgivare: staten, som styr över skolans innehåll och form, och kommunen, som sitter på pengarna. De kommunala beslutsfattarna är de som finns nära rektorerna och kraven på vad en rektor och en skola ska leva upp till från statligt håll riskerar att komma i skymundan eftersom den statliga uppföljningen och kontrollen är så mycket mindre närvarande än den kommunala, med sina krav på att hålla budget. Johan Melin berättar att i Karlskrona har kommunen lämnat beskedet att om mål och medel står i konflikt med varandra så är det medlen som gäller. Med andra ord: det är viktigare att hålla budget än att leva upp till krav i skollag och läroplan.
Björn Hareland, ombudsman på Lärarförbundet.Björn Hareland är ombudsman på Lärarförbundet och han menar att det är få som känner till att skollagen faktiskt går före kommunallagen. Han beskriver det som att många rektorer i dag helt fastnat i att prioritera det kommunala budgetuppdraget framför det statligt reglerade pedagogiska ledarskapet. En del av hans vardag är att utbilda rektorer och skolledare i den juridik som berör deras yrkesutövning.
– Rektorer måste vara väl förtrogna med vad som styr deras uppdrag men det krävs också pondus och mod att våga spräcka budgeten om man inte kan leva upp till skollag och förordningar, säger Björn Hareland.
Han pekar på ytterligare en faktor som spelar roll för viljan att ta strid: korttidskontrakt blir allt vanligare, inte bara för skolchefer utan också bland rektorer. Vetskapen om att man kan mista sin rektorstjänst vid nästa omförhandling av kontraktet kan bidra till att man ligger lågt. Tidsbegränsade anställningar för rektorer och skolchefer ger en större återhållsamhet i debatten, menar Björn Hareland.
För den som är anställd i den offentliga sektorn regleras arbetet ytterst av inledningsorden i regeringsformen: ”All offentlig makt utgår från folket.” Det ska tolkas som att det är folket som är uppdragsgivaren för en rektor. Som offentliganställd har man grundlagsskyddad yttrandefrihet också på sin arbetsplats och man har rätt att uttrycka sin personliga åsikt om verksamheten. Yttrandefriheten kommer före lojalitetsplikten mot arbetsgivaren. Den kan aldrig förhandlas bort och arbetsgivaren får inte heller på något vis försöka tysta någon. Men munkavlar kommer i många olika former och tystandet kan ibland ske successivt och ganska subtilt. Dennis Ekbom är rektor på Sannaskolan i Göteborg och kan berätta om hur en tystnadskultur kan internaliseras och hur ständiga påtryckningar kan få en annars stridbar person att tystna alldeles självmant.
Inte helt olikt ett fängelse tornar byggnaden upp sig ovanför de idylliska och färgglada trähusen i stadsdelen Majorna i Göteborg. Det är 55 trappsteg från gatan och upp till Sannaskolans skolgård. I rabatterna längs huskroppen växer parkrosor och kirskål. Väggarna bär spår av borttvättat klotter och här och var är den gräddgula putsen rödflammig.
Det är mögel, berättar Dennis Ekbom. Från hans fönster på andra våningen syns Göteborgs hamninlopp och mellan hustaken kan man skymta hur ett segelfartyg just glider förbi.
– Utsikten kan man inte klaga på men det vore ju inte fel om själva skolan fräschades upp lite, konstaterar han.
Före tiden som rektor på Sannaskolan arbetade Dennis Ekbom som skolutvecklingschef i Uddevalla kommun. Där valde han att sluta eftersom han tyckte att tjänstemannakåren alltmer avkrävdes en politiserad hållning och lojalitet med politikerna, som han inte kände sig bekväm med. Han berättar hur han några gånger blev inkallad till nämndens presidium och ställdes till svars för hur han presenterat beslutsunderlag för nämnden. De ifrågasatte hans informationsurval och tyckte att han gav för mycket information.
– Presidieledamöterna hade synpunkter både på vad jag sa och hur jag sa det. Vi tjänstemän blev alltmer medgörliga av deras sätt att ifrågasätta oss, säger Dennis Ekbom.
Ibland fräste han ifrån och det hände att han i ren ilska lämnade möten. Någon gång fick han en ursäkt i efterhand från en av presidieledamöterna men efter tolv år fick han nog och sa upp sig.
Under sina hittills fyra år på Sannaskolan har han många gånger tagit upp den fysiskt undermåliga arbetsmiljön till diskussion med överordnade och politiskt ansvariga utan att få gensvar.
– Det är underförstått att man inte säger något om arbetsmiljön eftersom det är kommunen som står för byggnaderna. Till sist anpassar man sig och lär sig vad som är meningslöst att ta upp. Kritisera inom den egna organisationen ska man inte göra, säger han.
Han berättar att vid hans första dragning inför nämnden lutade sig en av politikerna fram och spände ögonen i honom och sa att ”det är ingen idé att du ber om mer pengar, för det finns inga.”
– Signalen var att jag som rektor skulle välja att informera om verksamhetens behov och resultat bara i de delar där det inte kostar pengar.
Dennis Ekbom framhåller att han självklart tycker att det är bra att skolan leds och utvärderas av företrädare för allmänheten. Men han menar att när politiker styr informationen så att de bara får reda på det som passar deras politik och lägger upp verksamheten utifrån det, så får skolan förr eller senare problem. Han känner en daglig frustration över allt han skulle vilja ta upp till samtal men undviker och berättar att han ofta rannsakar sig själv och funderar över om han är feg.
En annan som inte heller upplevt sig blivit lyssnad till är Anna. Anna heter egentligen något annat men vill vara anonym. Hon var tidigare anställd av en friskolekoncern och arbetade under några år med att bygga upp en av deras gymnasier på en mindre ort i Mellansverige. Hon beskriver sig som frispråkig och självständigt tänkande och berättar hur det innebar alltmer problem för henne ju fler frågor hon ställde om de förändringar som koncernen drev igenom och som hon uppfattade som negativa.
Skolan delade ut en slags bonus till rektorer utifrån hur många elever man fick in på skolan – med den givna budgeten – och Anna uppfattade att det ledde till att många höll inne med kritik.
– Pengar styrde folk till att tala positivt om skolan trots att det inte stämde och man undvek att ta upp problem inför ledningen, säger hon.
Att hon själv trots allt valde att göra det ledde till att vägar till avancemang inom företaget stängdes för henne
– Det blev som en sekt och kritiska röster fick inte finnas, säger hon.
Hon berättar också att hon fick order uppifrån att inte diskutera ekonomin med lärare eller facket.
– Det kändes väldigt dumt när personalen ställde frågor.
Anna är noga med att poängtera att hon bara kan tala för sig själv och om de erfarenheter hon gjorde på just det företag hon arbetade för men säger att hon tidigare arbetat även inom den kommunala skolan och minns klimatet där som mycket öppnare.
– I en kommunal skola hade jag kunnat uttala kritik utan att det hade påverkat min arbetssituation, säger hon.
Jag tror att Anna har fel om att det varit annorlunda på en kommunal skola. Mycket lite tyder på det och det finns alltid vägar att tysta den frispråkige. Men i Annas situation sätter också det juridiska käppar i hjulen. Den som är privatanställd saknar ett direkt skydd i grundlagen för sin yttrandefrihet. För en privatanställd går lojalitetsplikten före yttrandefriheten och tystnadsplikten har större tyngd för att skydda företagshemligheter. Vad som är en företagshemlighet bygger ytterst på ganska subjektiva bedömningar. Som anställd i en friskola måste man därför alltid först vända sig till arbetsgivaren för att berätta om de fel man anser behöver åtgärdas och först därefter kan man, om inget händer, göra sin kritik offentlig. Ju högre post man har desto större är kraven på lojalitet med arbetsgivaren. Detta skulle kunna vara en förklaring till att anställda vid friskolor är ännu mer osynliga i skoldebatten än de kommunalt anställda. Med tanke på att antal lärare per elev är lägre, de obehöriga är fler och summan pengar är mindre att röra sig med –eftersom en del av vinsten ofta går till aktieutdelning eller till att köpa nya skolor – borde det kanske egentligen vara tvärtom. De lagstiftade skillnaderna mellan friskolor och kommunala känns i detta fall rent befängda. De finansieras båda med offentliga medel, deras uppdrag regleras av samma lagstiftning och samhällets intresse av insyn är detsamma, oavsett skolform.
Karin Ernfors är jurist på Lärarförbundet och menar att friskolor skulle kunna vinna på att erbjuda sina anställda yttrandefrihet i samma utsträckning som i kommunal verksamhet. Det skulle kunna användas som argument vid rekrytering.
– Att ha stark yttrandefrihet för den anställda skulle också kunna fungera som en kvalitetssäkring inför föräldrar och elever. Det är ett sätt att visa att ens verksamhet tål öppenhet.
Men hur många elever och föräldrar är i dag medvetna om denna skillnad mellan friskolorna och de kommunala? Det är knappast något man tänker på vare sig som förälder eller som arbetssökande. Vilka rättigheter man som anställd har på yttrandefrihetsområdet blir gissningsvis aktuellt att fördjupa sig i först när gränserna för den sätts för snävt. På Helenedals förskola i Uddevalla fick man anledning att läsa på.
Lena Johansson är rektor för tre förskolor i Uddevalla som drivs av det norska utbildningsföretaget BII. Förskolorna var tidigare kommunala men när det efter förra valet blev ny politisk majoritet i kommunen beslutades att delar av verksamheten skulle säljas ut. Man började med förskolorna. Lena Johansson berättar att hon tyckte det var spännande med privatiseringen men att hon hade synpunkter på hur man hanterade processen och på bristen på delaktighet. Personalen fick aldrig några möjligheter att tycka till och vilka förskolor som utsetts för att säljas fick man reda på via lokaltidningen Bohusläningen.
– Allt gick väldigt fort och vi fick dåligt med information. Många blev oroliga och upprörda och mådde förfärligt dåligt eftersom det var så svårt att få klara besked om vad som var på gång, berättar Lena Johansson.
Lena Johansson fick höra att hon skulle hålla ordning på sin personal.Vi träffas på hennes kontor på Helenedals förskola, en låg, faluröd byggnad med skogen bakom sig och ett lugnt villaområde runtomkring. Det var här som protesterna mot privatiseringarna av den kommunala barnomsorgen blev som mest intensiva. Personalen tog initiativet till en enkät till alla anställda vid de privatiseringsaktuella förskolorna och den visade att de flesta ville stanna kvar inom den kommunala verksamheten. En förälder startade en namninsamling och det blev inslag i tidningar och radio. Och Lena Johansson fick bassning av en av sina chefer:
– Inför ett antal av mina kollegor fick jag höra att jag skulle hålla ordning på min personal, säger hon.
Lena Johansson berättar att personalen som protesterade i förväg hade tagit reda på vilka rättigheter de hade när det gällde att uttrycka åsikter och agera emot fattade beslut och på förskolan fördes ett dagligt samtal om vad som var okej och inte. Hon stöttade sin personal i deras rätt att uttrycka sina åsikter, även om hon själv aldrig var emot privatiseringen.
– Jag sa till mina chefer att jag inte kan styra över vad folk tycker. De protesterade på sin fritid och har sin medborgerliga rätt att uttrycka sig, säger hon.
Barnskötaren Laila Kangas var en av de anställda som skrev och skickade ut enkäten till de andra förskolorna och som deltog i arbetet med namninsamlingar och även hon fick tillsägelser. Efter att Bohusläningen fått kännedom om enkäten och intervjuat henne ringde områdeschefen och ställde frågor. Sedan ringde även skolchefen och hon var inte glad.
– Hon sa att sådant här fick man inte syssla med på sin arbetstid och hon frågade om jag använt förskolans papper. Hon krävde en skriftlig redogörelse och intyg att vi gjort detta på vår fritid och inte använt något material från kommunen. Jag kände mig som en tioåring som fick bannor, berättar Laila Kangas.
Därefter blev det tyst från förvaltningshåll och någon ursäkt har hon till skillnad från sin rektor aldrig fått.
Isberg heter skolchefen i Uddevalla och när kommunen fattade beslutet att tio förskolor skulle privatiseras var hon ganska ny på sin post. Förvaltningen hade fått kritik i en kommunal revision för att den inte genomförde de beslut som nämnden fattade och en av Sarah Isbergs uppgifter var att få en ändring på det. Hon beskriver en turbulent tid där verksamhetsförändringar utan motsvarighet i hennes tidigare erfarenhet och uppdrag skulle genomföras och där både kommunalt anställda och politiker använde sig av medierna. Hon kände sig osäker på var gränsen gick för vad man kunde göra utan att det var att uppfatta som illojalitet och upplevde sin situation direkt efter beslutet som mycket svårhanterlig. Exakt hur orden föll när hon ringde upp Laila Kangas minns hon inte men säger att hon ställde frågor och att saken för hennes del var utagerad när hon fått svar på dem. Jag frågar om hon upplevde ett tryck från politikerna att agera på ett visst sätt och hon skrattar lite och säger diplomatiskt:
– Jag fick många signaler genom hela processen.
Socialpsykologen Leon Festinger myntade på 50-talet uttrycket kognitiv dissonans. Han menade att om våra handlingar och våra åsikter inte stämmer överens så strävar vi efter att så enkelt som möjligt ta oss ur den kognitiva dissonans som vi då upplever. Oftast rättar vi våra åsikter efter våra handlingar, och inte tvärtom som vi hellre vill tro att vi gör. Att de flesta av oss också är extremt lydiga visade en annan socialpsykolog, Stanley Milgram, med sina kontroversiella lydnadsexperiment på 60-talet. Det innebär att om vi får i uppgift att sätta betyg från första klass så gör vi det trots att vi har en stark övertygelse om att det är fel. Och när uppgiften redan är genomförd tenderar vi att ha ändrat åsikt. Det som upplevdes som fel upplevs nu som rätt. Den som kan förmå någon annan att begå någon handling emot sin vilja kommer snart att ha format om både personens moral och åsikter.
En annan psykologisk mekanism är foten-i-dörren-fenomenet. Om man kan förmå någon att ta det första steget i en ny riktning så blir de följande oerhört mycket lättare. Det vill säga att får man någon att acceptera att betyg är bra i sjätte klass så ökar också sannolikheten för att man sedan ska kunna förmå personen att börja tycka att betyg i fjärde klass är en bra idé.
Med insikt om dessa psykologiska fenomen kan det vara bra att komma ihåg hur viktigt det är att protestera omedelbart, när man anser något vara fel. Att tänka att man ska vänta tills det blir riktigt illa är en dålig idé för då har ens åsikter redan omformats och man har vant sig. Tanken ”Varför ska jag protestera nu, när jag inte gjorde det förut?” ligger nära till hands och det sluttande planet blir allt brantare.
En del rektorer berättar att deras protester riktat sig emot försöken att detaljstyra deras yrkesutövning uppifrån. Samtliga rektorer har tagit upp frågan om resurstilldelning – en krympande budget får negativa effekter för elever och personal. Och frågan är om kommunaliseringen lett till att skollag och statliga styrdokument fått en försvagad ställning. Och till en större tystnad från rektorer. Man är ju kommunalt anställd, inte statligt.
Jag tar upp frågan om kommunaliseringens betydelse för rektorers villighet att tycka till, med centerpartisten Sofia Larsen som är ordförande i riksdagens utbildningsutskott och Marie Granlund som är socialdemokraternas talesperson för skolpolitiska frågor. Ingen av dem ser några problem med kommunaliseringen på yttrandefrihetens område.
– Vad jag kan se har den ingen betydelse för viljan att debattera skolan. Tvärtom tror jag det är lättare att påverka i dag, när skolan är kommunal, säger Marie Granlund.
En som ser problem är Lärarförbundets ombudsman Björn Hareland och han menar att en väg att komma tillrätta med yttrandefrihetens roll på såväl kommunala skolor som friskolor skulle kunna vara att rektorerna var statligt anställda och på så vis fick en tydligare roll av opponent inom systemet. En intressant tanke. De rektorer jag pratat med, som på olika sätt valt att ta strid emot chefer och politiker, har framhållit att de har ett elevperspektiv på sitt uppdrag och att det gynnar samhället i stort med ett öppet samtal om tillståndet i skolan. Med Björn Harelands förslag förverkligat skulle rektorn åtminstone juridiskt och anställningsmässigt bli betydligt friare att uttrycka åsikter om skolan och ta strid för rimliga villkor. Då återstår bara arbetet med att ingjuta civilkurage i landets alla rektorer.
Flera rektorer jag pratat med har spontant sagt att om man inte kan vara lojal med fattade beslut får man ”kliva åt sidan”. Att exakt samma uttryck återkommer från flera personer tyder på att det är ett väl inarbetat synsätt inom rektorskåren. Den som inte kan ställa upp på de förutsättningar som gäller bör frivilligt avsäga sig sin post. Och jag kan inte låta bli att fråga mig hur det kommer sig att så många anser att man ska hoppa av jobbet i stället för att ta strid för att få de förutsättningar som krävs för att kunna genomföra sitt uppdrag. Vem är man som rektor lojal med?
Centerpartisten Sofia Larsen menar sig ha varit en av de drivande i att det i den nya skollagen kommer stadgas en anmälningsplikt om missförhållanden inom skolan, precis som de som nu gäller inom vården, med Lex Sarah och Lex Maria.
– Bakgrunden är att alltför många vuxna har blundat för mobbning och nu får man en skyldighet att anmäla sådant, liksom om man inte klarar av att hjälpa eleven att uppnå målen, säger Sofia Larsen.
Enligt socialdemokraten Marie Granlund var det ursprungligen de som lade förslaget om anmälningsplikt i skolan och hon tycker att regeringen varit sena med att agera i frågan. Hon ser alltså positivt på detta tillägg
i skollagen. Däremot är hon kritisk till att man inte föreslår en lagstiftning som ger samma rättigheter åt friskolor som för kommunala, vad gäller meddelar- och yttrandefrihet.
– Vi har föreslagit detta men i en debatt fått tydligt besked om att de borgerliga inte vill ha det, säger Marie Granlund.
Johan Melin, rektor i Karlskrona, välkomnar de tillägg i den nya skollagen som stadgar att kommuner kan dömas till vite om de inte lever upp till lagkraven.
– Det kommer ge en helt annan tyngd åt mina argument.
Johan Melin säger att han trivs bra med Karlskrona som arbetsgivare men han är starkt kritisk till hur politikerna hanterat opposition ifrån de egna tjänstemännen och han tycker att de ibland använt odemokratiska metoder.
– Det folkvalda skiktet attackerar dem som utnyttjar sina medborgerliga rättigheter men jag måste protestera och påvisa när de tänker fel. Jag har ett ansvar att agera, det ligger i mitt uppdrag som rektor.
Inom det militära upplevde han en helt annan öppenhet:
– På regementet där jag arbetade var man skyldig att tycka till och komma med egna förslag så länge inga beslut var fattade. Möjligheten att göra sin röst hörd var väldigt mycket bättre i det militära än i Karlskrona kommun.
Eva-Lotta Hultén 
[…] trakasseras för att de höjer rösten. I våras skrev jag om liknande problem för rektorerna: https://evalottahulten.com/artiklar-och-reportage/rektor-tige-i-forvaltningen-chef-och-ledarskap-augu…. Man kan tydligt se en katten på råttan, råttan på repet-situation. Posted by Eva-Lotta […]
GillaGilla