Hur känns det att få den skog man ärvt efter sina föräldrar och skött hela sitt liv omvandlad till reservat? Ganska bra, om man får tro Lars Buge i Hyssna i Västergötland.

– Nu vet jag ju att skogen inte kommer försvinna.

Högt över den gamla husruinen cirklar en kraxande korp och nere på marken har de första blåsipporna precis letat sig fram mellan fjolårets prassliga löv. I huset bodde soldat Qvint fram till 1874, kan man läsa på skylten bredvid den gamla jordkällaren. Numera passerar här en av stigarna som leder upp till bokskogen på Stomsås och Lars Buge visar vägen uppför de branta slänterna. I den här skogen, som han ärvt efter sina föräldrar, har han gallrat, röjt, fällt och planterat för sista gången. I december förra året blev affären med Länsstyrelsen klar och snart är området naturreservat. Lars Buge har blandade känslor inför att det här inte är hans skog längre, han känner sig både nöjd och lite vemodig.

– Hade det här blivit aktuellt för tio år sedan hade jag varit helt emot men nu tänkte jag annorlunda. Jag är ensamstående och har inga barn och mina syskonbarn är inte intresserade av skogen. Det här kom rätt i tiden, konstaterar han.

Glad att skogen bevaras

Fram till i början av 90-talet var han skogsarbetare men så förlorade han arbetet och han och några kollegor fick som ALU-projekt hos hembygdsföreningen att röja vandringsled genom skogen på Stomsås. Lars Buge är sedan många decennier aktiv i hembygdsföreningen och fortfarande mycket engagerad i Hyssnaleden, som den heter.

– Så man kan väl säga att reservatsbildandet ligger i linje med mina intressen. Nu vet jag ju att skogen inte kommer försvinna och att leden kommer skötas och vara tillgänglig för allmänheten, konstaterar han.

Helt oförberedd var han inte heller när beskedet om att länsstyrelsen ville göra reservat av delar av Stomsås kom på försommaren 2006. Redan år 2002 avsattes en del av skogen som Natura 2000-område och att det är en speciell skog har han vetat länge, åtminstone sedan 70-talet då Hyssna hembygdsförening började diskutera hur man skulle bevara Stomsås. Den gamla bokskogen är ett av de nordligaste stora bestånden i landet och på det som fram till i vintras var Lars Buges mark finns två nyckelbiotoper med bland annat ovanliga mossor, berättar han stolt.

Ville hellre sälja än få intrångsersättning

Vi fortsätter längs stigen som går brant uppför mellan stora stenar. Det här är ett riktigt korplandskap, med sina stup och klippblock. På väg upp på åsen passerar vi ett par granbestånd.

– Den här skogen har jag planterat. Det var i början av 60-talet som min far och jag fällde gammal granskog och röjde bort en del boksly. Vi körde ut det med häst och så planterade vi ny gran. Jag hoppas de inte röjer bort skog som inte är avverkningsmogen utan väntar lite med den, säger Lars Buge.

Från början tillfrågades han om han kunde tänka sig att mot intrångsersättning kvarstå som ägare för att sedan mot lön hjälpa till med skötseln av reservatet men det tackade han nej till på grund av sin dåliga rygg.

Hela Stomsåsreservatet är på 36 hektar, varav 12,4 ursprungligen varit Lars Buges mark. Ett par andra privatpersoner samt Göteborgs stift äger resten. Han tycker att hela processen kring reservatsbildandet har gått smidigt och ersättningen för marken är han också nöjd med.

– De beställde en värdering som jag tyckte blev bra och jag fick marknadsmässigt betalt. Det blev enkelt för mig, jag behövde bara säga ja.

Har ändå skog kvar

Han fick också gehör för sin önskan att inte bara den del av hans mark som var Natura 2000-klassad skulle ingå i reservatet utan att hela området skulle köpas av Länsstyrelsen. Helt skoglös blir han trots det ändå inte eftersom han äger 25 hektar i en annan del av Hyssna.

Efter att ha vandrat genom ett bestånd av gles bokskog och över en liten ravin har vi tagit oss ut på en platå där vi får fin utsikt över åkrar, ängar och gårdar nedanför oss. Utsikten kan vi njuta av tack vare att Lars Buge och några andra från hembygdsföreningen förra året vågade fira sig ner för branten och såga ner en stor gran som skymde sikten.

Eva-Lotta Hultén

Det är ovanligt med konflikter som inte går att lösa, menar Peter Post, handläggare på Länsstyrelsen. Rådgivning och utbildning minskar risken för konflikt.

Peter Post är den som har skött ärendet Stomsås på Länsstyrelsen och han berättar att processen just nu går långsamt eftersom man väntar på att komma överens med Göteborgs stift, som vill ha ersättningsmark i utbyte för sin del av reservatet. Förhoppningsvis kan arbetet slutföras under året. Därefter ska en skötselplan färdigställas och skickas ut på remiss till kommunen, hembygdsföreningen, de före detta ägarna och andra berörda.

I stort sett är Stomsås ett ganska typiskt reservatsärende, om än lite mindre omfattande än genomsnittet, berättar Peter Post. Vanligast är att tio till tjugo markägare är inblandade i processen.

– Alla som får veta att det planeras reservat på deras marker är naturligtvis inte positiva men det är sällan det blir konflikter och ännu mer sällan som de inte går att lösa genom att justera gränser eller tillgodose deras önskemål på andra sätt, berättar Peter Post.

Areal och skogsägarens ålder spelar in

Varje år sluts runt 800 avtal om naturreservat och nationalparker med privatpersoner och 99,6 procent av dem är frivilliga uppgörelser, enligt Naturvårdsverket. I en studie av Frank Götmark, professor i naturvårdsbiologi vid Göteborgs universitet, undersöktes konflikter mellan myndigheter och skogsägare. 145 markägare med nyckelbiotoper på sina fastigheter fick svara på frågor om hur de såg på sina kontakter med de naturvårdande myndigheterna. 22,5 procent rapporterade att de hamnat i konflikt av hotfull karaktär medan 14 procent angav att relationen varit god – övriga låg däremellan. Av studien går också att utläsa att ju äldre skogsägaren var desto lägre var risken för konflikt och ju större areal nyckelbiotop det rörde sig om desto större blev risken för konflikt. Hur ekonomiskt beroende markägaren var av sin skog inverkade också.

Delaktighet leder till nöjdare markägare

Frank Götmark framhåller vikten av personlig rådgivning och utbildningsinsatser för att minska antalet konflikter:

– Det är nog bra med lagar och regler men man kan inte bara banka dem i huvudet på folk. Det är också en demokratisk fråga att skapa förståelse och insikt om vad naturvård innebär.

I en färsk rapport från Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen föreslås ett system för utvärdering och uppföljning av naturvårdsärenden för att lära mer om hur man undviker konflikter. Rapporten bygger på enkäter som visar att ju snabbare skyddsprocessen gått och ju mer informerade och delaktiga markägarna känt sig desto nöjdare var de. Med kursen Dialog för naturvården har Naturvårdsverket också börjat utbilda handläggningspersonal i bland annat samtalsmetodik och konflikthantering.

Faktaruta:

Det finns idag runt 2700 naturreservat i Sverige. Cirka 75 procent av reservatsarealen finns i fjällvärlden och av den återstående ytan är en tredjedel skogsmark.

Både länsstyrelser och kommuner får bilda reservat. Miljöbalken stadgar fem skäl att bilda naturreservat: bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer, tillgodose behov av områden för friluftsliv, skydda, återställa och nyskapa värdefulla naturmiljöer samt att skydda återställa och nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter.

En studie av Per-Ola Hedwall, doktorand vid SLU Alnarp, visade att majoriteten av tillfrågade privata skogsägare som fått areal skyddad och som ville kvarstå som ägare föredrog en årlig intrångsersättning. Bara 31 procent föredrog engångsersättning men ändå är engångsersättning vanligast. Likaså föredrog de flesta att kvarstå som ägare men idag är uppköp vanligast vid skydd av skogsmark.