Det kala Skottland ska åter kläs med träd. I högländerna håller organisationen Trees for life på att återskapa de naturliga skogarna och den skotska regeringen vill se ett ökat skogsbruk.

– Nästan alla i Skottland vill ha mer skog men det blir strider om var och hur, konstaterar Bob McIntosh, generaldirektör för den skotska skogsmyndigheten.

 

Den som ser vindpinade ljunghedar och gräsbeklädda sluttningar fulla av får framför sig när de hör ”Skottland” tänker rätt. Så har stora delar av landet sett ut i flera hundra år och gör fortfarande. Men en gång var så gott som hela landet täckt av träd. De kaledoniska skogarna bredde ut sig över höglandet, med knotiga tallar, enbuskar, björk och rönn. I låglandet härskade ädellövskogen. Rovdjur som varg och lo höll stammen av hjort nere och bävern bidrog till att forma vattenmiljö och våtmark.

– Folk tror att det här är ett naturligt landskap men det är skapat av människan, säger Mick Di Maio och sveper med armen över de öppna vidderna framför oss.

Han och Lucy Cunningham arbetar för organisationen Trees for life som tagit på sig uppgiften att återskapa delar av de skogar som en gång täckte skotska högländerna. Det är påsk och på organisationens egendom Dundreggan, strax nordväst om Loch Ness, leder de en miljövårdsvecka. Tillsammans med tio volontärer ska de plantera björk och enbuskar på en av de öppna hedarna och även ta ner sitkagranar på en annan plats för att bereda plats för björk och tall.

Vi åker uppför branta backar, parkerar bilarna och vandrar in i ett vackert lövträdslandskap längs med ån Allt Larairidhs porlande vatten. Träden har ännu inte fått sina blad men på marken blommar vitsippa och jordviva – en lite knubbigare och blekare släkting till gullvivan. Efter några hundra meter tar skogen plötsligt slut och framför oss breder de öppna ljunghedarna ut sig. Området som ska planteras är inhägnat med ett två meter högt staket.

I Skottland är den mycket stora hjortpopulationen anledning till konflikter. Jakt är populär rekreation men att odla ny skog är en omöjlighet om man inte hägnar in marken. De som vill skapa mer skogar har därför dryga utgifter inte bara för markberedning och plantering utan också för att köpa in och sätta upp staket och grindar. För det 150 hektar stora område vi nu går in i har hägnet kostat 46 000 pund, vilket är ungefär en fjärdedel av de sammanlagda utgifterna. Även om man genom statsbidrag får tillbaka dessa pengar gräver det ett hål i organisationens likviditet.

Lucy öppnar grinden och släpper igenom oss innan hon noga stänger igen. Uppe på en kulle stannar vi och Lucy demonstrerar hur planteringen går till. Några av volontärerna har varit med tidigare, för andra är allt nytt.

– Fyra till fem plantor i varje jordhög är lagom. Det ska vara olika träd och försök att få det att se naturligt ut. Några frågor?

– Ja, vilket träd ska man gå och kissa bakom, frågar Lisa Kimiko Kludt och sveper med höjt ögonbryn med blicken över de helt kala kullarna.

Alla skrattar och ännu mer så när Mick pekar på den ynkliga enbuske Lucy just fått i backen.

Arbetsdagen löper från nio till fem och lunchen äts på plats.

– Men blir det för kallt och eländigt så åker vi tillbaka till huset och gör en kopp te, förklarar Mick.

De tio volontärerna fyller sina gula bärsäckar med plantor och sprider ut sig på kullen. Nancy Troup, naturkunskapslärare från Brighton, gör sin femte vecka sedan 2006 och hanterar planteringsspaden med vant handgrepp. Hon kallar med ett leende sig själv för en ”treesforlife-beroende”.

– Jag gillar landskapet, tystnaden och utsikten. Och jag tycker om att arbeta för mig själv men ändå tillsammans med andra. Efter en vecka häruppe kommer jag hem igen med ny energi, förklarar hon.

Hon uppskattar också att organisationen koncenterar sig på en sak: de kaledoniska skogarna, och gör något praktiskt för miljön och mångfalden.

Dundreggan är den enda mark som Trees for life äger – vilket till stora delar möjliggjordes genom donation från en medlem som var döende och ville bidra till något bra med sina pengar. Organisationen ordnar återskogning även på många andra håll i högländerna och öarna utanför kusten, på mark som ägs både av staten, olika organisationer och privatpersoner. Uppdragen kommer ofta via Forestry Commission Scotland, som också är en av bidragsgivarna. Hittills har Trees for life återplanterat runt 4000 hektar och i slutet av maj kommer man att fira planteringen av sitt miljonte träd.

Steve Morris bor i en typisk skotsk stenstuga med sin sambo och tre hönor strax intill Dundreggan. Han är föreståndare och den som organiserar arbetet.

– Våra volontärer är alla sorters människor. En del kommer för att få en billig semester, andra för att de vill bidra till miljön eller för att få en spirituell upplevelse, berättar han.

Veckan innan har man haft sin årliga vecka då hemlösa kommer till Dundreggan för att arbeta.

– De är ofta mycket entusiastiska och väldigt intresserade och det är en glädje för dem att känna att de kan bidra.

 

Till Edinburgs zoo har besökare strömmat hela våren för att se parkens nytillskott, pandorna Tian Tian och Yang Guang. Så även denna kalla aprildag då det snöar på tvären. Mitt emot parken har Forestry Commission Scotland sitt kontor. Det är den skotska motsvarigheten till Skogsstyrelsen och Bob McIntosh är generaldirektör Han berättar att idag är ungefär sjutton procent av den skotska landarealen täckt av skog. Det finns ett statligt nål om att öka arealen skog med 10 000 hektar per år i tio års tid – för att därefter utreda hur man ska gå vidare med ytterligare återbeskogning. Av återplanteringarna ska tre femtedelar vara produktionsskog och två femtedelar återskapade naturliga skogar. Processen att välja vilka marker som ska planteras ska i så hög utsträckning som möjligt vara en lokal angelägenhet. Myndigheterna bjuder in alla berörda att säga sin mening innan man upprättar en lokal plan. Därefter skickas ärendet till Forestry Commission som avgör om man ska dela ut ekonomiskt stöd eller ej. Målet är att det hela ska ta sex-nio månader men ibland drar det ut på tiden. Många markägare upplever processen som onödigt långdragen och byråkratisk och man har inlett ett arbete för att se hur man kan för korta handläggningstiderna.

– Nästan alla i Skottland vill ha mer skog men det blir strider om var och hur, konstaterar Bob McIntosh.

Idag är de skotska skogarna mycket populära för olika former av rekreation. Det finns gott om vandrings-, rid- och cykelleder som FCS skapat eller finansierat på både statligt och privat ägd mark. Skogsbrukandet är lågt men av bland annat klimatskäl vill de skotska myndigheterna se det öka. Målet är både att binda kol och att få mer klimatneutralt material i byggsektorn.

– Vi tittar på både Skandinavien och Centraleuropa för att lära oss mer. Idag sker avverkningar framför allt med kalhyggesbruk men vi vill gå mot mer kontinuitetsskogsbruk, berättar Bob McIntosh.

Plantering sköts av privata entreprenörer men också genom program för att ge unga arbetslösa sysselsättning. Också skolungdomar får ibland hjälpa till med plantering, som ett led i att öka medvetenheten om både naturliga skogar och om skogsbruk.

Skogen känns ganska fjärran på George street i centrala Edinburg. Det är en av stadens tjusigaste affärsgator och här har skogslobbyorganisationen Confor sitt huvudkontor. Från lokalerna på tredje våningen har man vacker utsikt över hustaken, en park och i fjärran havet. Stuart Goodall är VD och berättar att Confor är till för alla de företag, markägare och organisationer som på olika sätt har intressen i skogen.

– Skogssektorn är väldigt liten här så vi måste kämpa tillsammans för att nå ut. Nu håller vi ihop och det ger skogsägarna bättre priser för träprodukter och större genomslag i den politiska debatten, säger han.

Organisationen är bara sju år gammal och samlar tidigare antagonister under samma paraply. Bland Confors medlemmar finns både de som främst vill bevara och främja den biologiska mångfalden och de som vill utveckla ett kommersiellt skogsbruk och trävaruproduktion. Det kräver förmåga att förhandla och kompromissa inom organisationen. Den absolut viktigaste frågan just nu är beståndet av produktionsskog, säger Stuart Goodall. En del av de befintliga produktionsskogarna hotas av utbyggnad av vindkraften och av de utökade ambitionerna att bevara skog. Och det planteras alldeles för lite ny skog:

– Myndigheternas ambitioner att plantera 6000 hektar produktionsskog per år är bra, det skulle vara tillräckligt för den skogsindustri vi har. Men vår industri är uppbyggd kring barrträd och i praktiken planteras nästan ingen barrskog alls. Vi är oroliga för balansen i nyplanteringarna. Om tjugo år kommer det att uppstå en allvarlig brist på virke. Det gör att industrin inte vågar investera och vi missar möjligheter att skapa arbetstillfällen och att möta klimatförändringen på ett klokt sätt.

Confor arbetar också för att öka andelen trä i byggnadskonstruktioner. Organisationen vill se mer pengar till forskning om hur man kan odla fram lövträd av bra kvalitet och hur det kan användas.

– Den skotska skogsnäringen är liten och företagen små. Bara några få klarar att själva investera i produktutveckling, säger Stuart Goodall.

Stuart Goodall vill också se ökat stöd till privata markägare att utveckla de kommersiella sidorna av sin skog. Idag ges visst stöd för att starta flis- och pelletsproduktion i liten skala men det mesta av det statliga stödet går till att plantera eller skapa och bibehålla biodiversitet.

Han är bekymrad över byråkratin för att få bidrag. Det är krångligt att fylla i formulären och tar för lång tid innan bidragen kommer. Det är en synpunkt han delar med Mark Aitken, ansvarig för markfrågor på miljömyndighetet SEPA, som hanterar bland annat vattenkvalitet, föroreningar och nedskräpning och ansvarar för att implementera nya miljöbestämmelser. Mark Aitken påpekar att det framför allt är de stora markägarna, som har råd att ta hjälp med det administrativa, som söker och får bidrag. En enklare process för att ansöka om bidrag skulle kunna ändra på det.

Intill foten av Arthurs seat – bergstoppen som lockar klättrare till centrala Edinburgh, ligger konferensområdet Pollock halls, där det hålls en konferens om skogsbruk och miljö. SEPA är en av arrangörerna och när dagens seminarier är över träffar jag en trött men nöjd Mark Aitken för en intervju. Han berättar att skogsbruket på en del håll i Skottland utgör ett hot mot vattenkvaliteten i sjöar och åar. Man har problem med jorderosion i den ofta branta terrängen och sedimentering och försurning av vattendragen. 2008 kom nya och tydliga riktlinjer för skogsbruket vad gäller avverkningar nära vatten.

– Vi är på väg att komma till rätta med problemen nu och jobbar med att medvetandegöra alla aktörer om vad som gäller, säger han.

På SEPA ser man stora möjligheter med att också plantera ny skog för att minska problemen med erosion, sedimentering och föroreningar från jordbruket. I delar av landet uppstår regelbundet problem med översvämningar vid kraftigt regn och rätt placerad kan ny skog bli ett bra skydd, berättar Mark Aitken.

Mark Aitken sitter med i Woodland Expansion Advisory Group – en sammansättning av representanter från femton myndigheter och organisationer där det diskuteras och rådgörs kring hur man på bästa sätt kan utöka skogsarealen i Skottland. Han berättar att det från många markägares sida har funnits en oro att man skulle börja plantera på jordbruksmark. I Skottland är identiteten som bonde stark – och inbegriper inte skogsbruk. Idag har de flesta jordbrukarna förstått det inte kommer planteras skog på jordbruksmark.

– Det kommer nog alltid att finnas oro och lite motsättningar men om vi lyssnar på alla och håller på att det ska vara rätt träd på rätt plats då kommer det att bli bra. Och bönderna börjar se att det kan finnas möjligheter till inkomster för dem om de även odlar skog, säger Mark Aitken.

Ännu bjuder en resa genom Skottland mestadels på vyer över öppna vidder men kanske kommer skogarna än en gång att breda ut sig över Skottland.

 

Faktaruta Skottland

Av den skogbeklädda skotska marken är en tredjedel statligt ägd och två tredjedelar privat.

Skogssektorn utgör idag 1 procent av landets BNP och ger cirka 30 000 jobb, vilket gör den viktig framför allt på landsbygden.

Det enda naturligt växande barrträdet i Skottland är tallen. Tidigare täcktes höglandet också av björk, enbuskar, rönn och andra härdiga lövträd. Lövskogar bredde ut sig i de låglänta och sydliga delarna av Skottland. Skogarna höggs successivt ner av människor och återväxten hindrades effektivt av de många betande fåren och hjortarna.

Skottlands regering har beslutat att varje år plantera 10 000 hektar ny skog. Jordbruksmark får inte planteras och områden med djupare torvlager än 50 centimeter är också undantagna.

Skottland har allemansrätt.