Alltfler socionomstudenter söker sig till Akademihälsan av oro för studierna och den kommande yrkesrollen. Institutionsledningen är väl medveten om bristerna i utbildningen men har inte resurser att förändra. Hur kan det komma sig att en civilingenjörsstudent tilldelas tre gånger så mycket pengar som den som går en socionomutbildning?

Om man hamnade i knipa och behövde hjälp via ett socialkontor, skulle man då tycka att det var bra om den som gjorde bedömningen hade koll på myndighetsutövningens juridik och hade fått godkänt på kursen om livsvillkor och sociala sammanhang? Naturligtvis! Men alla skulle i den situationen troligen också vilja möta en människa som under sin utbildning fått lära sig att lyssna, känna empati och reflektera kring sin egen makt. Idag är det tyvärr långt ifrån självklart.

Forskningsstudier visar att den typiska socionomstudenten både vill hjälpa andra människor och påverka samhället. Hon (socionomstudenterna är till runt 80 procent kvinnor) har höga krav på sig själv och har ganska troligt egna erfarenheter av sociala problem och utsatthet. Hon kommer dessutom med ganska hög sannolikhet från en studieovan miljö och är av en personlighetstyp som lätt drabbas av depression och utbrändhet.

Dina Aziz går sista terminen på socionomutbildningen och kan bekräfta att det stämmer väl in på hennes klass. Hon tycker att många av studenterna har ett ”bra bagage” av egna erfarenheter med sig vilket ger dem förutsättningar att förstå andra.

– Men många mår dåligt och får ingen hjälp att bearbeta sina erfarenheter. Vi skulle behöva gå i terapi, så som de som läser till psykologer måste göra, säger hon.

Dina Aziz är nöjd med utbildningens teoretiska delar men hon är starkt kritisk till att studenterna inte tvingas bearbeta sina egna problem och sina fördomar och förhållningssätt mycket mer. Det behövs mer praktisk undervisning i exempelvis handlingsstrategier och samtalsmetodik:

– Vi kommer möta många psykiskt sjuka och behöver få lära oss hur vi bemöter exempelvis en som har bipolär sjukdom eller hur man bygger upp en relation med en klient. Det får vi inte idag. Vi behöver också lära oss ett professionellt förhållningssätt och att sätta gränser för vår känslighet så man inte bränner ut sig, säger hon.

Själv brinner Dina Aziz för barns och ungas livsvillkor och vill helst få anställning som kurator efter utbildningen. Ändå tror hon att hon sannolikt kommer att arbeta som socialsekreterare eftersom det är sådan arbetskraft som efterfrågas mest. När hon kom som flykting från Irak 1991 och i sin roll som ensamstående mamma har hon själv fått hjälp via socialkontor och hon tyckte då att hon blev bra bemött. Men bilden av yrket fick sig en rejäl törn under praktiktiden på ett socialkontor i Gunnared.

– I mina egna möten med socialsekreterare fick jag veta att de inget kunde göra utan var styrda av sina chefer och riktlinjer och jag tyckte nästan synd om dem men under praktiken insåg jag att mycket av det där inte stämmer! Socialsekreterarna har mycket makt men många gömmer sig bakom organisationen och riktlinjerna i stället för att ta eget ansvar. Den enskilda socialsekreterarens kompetens och engagemang spelar väldigt stor roll men de försökte lära mig att jag bara skulle vara som en robot, utbrister hon upprört.

Dina Aziz har valt att arbeta mycket med sig själv på eget bevåg och det har även hennes klasskamrat Joakim Östh, som berättar att han gått i terapi.

– Det är bra för att bli medveten om den makt man har i en sådan samtalssituation. Alla som läser till socionomer borde gå i egenterapi men alla kanske inte vill, säger han.

Liksom Dina Aziz vill även Joakim Östh se mer av utredningsmetodik och samtalsmetodik i utbildningen. Det är samma saker som några av de nyutexaminerade socialsekreterare Faktum är i kontakt med hade önskat sig mer av under studietiden.

– Utbildningen är ganska akademisk och det är väl för att få upp statusen på yrket och ge legitimitet men annan kunskap måste också till för yrket är så praktiskt, konstaterar Joakim Östh.

Hans uppfattning om socialsekreteraryrket är färgad av erfarenheterna från extraarbetet på ett kommunalt boende för hemlösa.

– Min bild är att man har för många ärenden och att stressen kan göra att man fattar dåliga beslut. Man ser ibland att det strular till sig för klienterna och undrar om det beror på okunskap eller om det helt enkelt inte finns tillräckligt med tid och resurser, säger han.

Till socionomutbildningen vid Ersta Sköndals högskola i Stockholm antas varje år ett tjugotal studenter, av sammanlagt sjuttio, till utbildningen genom personliga intervjuer. Joakim Östh tycker att det över lag skulle behövas andra intagningsformer till socionomutbildningen än bara betyg; som exempelvis lämplighetstest, intervjuer eller arbetslivserfarenhet:

– Vissa passar för detta yrke, andra gör det inte. Det kanske går att lära sig men jag är inte säker. säger han.

2003 slutförde Högskoleverket en stor utvärdering av landets socionomutbildningar och publicerade rapporten Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. Gemensam problematik för alla landets socionomutbildningar var enligt utredningen en dålig integrering mellan teori och praktik – de lärdomar studenterna drog under praktiktiden följdes inte upp och den teoretiska undervisningen hade för dålig förankring i den praktiska verkligheten. De moment i utbildningen som skulle hjälpa studenterna till personlig utveckling och ett empatiskt förhållningssätt och utveckla deras samtalsmetodik var underdimensionerade och andelen disputerade lärare var för låg. Alla utbildningar led också av bristande resurser för att nå upp till utbildningarnas mål, viket generellt ledde till för få undervisningstimmar.

Utvärderingen visade att söktrycket till socionomutbildningarna var högt och det är något som gäller fortfarande, berättar Tomas Egeltoft, utredare på Högskoleverket.

– Det krävs relativt höga betyg för att komma in, konstaterar han.

Men resurstilldelningen är fortsatt låg. Tomas Egeltoft menar att socionomutbildningen leder fram till svåra yrken som kräver komplicerade kunskaper och stor självkännedom och han efterlyser därför större statlig tilldelning per student.

– Nu får civilingenjörsutbildningarna ungefär tre gånger så mycket pengar per student som socionomutbildningarna och kan ge 15-20 timmar lärarledd undervisning per vecka. Det vore rimligt att socionomutbildningarna fick motsvarande resurser, säger han. 

Om man läser kursplanerna för socionomutbildningen i Göteborg är empati och etik återkommande ord och det känns bra att veta att man strävar efter att undervisa om dessa begrepp, men socialpsykologisk forskning visar att det ofta inte räcker att ha diskuterat etik och lärt sig vad som är rätt. Situationens makt över våra handlingar är större än den moral och de kunskaper vi bär med oss. Är till exempel kulturen dålig på det socialkontor man som nyutexaminerad hamnar måste man vara oerhört stark för att klara av att inte falla in i den själv, även om man tycker den är fel. Rollspel och andra praktiska övningar skulle kunna stärka studenterna att hålla fast vid vad de lärt sig, ändå ges idag ganska sparsamt med sådant under utbildningstiden. Men bristande ambitioner hos de studieansvariga verkar inte vara problemet:

– Målet är att vi ska utbilda kritiska och självständiga socialarbetare som ställer rätt frågor, säger Gerd Gustafsson, biträdande prefekt vid Institutionen för Socialt arbete, dit socionomprogrammet hör.

På hennes arbetsrum berättar hon och studierektor Annika Halén att socionomprogrammet i Göteborg är en av de socionomutbildningar i landet med lägst ersättning per student.

– Det är bekymmersamt! Jämfört med exempelvis psykologprogrammet får vi betydligt mindre pengar; sammanlagt knappt 30 000 kronor per student och år medan de får det dubbla. Studenterna behöver grupptillhörighet och diskussioner om hur man förhåller sig till personliga dilemman – det kan vi inte ge i den grad vi skulle önska, säger Gerd Gustafsson.

Visserligen menar de att moment där man reflekterar kring yrkesroll, etik och sin egen person finns insprängt i många kurser men sammantaget är det ändå för lite.

– Det är något vi behöver arbeta med. Ett ökande antal av våra studenter söker sig till Akademihälsan för att de oroar sig över studierna och över sin kommande yrkesroll. Vi har för lite utrymme för att arbeta i små grupper och ge dem ett individuellt bemötande, säger Annika Halén, som också ser ett behov av egenterapi för en del av studenterna.

Om de plötsligt fick obegränsade resurser att röra sig med är undervisning i små grupper något som kommer högt upp på prioritetslistan. Fler undervisningstimmar per vecka och mer tid för rollspel, samtalsträning och speglingsövningar för att lära sig att samtala och lyssna bättre nämner de också.

Gerd Gustafsson och Annika Halén berättar att runtom i Europa har man satsat på en socionomutbildning med stark integrering av teori och praktik och på institutionen i Göteborg har mycket har gjorts de senaste åren för att åstadkomma det. Med stöd av Lärjedalens stadsdelsnämnd driver man sedan tiotalet år en platsförlagd utbildning. Det innebär att en klass har stora delar av sin undervisning förlagd till lokaler i Lärjedalen och har nära till klientkontakter. De har även varsin mentor som är verksam på fältet. Sedan några år har man ett liknande samarbete med Biskopsgården och Bräcke diakoni, för ytterligare en klass och Gerd Gustafsson konstaterar att om andra stadsdelar efterfrågade det och ställde upp med resurser så skulle institutionen absolut överväga fler samarbeten.

Att hitta praktikplatser är annars ett ständigt återkommande problem och Gerd Gustafsson och Annika Halén efterlyser ett större ansvar från dem ute på fältet, som de i dagsläget tycker engagerar sig alldeles för lite.

– Jag vet att vi delar denna frustration med många andra lärosäten, säger Annika Halén.

 

Över huvud taget skulle de gärna se att intresset för utbildningen var större från dem ute på fältet.

– Man kunde ju önska att arbetsgivarna åtminstone brydde sig mer om vilka kurser studenterna har läst, säger Gerd Gustafsson lite uppgivet.

Ett annat önskemål är att kommunerna ställde upp och gjorde det möjligt för institutionens disputerade lärare att arbeta halvtid på socialkontor och halvtid på universitetet för att hålla kontakterna med den praktiska verksamheten vid liv samtidigt som de undervisar.

– Vi erbjuder gratis vidareutbildning för socialarbetare men de får inte komma hit på arbetstid för sina arbetsgivare! Det finns orealistiska förväntningar på att en grundutbildning ska vara en tillräcklig plattform att stå på för att arbeta ute på fältet i trettio år. Så skulle man aldrig resonera för exempelvis läkare, där är vidareutbildning självklart, utbrister Gerd Gustafsson.

Gerd Gustafsson och Annika Halén vill inte ha olika inriktningar på grundutbildningen men ser påbyggnadskurser mot olika yrkesinriktningar som en intressant tanke. Och de tycker att det är konstigt att intresset för redan befintliga påbyggnadskurser är så svagt från de olika arbetsplatserna. Ibland tvingas de ställa in kurser eftersom det är för få sökande.

Allt man behöver kunna i arbetslivet kan man inte lära sig under utbildningen – det gäller socionomutbildningen såväl som alla andra utbildningar. Men det känns lite underligt att en utbildning som nästan ofrånkomligt leder till arbete med dem som har allra svårast social och psykologisk problematik inte har råd att ge sina studenter tillräckligt med träning i samtalsmetodik och att bygga upp relationer med klienterna. Kan det ha något att göra med vilken människosyn som genomsyrar vårt samhälle? För hur i hela friden kan en civilingenjörsutbildning anses behöva tre gånger mer pengar än en socionomutbildning?

Om man nu skulle behöva kliva över den där tröskeln till socialkontoret återstår i dagsläget bara att hålla tummarna för att man har turen att möta en person som Dina Aziz på andra sidan skrivbordet. Alltså någon som av egen kraft klarat att använda sina erfarenheter för att bygga vidare på dem, som bearbetat sig själv och inser vilken maktposition hon sitter på – någon som trots bristen på träning i det klarar av att ifrågasätta chefer och riktlinjer för att gå sin egen väg.