För 30 år sedan deltog Marius van Niekerk i kriget i Angola. I filmen My heart of darkness söker han försoning.

År 1979 var sydafrikanske Marius van Niekerk 17 år. Det rådde ännu apartheid i Sydafrika och landet var inblandat i krig i både Namibia och Angola. Marius kalldes in till armétjänstgöring och efter sex månaders stenhård träning, som till stora delar gick ut på att bryta ner rekryternas självkänsla, skickades han som fallskärmsjägare till krigszoner i bushen.

– Från helikoptrar släpptes vi ner för snabba attacker mot fienden. I någon timme eller två dödade jag människor som jag ofta knappt mer än anade i den täta växtligheten. Sedan plockade helikoptrarna upp oss igen och vi kunde avrunda kvällen med en öl, berättar han.

Idag bor Marius van Niekerk i Stockholm och arbetar som filmare och filmfotograf. Det verkliga kriget är sedan länge över men Marius lever fortfarande med sviterna i form av posttraumatiskt stressyndrom som bland annat ger honom svåra mardrömmar. De senaste tjugo åren har han på olika sätt försökt att bearbeta det han gjorde där i bushen. Ett led i det arbetet är filmen My heart of darkness som han gjort tillsammans med filmaren Staffan Julén. 8 april har den premiär på Folkets bio.

Berättelser fulla av våld och död

På filmaffischen syns fyra allvarliga män och över dem titeln i blodrött. En av männen är Marius van Niekerk själv. I filmen åker han tillbaka till Angola och söker upp tre andra män för ett försök till försoning. Under kriget slogs de alla för olika fraktioner:

– De var misstänksamma både mot oss och mot varandra och vi fick jobba hårt för att skapa förtroende, säger Marius van Niekerk.

Tillsammans gör de en resa upp längs Kwandofloden i Namibia. Liksom i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta och Coppolas film Apocalypse now (som bygger på Conrads bok) blir färden längs floden en symbol för resan in i de mörkare delarna av människans psyke. Männen kommer till platser där strider utkämpats och talar om sina minnen, om vad de gjorde under kriget och om vad kriget gjort med dem. Naturen runt omkring dem är vacker och fylld av liv – deras berättelser är fulla av våld, död och ångest.

Gottgörelse en bot mot skammen

– Det tog tid att få de andra att börja prata. Det är ju en försvarsmekanism att förtränga och förneka och de hade inte alls bearbetat sina minnen på samma sätt som jag gjort, berättar Marius van Niekerk.

Efter hand kommer ändå samtalen in på allt svårare saker. De bekänner grymma våldsdåd de begått och bitvis är filmen svår att se utan att må illa, som när Samuel berättar om hur hans förband spetsade människor på pålar. Men man vill också gråta med dessa trasiga män som alla, nästan trettio år efter striderna, fortfarande kämpar för att få sina liv att hålla ihop och fungera.

För Marius van Niekerk har filmen varit en viktig del i hans egen läkningsprocess:

– Jag kan inte se hur någon kan komma över skam över vad man gjort mot andra utan att också be om förlåtelse och försöka gottgöra.

Eva-Lotta Hultén

Fakta om kriget i Angola

Efter Angolas frigörelse från kolonialherren Portugal 1975 utbröt konflikter mellan tre konkurrerande gerillarörelser i landet. MPLA hade stöd av Sovjetunionen och Kuba, FNLA av USA och Zaïre (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo) och UNITA av Sydafrika (och senare USA). Sydafrika blandade sig i konflikten eftersom man inte ville ha en kommunistisk stat som nära granne. Sydafrika drog sig ur striderna 1988 men först 2002 slöts ett fredsavtal mellan de stridande parterna i Angola.