Vad ska vi egentligen ha fritids till? Vid högskolan i Jönköping har man börjat bygga upp en plattform för mer forskning om fritids. Olof Fastén på Fiskebäcksskolans fritids hoppas få veta om han bidrar till självständighet hos de barn han arbetar med.

 

– Kan du hjälpa mig med armbågsskydden?

Det är inlinesdag och lätt kaosartat på Fiskebäcksskolans fritids när alla barn behöver hjälp med hjälmar, skydd och kängor. Olof Fastén snör på, trycker på plats och kollar att ingen smiter iväg utan handledsskydd. När den sista eleven försvunnit ut, Olof sopat upp några krossade pepparkakor och hjälpt en kollega att ratta iTunes slår vi oss ned för att prata om fritidspedagogik och vad fritids verksamhet går ut på. Olof Fastén blev färdig lärare med inriktning mot yngre åldrar och fritids år 2009 och skrev sitt examensjobb om kvalitet på fritidshem.

– Vi kunde se att det såg väldigt olika ut på olika ställen. Rektorer och föräldrar har ofta låga förväntningar och ibland anpassar sig personalen till dem. Då ser de inte möjligheterna som finns.

Han och medförfattaren Maria Fredler konstaterade att storleken på barngrupperna inte alls var så avgörande för kvaliteten som många av pedagogerna ansåg. Det gick att göra mycket även i stora grupper, om vilja och engagemang fanns. Allt kostar inte pengar. Det är något han tagit med sig som yrkesverksam och medan vi samtalar avbryts vi emellanåt av två pojkar som är i färd med att planera en övernattning i idrottshallen. Olof Fastén tar också med barnen på geocaching och klättring. Ibland får de anmäla om de vill vara med eller inte på en aktivitet och det kan skapa tillfällen med mindre barngrupper.

– Vi fritidspedagoger måste ställa krav på rimliga förutsättningar och det går en gräns vid 35 barn för att vi ska kunna se vad som händer i gruppen. Men vi måste också använda de verktyg vi har och göra en så bra verksamhet vi kan utifrån förutsättningarna. Risken är annars att man skapar en nedåtgående spiral. Om man åstadkommer en dålig verksamhet betraktas man som oviktig och får ännu sämre förutsättningar.

 

Yrkets och verksamhetens låga status tror Olof Fastén hänger samman med synen att lärande måste vara tråkigt; alltså kan det man gör på fritids inte vara viktigt. Men han menar också att personalen själva kan ha del i problemet:

– Vi har varit dåliga på att uttrycka oss på ett professionellt sätt om vad vi sysslar med och otydliga med vad vi åstadkommer.

Det ökade samgåendet med skolan har spätt på problemen, tror han. Människor vill gärna vara där de blir högt värderade och då har många fritidspedagoger valt att fokusera på vad som händer i skolan i stället för på fritids. Men fritids uppdrag är ett annat än skolans.

– På fritids kan vi skapa ett lärande som utgår från barnens egna intressen på ett annat sätt än i skolan. Ett lärande som handlar om hur man blir en god människa, hur man hanterar relationer och fungerar socialt. På fritids ska man aldrig behöva känna att man misslyckas utan kunna bygga sin självkänsla och lära sig att ta hand om sig själv, säger Olof Fastén.

Han har alltid varit intresserad av hur man kan utveckla verksamheten på fritidshem och tycker att hans rektor tar bra vara på hans engagemang och idéer. Nu läser han till en mastersexamen och han skulle gärna se mer forskning om huruvida fritids bidrar till självständighet och styrka hos barnen.

– Det viktigaste är inte om fritids bidrar till att uppfylla skolans kunskapsmål för vi har en egen funktion att fylla.

 

Vid högskolan i Jönköping håller man nu på att bygga upp en plattform för forskning kring fritidspedagogik. Sven Persson är professor i pedagogik, med särskild inriktning på yngre barns lärande, och knuten till projektet. Han menar att bristen på forskning kan bero på flera olika saker. Fritidshemmen befinner sig i ett gränsland mellan förskola och grundskola och att det är frivilligt gör uppdraget diffust. Det har varit otydligt om man ska syssla med omsorg eller lärande och det har också varit ständiga förändringar i verksamhetens utformning.

– När det finns lite forskning så finns det ju också lite att utgå ifrån vilket gör det svårare att starta nya forskningsprojekt. Det är ett bortglömt område och den forskning som finns handlar i stor utsträckning om fritids samverkan med skolan, förklarar Sven Persson.

Han menar att det framför allt behövs praktiknära forskning och studier av vilken kompetens som behövs hos pedagogerna för att driva en bra verksamhet.

 

– När fritids verksamhet blir alltmer integrerad i skolans verksamhet kan det vara svårt att som pedagog definiera sin egen roll. Fritidspedagogerna måste diskutera vad det innebär att vara i gränslandet mellan omsorg och lärande och vad man kan tillföra, säger Sven Persson.

Han ser att det har blivit svårare för fritidspedagogerna att hävda sin kompetens. Fritidspedagogen går från att vara fritidens lärare till en hjälplärare till den vanliga läraren. Att barngrupperna tillåts fortsätta växa visar att man inte värdesätter fritidshemmens arbete och kanske rentav ser det som bara barnpassning i stället för som en möjlighet att komplettera skolans arbete och kompensera de utsatta barnens hemmiljö. Fritidspedagoger måste se att man har mycket att bidra med vad gäller estetiska uttrycksformer och att man kan använda sig av dem för att öva problemlösning, kreativitet och att uttrycka sig och fungera socialt, tycker Sven Persson. Kommunerna har ett stort ansvar för att ge rimliga materiella förutsättningar för att det ska kunna förverkligas.

– Vi behöver bli bättre på att utnyttja fritids potential.

 

 

Fakta fritidshem

Idag går 84 procent av alla 6-9-åringar på fritids. 1990 var den genomsnittliga barngruppen på fritids knappt 18 barn, 2011 låg siffran i stället på nära 39 barn. 1990 hade man drygt åtta barn per årsarbetare och nu är man uppe i 20,4. Regeringen har beslutat att fritidspedagoger inte kan bli lärarlegitimerade när reformen träder i kraft.