Peter C. Lippman vill designa skolor som ger förutsättningar för både lärande och social gemenskap. Han har ägnat mycket tid åt att läsa på inom pedagogik.

– Om man ska skapa en skola behöver man veta en del om barns utveckling och ha skaffat sig en uppfattning om hur en bra utbildning ser ut.

 

Som liten drömde Peter C. Lippman om att skapa ett allaktivitetshus i området där han bodde.

– Jag växte upp i New York och funderade mycket över varför människor inte kunde komma överens. Jag hade en vision om en plats där alla kunde mötas oavsett etnicitet, och lära av varandra.

På universitetet började han läsa sociologi. Idén att bli arkitekt kom först när han arbetade på en plexiglasfabrik. Hans chef tyckte att han var duktig på att sätta ihop saker och föreslog att han skulle läsa arkitektur.

På utbildningen var Peter bland de äldre och fick ibland undervisa yngre elever. På så vis upptäckte han sitt intresse för att designa lärandemiljöer och han började även studera miljöpsykologi. Under tjugo år har han sedan ritat nya skolor, arbetat med redan existerande och rest över hela jordklotet för att studera skolarkitektur. Ofta återvänder han gång på gång till sina egna skolor för att skaffa mer kunskaper inför nya projekt. Han intervjuar elever och personal och tittar efter elevernas engagemang och på vilka sätt de använder utrymmena. I en väl fungerande miljö vill eleverna lära, känner sig hemma överallt och vill också ta ansvar för sin skola.

Till Sverige har han kommit för att prata under bokmässan i Göteborg och för att hålla workshoppar med några skolor som planerar ombyggnader.

 

En evidensbaserad design

För några år sedan kom Peter C. Lippman ut med en bok där han beskriver vad han kallar för en evidensbaserad design. Begreppet har han hämtat från sjukhusindustrin, där man studerat hur en miljö ska utformas för att få människor friska så fort som möjligt. Men han påpekar att man måste vara försiktig när man använder termen. Hur och vad man mäter beror ju på vilka mål man har.

– Synsättet blir lätt snävt och resulterar i checklistor för arkitekterna. Enligt min mening måste man alltid ta hänsyn till de speciella omständigheterna för varje skola.

En skoldesign kan fungera bra i Jakarta men dåligt i Washington; därför börjar han alltid varje projekt med att intervjua både rektor, lärare, annan personal och elever för att höra hur behoven och drömmarna ser ut.

Just nu arbetar Peter C. Lippman på en ny skola i Perth där klassrummen är placerade runt ett atrium i mitten. I atriet finns läktare där utrymmet undertill utnyttjas för att skapa mindre rum. Hans mål är att bygga in flexibilitet.

 

Miljö som uppmuntrar till skapande

– En skolmiljö ska designas för att användas på ett visst sätt 80 procent av tiden men måste kunna arrangeras om vid behov.

Han ser gärna att det går att öppna mellan två klassrum, för att samundervisa, men varnar för vikväggar som är svåra att hantera och därför oftast förblir stängda. Bättre då med skjutdörrar, som också bidrar till att skapa ”hörnor”.

Det ska finnas goda möjligheter för barnen att samarbeta med varandra i mindre grupper i avgränsade miljöer, men insyn är viktig för att inte skapa tillfällen till mobbning, och för att göra det möjligt att se vad andra gör.

Omgivningen bör uppmuntra till att skapa, eftersom konst och musik bidrar till att göra oss mer kompletta som människor och stärker lärandet i andra ämnen. Olika material, naturligt dagsljus, utblick i världen utanför skolan och miljöer som påminner om naturen hjälper till att stimulera hjärnan. Peter C. Lippman varnar för starka färger på alltför stora ytor, vilket kan resultera i överstimulering.

– Människorna i ett rum utgör i sig själva ofta färgklickar, säger han.

 

Klassrum för äldre elever borde se mer ut som för de yngre

Ett idealiskt klassrum blandar fasta möbler med lätt flyttbara, höga bord med låga, mjuka soffor med enkla stolar.

– Flexibilitet handlar mer om att människor förflyttar sig och tänker nytt än om att möbler placeras om, men stolar som är lätta att bära skapar möjligheter att använda ytor på fler sätt.

Enligt Peter C. Lippman går det att göra mycket med ett vanligt klassrum, så länge det är minst 60 kvadratmeter stort, och klassen inte är större än 25 elever.

– Då kan man dela upp rummet i olika miljöer där barn kan samlas för att arbeta med projekt. Man kan skapa en läshörna och en vetenskapshörna. Draperier kan vara bra för att avgränsa.

Så här ser det ofta redan ut i klassrum för yngre elever men när barnen blir äldre så slutar vi att tänka på det sättet, konstaterar Peter C. Lippman. Varje ämne får ett eget klassrum och miljön blir statisk.

– Klassrum för äldre elever borde se mer ut som för de yngre. Det är när olika ämnen och miljöer möts som kreativitet uppstår, säger han.

Peter C. Lippman vill att vi ska bli bättre på att fundera över vad vi ska åstadkomma med skolan.

– Vi vill att barnen ska bli eftertänksamma, kreativa, duktiga på att kommunicera, utveckla relationer, se samband och lösa problem. Då måste vi skapa miljöer som förstärker sådana egenskaper.

 

 

Peter C. Lippmans bok heter Evidence-based design of elementary and secondary schools, a responsive approach to creating learning environments.

 

bildtexter:

Korridorer är dåligt utnyttjade miljöer, menar Peter C. Lippman. Han försöker göra dem större när han skapar nya skolor. På så vis kan man flytta ut stolar och få användning av ytan vid behov.

Peter C Lippman har arbetat med lärandemiljöer för barn från tre år och hela vägen upp på universitetsnivå. Han involverar gärna eleverna i sina workshoppar, eller i planeringen för hur en skolmiljö kan förändras till det bättre

– Alla blir glada och entusiastiska av att gå i en ny och fin skola. För att kunna avgöra om en skolmiljö verkligen är bra behöver man komma tillbaka efter några år för att se hur allt fungerar då. Finns barnens motivation och glädje fortfarande kvar? säger Peter C. Lippman.