Det uppfunna folket

”Grekland är ingen nöjespark för invandrare att komma och roa sig i”, förklarar 26-åriga Ourania Michaloliakis. Nej, Grekland är för grekerna. Ouriana Michaloliakis tycker det är helt i sin ordning att bli kallad rasist.

I SVT-serien Fosterland gör journalisten Fredrik Önnevall nedslag i Europa för att berätta om, och försöka förstå, vad som driver människors nationalism. Vi får träffa sverigedemokraten Maya Markiewicz som visar upp sina nya gula gummistövlar i kombination med blå byxor och glatt utbrister ”Kan det bli mer Sverige?” Hon guidar till ”sitt lilla paradis” – ett rött torp, och förklarar att hon inte förstår var alla människor som söker sig till Sverige ska få plats. ”Det fanns väl en anledning till pesten och spanska sjukan – vi kan ju inte vara hur många som helst”.

I Frankrike träffar Önnevall Christopher Pecoul, ung och homosexuell, och aktiv i Nationella fronten trots att partiet aktivt motarbetar homosexuellas rättigheter. Patriotismen går först: ”Folk avundas vårt kulturarv, vi har en ärorik historia.”

Och i Grekland får vi alltså möta Ourania Michaloliakis, dotter till Gyllene grynings partiledare Nikos Michaloliakos. I tonåren, då hon umgicks med anarkister, blev hon mobbad för att hennes far företrädde Gyllene gryning. Själv skulle hon aldrig döma någon efter vem personens föräldrar är, förklarar hon harmset. Men vad är då ”blodet” i de slagord Gyllene gryning skanderar: ”Blodet, äran och Gyllene gryning”. Varför har ens släktband betydelse i det ena fallet och inte i det andra? Den uppenbara parallellen har lyckats undgå henne.

Det som förenar dessa tre är att rädsla och nostalgi utgör starka drivkrafter. Det är skrämmande att inte förstå vad människor omkring en pratar om; de politiska motståndarna är nog våldsamma, och vem finansierar egentligen den nya moskén? Allt var alldeles uppenbart bättre förr.

Läs mer