Kanske var det sverigedemokraternas stora genombrott i höstens val som väckte intresset för landsbygden. Plötsligt blev det uppenbart att vad som händer på landsbygden faktiskt spelar roll för hela vårt land. Människor i periferin har ju också rösträtt. Bara den senaste månaden har landsbygden lyfts fram i bland annat en kulturdebatt där skribenten Jack Hildéns exotiserande bild av Norrland kritiserades, i Björn af Kleens reportage om nazism i Bergslagen, i SVT-serien Delat land med Niklas Källner och i två program i SVT:s Kobra.

I Niklas Källners reportage med nedslag från Örkelljunga till Dorotea lyfts klassiska landsbygdsfrågor fram: avsaknad av lokala poliser, vård som försämras, stor flyktingmottagning i små orter, varghat, bristen på vettig sysselsättning för unga, böndernas situation. Serien ger en dyster bild av landsbygden. Bakom de enskilda frågor som tas upp syns det större mönstret. Landsbygden avfolkas och de små orterna förtvinar. Affärerna försvinner och man måste åka miltals för att handla mat och få vård. Skolor och polisstationer läggs ner, arbetstillfällen försvinner.

Människor i Dorotea ockuperar sin sjukstuga i protest mot nattstängt och i Värmland rasar folk mot vargen. Visst kan både varg och flyttad vård orsaka problem, men det är samtidigt mer behändigt avgränsat med vargar och sjukvårdspolitiker – enklare än att rasa mot den större förändring av hela ens livsvillkor som urbaniseringen innebär. Vargen, flyktingarna och sjukstugan får bära all frustration över den nedläggning av ens bygd som man tvingas bevittna, utan större intresse från dem med makt. Vreden bär också en sorg och en känsla av övergivenhet. ”Ingen lyssnar på oss”, vittnar flera av dem Niklas Källner pratar med.

I Kobra diskuteras bilden av landsbygden och de normer som säger att den som stannar kvar är en förlorare eller något att skämta om. ”Man blir avfärdad som buskis och ploj” som rapparen Kitok, från Jokkmokk säger. Kanske beror den bilden av folk på landet på att det så ofta är människor som bor i staden som skildrar landet, på film, i böcker och i reportage. För den som vuxit upp i stan kan landsbygden verkligen te sig som exotisk och otidsenlig. Jag har hört jargongen själv när jag berättar att jag bor på landet. Och för den som vuxit upp i landsbygden men tagit sig därifrån kan de som valt att stanna mycket väl betraktas som losers – kvar i det man själv ratat.

Det är bra att vi nu börjar få upp landsbygden på agendan. Det kan ge en annan bild av områdena utanför de stora städerna och av dem som stannar kvar. Då kan vi börja få syn på vad det där större mönstret gör med vårt land. Hela vårt land. Det är inte bara betongförorter runt Stockholm, Malmö och Göteborg som behöver tas på allvar och få röst och utrymme i samtalet om Sverige, om inte vårt land ska falla isär. Jokkmokk, Dorotea och Örkelljunga vill också höras.