Ju mer ojämlikt ett land är desto större är risken att befolkningen lider av dålig fysisk och psykisk hälsa. Ojämlika länder har högre spädbarnsdödlighet, lägre studieresultat i skolorna, lägre social rörlighet, kortare genomsnittlig livslängd, högre mord- och våldsfrekvens och högre frekvens av mobbning bland barn.

Detta är bara ett urval av alla de siffror och samband som de båda brittiska hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett sammanställt i boken Jämlikhetsanden men borde räcka för att få poletten att ramla ner: jämlikhet är bra, ojämlikhet dåligt. Författarna jämför rika länder (mätt i total BNP) med varandra och visar exempelvis att ett ojämlikt lands hälsonivå är lägre för alla grupper i samhället än i mer jämlika länder: ”De mentala ohälsotalen över hela befolkningen är fem gånger högre i de mest ojämlika samhällena, än i de minst ojämlika”, konstaterar de.

Det mesta tyder alltså på att så gott som alla människor blir stressade av att leva i ett konkurrensinriktat samhälle med stor social ojämlikhet och att alla tjänar på jämlikhet, även de rika och privilegierade i samhället. De som är rika och välutbildade i ett hyfsat jämlikt land lever helt enkelt ett längre och mer tillfredsställande liv än sina likar i ett mer ojämlikt.

Wilkinson och Picket vågar också dra slutsatser och ge förslag på hur man kan åstadkomma större jämlikhet. Flera gånger återkommer de till resonemanget att frihet och jämlikhet går hand i hand med varandra: utan jämlikhet ingen verklig frihet, och de propagerar bland annat för mer kooperativa driftsformer, mer fackligt inflytande och en politik som gynnar jämlika ekonomiska förutsättningar för medborgarna – må det vara genom att åstadkomma liten lönespridning eller genom omfördelning med hjälp av skatter.

Detta är en bok som väckt stor uppmärksamhet i sitt ursprungsland, Storbritannien, och med all rätt. Den bör läsas flitigt och noggrant också här i Sverige, innan vi fortsätter nedmonteringen av vår så mödosamt uppbyggda, relativa jämlikhet. Wilkinson och Pickett ger oss argument i en jämförelse mellan England och Sverige: ”Sverige hade som det mer jämlika landet lägre dödstal i alla yrkesklasser och denna skillnad var så markant att de högsta svenska dödstalen – i de lägsta klasserna – var lägre än för den högsta klassen i England och Wales.”

Jämlikhetsanden utgör en ren guldgruva av den typen av forskningsunderbyggda argument för en mer rättvis fördelning av samhälleliga resurser. Vem kan med hedern i behåll propagera för ökad lönespridning, när det uppenbarligen är sämre inte bara för dem längst ner utan också för dem längst upp?