Det är plågsamt att se den unga läraren Malin stå framför klassen och med nervöst vispande händer försöka få eleverna att lyssna. Hon är ung och osäker och bara alltför väl medveten om att hon inte lyckas nå fram till dem med den kunskap hon har att förmedla.

I kväll sänds det andra avsnittet av TV-serien Klass 9A där tittarna får följa Malin, hennes lärarkollegor samt elever på Mikaelskolan i Örebro. I förra omgången av Klass 9A, som sändes 2008, var det en skola i Malmö som visades fram. Under en termin fick eleverna sina vanliga lärare utbytta mot nya, av SVT framletade ”superpedagoger”. Årets upplägg tilltalar mig oerhört mycket mer: nu är det lärarnas lärande som lyfts fram.

Visst finns en och annan naturbegåvning men att undervisa väl är en konst som för de allra flesta behöver läras in. Hur det kan gå till får vi se när en av de pedagoger som ska hjälpa lärarna till rätta i serien, Gunilla Hammar, visar Malin hur hon kan arbeta med sitt tilltal, sitt kroppspråk och sitt lektionsupplägg för att få elevernas uppmärksamhet. Men Gunilla Hammar demonstrerar också att läraren måste vara något mer än skådespelare. Hon ser eleverna, pratar med dem en och en och hjälper dem att själva komma fram till hur de kan gå till väga för att utvecklas. Hon bygger en relation med dem.

I höst får vi en ny lärarutbildning i Sverige och man satsar på ökade ämneskunskaper för de blivande pedagogerna. Kanske kan den bild som ges av Malin och de andra lärarna i TV-serien bidra till ett ifrågasättande av det vettiga i att sådant som sociala relationer, ledarskap och undervisandets konst ges ett undanskymt utrymme. Om omfattningen av ämneskunskaper är vad som avgör hur duktig lärare man är så skulle ju landets professorer automatiskt vara de mest lämpade att ge utbildning åt alla, från sjuåringar till universitetsstudenter. Jag tror att alla som blivit undervisade av några professorer vet att mängden egen kunskap inte automatiskt är kopplad till förmågan att förmedla densamma.

Jag ogillar starkt den koncentration som genom Klass9A-seriens upplägg hamnar på mätbara prestationer (eleverna ska på mycket kort tid höja sina betyg). Jag saknar en djupare diskussion om vad vi ska ha skolan till och jag är inte överförtjust i allt ”superpedagogerna” tar sig för men jag hoppas att Klass 9A kan verka folkbildande kring det svåra och viktiga uppdrag som alla lärare har. Det går att träna sig till att bli en god pedagog men för det krävs att tid läggs på rätt saker. Ämneskunskaper i all ära men vad ska man med dem till om ingen lyssnar?

Eva-Lotta Hultén