Som tonåring gick några vänner och jag så gott som varje sommarkväll ner till en liten skogssjö och badade. Runtomkring sjön stod skogen tät och stigen till stranden gick mellan höga granar och tallar. Deras knotiga rötter stack upp ur marken och hade blivit blankpolerade där många fötter trampat. Jag förväntade mig nästan att få se prinsessan Tuvstarr vid strandkanten och det blev en chock när hela skogen en dag var borta. Den lilla skogsstigen hade av tunga skogsmaskiner förvandlats till en bred gata, av de vackra rötterna syntes naturligtvis inte ett spår och det stora flyttblock som legat i backen ner mot sjön var bortsprängt. För den som fått lära sig att man inte ens får bryta kvistar av träden var det svårt att ta in att det skogsmaskinerna åstadkommit verkligen var lagligt.

Så såg mitt bryska uppvaknande inför vad svenskt skogsbruk innebar ut. Min barndoms chock återkommer varje gång jag ser ett illa tilltygat kalhygge – kan detta verkligen vara tillåtet?

På senare år har reglerna för avverkningar visserligen blivit lite striktare, men inte mycket och i praktiken är skillnaderna ofta försumbara. De modesta miljömål för skogen som slogs fast 1999 är mycket långt ifrån att uppnås på grund av alldeles för små resurser under många år. I somras berättade Göran Enander, dåvarande generaldirektör, att Skogsstyrelsen ville att arealmålet om fem procent skyddad skog ökades till knappt elva (fortfarande en bit ifrån de knappa tjugo procent som behöver långsiktigt skydd om mångfalden ska kunna bevaras, enligt forskarna). Någon månad senare var han avsatt. Det hänvisades till att han inte klarat att sköta ekonomin men för dem som är något insatta i den svenska skogsvärlden är det knappast någon hemlighet att Göran Enander, som tidigare också varit ordförande för Naturskyddsföreningen, hade lite för höga ambitioner på miljöområdet för somligas smak. Strax efter petningen av Göran Enander valde ordföranden i Miljömålsrådet, Bengt KÅ Johansson, att hoppa av sitt uppdrag i protest mot regeringens miljöpolitik.

92 procent av Sveriges skogsmark har någon gång varit kalhuggen och en stor del av skogen är planterad monokultur (alltså bestående uteslutande ett trädslag – vanligtvis gran). Det är inte natur utan virkesåkrar vi har runtomkring oss. I skogsvårdslagen är miljö och produktion jämställda mål men i praktiken går produktionen med självklarhet före och den pågående ekonomiska krisen lär inte precis främja en starkare inriktning på miljö i skogsbruket. Bäva månde de tusentals utrotningshotade arterna i Sverige. Det börjar bli dags att inte uppröras bara över skogskövlingar i fjärran länder utan också rikta blickarna mot det som händer på närmare håll. Annars lär vi få fortsätta chockas av sönderslagna ekosystem och skövling av skyddsvärda skogar länge än.