Den offentliga skampålen. GP november -14

När jag var sexton år arbetade jag extra på en restaurang. Tillsammans med mig arbetade en svart kille, några år äldre än jag själv. Någon av de första dagarna på jobbet frågade jag honom nyfiket vilket land han kom ifrån. Han blev rasande. Det visade sig att det jag tolkat som en kraftig brytning var jönköpingsdialekt, samt en ovana att prata fort och slarvigt. Och han var väldigt trött på att ständigt svara på frågor om sitt etniska ursprung.

Jag har sårat andra människor om och om igen under mitt liv. Några gånger för att jag har varit arg och dragit till med något jag vetat att den andra skulle ta illa vid sig av. De allra flesta gångerna har det i stället varit helt oavsiktligt. Jag har varit okunnig, uttryckt mig klumpigt, inte hunnit tänka mig för. Så är det i möten mellan människor. Hur väl vi än vill blir det fel ibland. Men de senaste åren tycker jag mig ha märkt en ökande ovilja att tolka andra människor välvilligt. I olika sammanhang, både i etablerad media, på sociala forum på nätet och i det verkliga livet har jag sett en accepterad och ofta ivrigt påhejad hetsjakt på personer som uttrycker sig fel. Av rädsla för att andra människor ska tro att jag tycker att redan utsatta människor ska lära sig att tåla andras fadäser, och inte ta vid sig, så har jag inte formulerat mig i ämnet. Knappt ens tänkt tanken färdigt. Men förra veckan skrev Aftonbladets Åsa Linderborg en rasande debattartikel, där hon berättar hur några offentliga personer råkat ut för uteslutnings- och hatkampanjer, som fortsatt även efter att de bett om ursäkt. Andra, som försökt visa solidaritet, har fått höra att de borde hålla tyst eftersom de inte vet något om hur det är att vara förtryckt. Linderborg skriver: ”Men vilka kamper får jag som vit heterosexuell människa då vara med i? Vad vinner kampen på att Tomas Ledin stannar hemma och håller käft? Alla erfarenheter går inte att förklara för andra, men vi måste lita på att alla ändå har ambitionen att förstå.”

I stället för att försöka få människor att lära nytt och tänka om så är alldeles för många alldeles för pigga på att hänga ut, håna och förlöjliga dem som säger eller gör fel, oavsett vilka skälen är. Ursäkter godtas inte. Det är ett evigt rullande i tjära och fjädrar som gäller. Människor som försöker visa solidaritet får höra att de borde skämmas. I stället för att lyftas upp till att handla om normer och strukturer fastnar kampen i personliga motsättningar och offentliga skampålar.

Alla råkar vi säga eller göra fel ibland och det är rimligt att bli arg när man upplever sig diskriminerad eller fördomsfullt bemött. Men jag önskar verkligen att folk var mindre ivriga på att mata och odla sitt hat. Ilska är jättebra som startmotor men ofta väldigt dåligt som medel för att åstadkomma något hållbart på sikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s